NHL 11

1. Genre: Sport
2. Release: 2010-09-17
3. Utvecklare: EA Canada
4. Utgivare: EA Sports
5. Plattform: Xbox 360, PS3

Med 2011 års upplaga fyller NHL-spelserien tjugo år, och EA Sports firar det med pompa och ståt. NHL 11 tar hockeyrealismen till en ny nivå och kastar arkadkänslan i papperskorgen till förmån för en skarpare hockeyupplevelse.

Ja, NHL-spelserien har som redan nämnts låtit hockeyfantasten åtnjuta sporten med puckar, utslagna tänder och tuffa närkamper sedan 1991, och det är värt att applådera. Samtidigt är Elitserien i full gång och hockeyhysterin infinner sig troligen i god tid till releasen, vilket bäddar för en konkurrenskraftig höst/vinter med högintressanta FIFA 11 och NHL 11 att välja mellan.

EA Sports har varit på stark frammarsch på senare år och det märks även på årets version av NHL. Mycket av den spelglädje på bekostnad av viss realism som var närvarande i tidigare produktioner finns till hands, men detta året är realismens år. Det är roligare, intressantare och mer varierat att spela med alla hårdnackade regler, mot eller med en riktigt förbättrad AI. På spellägesfronten är Ultimate Team och EAUHL de stora nyheterna, spelupplevelser som försöker involvera spelaren i ett ännu djupare karriärläge och möjlighet till en engagerande community online. Be A Pro och GM-mode, tillsammans med ligaspel och turneringar, är således förpassade till skymundan, med få om inga uppdateringar.

Ultimate Team som har sett dagens ljus i både FIFA och Madden dessförinnan är ett slags karriärläge med en fusion mellan offline och online. Gameplayet är dock lite annorlunda. Man får, grovt beskrivet, ett gäng hockeykort som ska symbolisera sitt lag, och med dessa hockeykort skall man ställa upp i turneringar, vänskapsmatcher, onlinematcher och liknande för att, som titeln antyder, bli det ultimata laget. Detta blir man genom att köpa spelarkort som man får genom att spela och segra med sitt komponerade lag. Man ska också hålla reda på lagets respektive kedjors spelarkemi för att få ut det bästa möjliga resultatet från varje match. Möjligheten till en tung rollspelsliknande upplevelse är stor då spelarkort från tio tillgängliga ligor kan blandas och skapa ett slagkraftigt lag med hjälp av träningskort, coachkort och annat godis som finns att tillgå.

Låter det luddigt? Det är det också. Ultimate Team är svårt att greppa till en början och kan bli både flipp och flopp. För min del lockades jag inte särskilt. Risken/chansen finns emellertid för karriärjunkies att fördjupa sig i och utveckla laget från scratch till mål, vilket kommer stjäla ansenligt med tid. Det enda beklagliga med Ultimate Team är att hobbylirare som inte vill lägga ut verkliga kontanter för att köpa boostpacks (bättre spelare och kort) eller som inte förbokat kommer att få det hårt mot personer som gjort det. Dessutom måste man betala i MS points för att köpa de bättre kortpaketen, vilket jag tycker är rätt snålt.

Spelkänslan fick dock självklart störst uppmärksamhet från mitt håll. Årets mest utmärkande tillägg måste vara att klubborna kan brytas av under matchen. Att skrinna mot motståndarnas målbur, finta sig förbi den sista försvararen som hakar sig fast i din klubba och sedan märka att nämnda klubba ligger i två bitar några meter från målburen är både kul och en intressant addition till spelets djup. Det märks kanske inte av mycket, och är något överrepresenterat – klubborna bryts av snabbare än vad pucken passas – men det är kul att man lyssnar på fansens förfrågan från förra året. De bryts dock av lite för frekvent, förhoppningsvis löser EA detta i en patch senare.

Realtidsfysik har även det implementerats, och händelserna i hockeyrinken har inramats åt det bättre hållet – EA har gjort sitt yttersta för att visualisera det hårda livet som hockeyspelare. Animationerna är flödande och tacklingar, bevakning, målvaktsräddningar, you name it har omdonats för att efterapa en riktig match. Fysiken är påtalande i närkamperna, när man kan ta i för kung och fosterland och krossa valfri motståndare värre än vad Todd Bertuzzi gjorde mot Steve Moore. Vissa tacklingar är graciösa, andra är råa och cyniska – huvudsakligen går smärtan och nedslaget från tacklingen igenom tv:n, och man råkar släppa ut ett ”ååh” i rent medlidande syfte då och då när centern får smaka på rinken på grund av försvararen. Smolk i bägaren är dock de väldigt hårda domarna som kan ge straff lika mycket som jultomten ger presenter på julafton.

Strategi och planering är ett mycket iögonfallande element som krävs i NHL 11. Borta är de spåndumma försvararna i motståndarlaget och förvirringen i mittzon. Nu är försvararna följsamma och snabba på att kontra medan man ligger i brygga, vilket gör att varje match bjuder på en utmaning som gör att man får omorganisera och tänka över sin spelbana. Passningarna är en stor del av spelkänslan och avgör i stort sett om man kommer överleva som hockeyspelare. De är förpassade till RT och följer en ”tryck-släpp”-funktion – håll in RT någon sekund för att slå en hårdare passning. Borta är med andra ord flipperpassningarna, vilket bäddar för ett mer flytande, realistiskt hockeytänk. I slutändan känner man en skönare känsla efter att ha slagit en fin kedja med passningar som slutar i mål, än om man hade skeppat vidare pass efter pass. Det finns plats för kreativa och lustiga mål, såsom när jag blev tacklad av den sista försvararen, hamnade på knä och hafsade in pucken bakom målvakten, eller när jag lyckades skjuta in en retur på volley. Småsaker som förgyller!

Frustrerande element kan vara att målvakten stundtals är omutlig och att det inte är mycket till skillnad mellan lagen och spelarna. Något irrelevant men ändå störande är reprisfunktionen. När man går in på reprisen via menyn väntar en laggperiod på kanske fem sekunder, och när det sker ett avbrott i perioden och höjdpunkter skall visas så tenderar spelet att fokusera på onödiga tacklingar snarare än ett snyggt mål från tidigare, en fin passning eller en spännande målmöjlighet osv.

Menyerna är stundtals förvirrande och sega. Det är jobbigt att navigera och för mycket tid har lagts på att göra det snyggt hellre än funktionellt.

I övrigt har man gett ljudet mycket omtanke. Ljudbilden är magnifik, med involverad publik i full 3D, brötanden, plexiglaswobble, skridskoskär mot isen och klubbor på både rink och is som återger verklighetens ljud nästintill perfekt. Fast ett tveksamt låtval på kanske en tio-femton låtar sänker ljudbetyget något. Föregångarna har haft mycket bättre låtlistor, så varför ska detta året få lida? Ljudupplevelsen är mycket viktig för att man skall försegla den där sköna känslan om ett stabilt hockeyklimat, och det är skönt att se att EA har lyckats fånga den. Grafiken är okej, men har i grunden bara fått en slags manikyr. I ljuset av de stora förändringar som skett, och som måste upplevas, så kan Elitserien få sig en ytterligare utmanare om tittarnas gunst – NHL 11.

+ Gameplay
+ Närvaro
+ Fysikmotorn
+ Tar realismen till en ny nivå

- Snålt Ultimate Team
- För få karriärnyheter
- Menyerna

8/10 – Mycket Bra

Skribent: Filip_M