Dead Rising 2

1. Genre: Survival Horror
2. Release: 2010-09-24
3. Utvecklare: Blue Castle Games
4. Utgivare: Capcom
5. Plattform: Xbox 360, PC, PS3

Asgamarna flockar sig runt ännu en speltitel från Blue Castle Games. Denna gången är Frank West utbytt mot sympatiska Chuck Greene, i en zombieslaktarfest som inte bjuder på några nyheter men ändå underhåller för stunden.

Chuck Greene, motocrosslegendar, veteran och överlevare från apokalypsen i Vegas tjänar sitt levebröd för att kunna handla medicin, Zombrex, till sin infekterade dotter. De uppehåller sig i Fortune City för att Chuck deltar i Terror Is Reality, ett program likt Gladiatorerna, fast med zombies. Några år efter Frank Wests äventyr i Willamette har USA ännu ett samhällsproblem, och skräcken och paniken återfinner sig när ett sabotage leder till att zombies svärmar in i Fortune City, och Chuck hamnar mitt i smeten. Han har inga pengar, hans dotter behöver medicin för att inte zombifieras efter en olycka i Vegas, och hjälpen är hela 72 svettiga timmar bort. Dessutom är hans rykte vanhedrat, eftersom sabotören liknar Chuck. Han ger sig därför ut i faran för att ta reda på sanningen och rädda sin dotter. Dock ligger det en zombie begraven och Chuck kan möjligtvis vara något riktigt ruttet på spåret..

Spelidén är densamma. Chuck springer omkring i Fortune Citys olika casinon, hotell och övriga faciliteter och letar reda på överlevare, övergivna psykopater och ledtrådar till sabotaget, samt går upp i level - allt inom spelets tidsram på 72 timmar. Stämningen är dock helt död. Inte mycket skiljer de två protagonisterna från ettan och tvåan åt, utan det är samma procedur. Skillnaden dock är Chucks bakgrund som zombievan familjeman som inte har tummen mitt i handen, medan Frank var en förnäm krigsreporter som snubblade på infektionens uppkomst utan någon som helst förklaring. Chucks specialitet är att åka på sin motocross och kombinera olika vardagsföremål till nya, dödliga zombieslaktare, vilket byter ut Franks efterhängsna kärlek till kameran och meningslösa fotografering.

Istället måste man jaga Zombrex efter varje dygn för att hålla sin dotter vid liv, vilket ökar stressfaktorn som tidigare fanns där. En stressfaktor som har lättat en aning, eftersom uppdragen är något tydligare, lättare och enklare att nå. Visst finns det sidouppdrag som man missar, men jag kände mig aldrig hotad att missa huvuduppdraget eller ett snabbt sidojobb, som var fallet i föregångaren. Dessutom är ju omspelsvärdet skyhögt. Därmed försvann litet av paniken över att ha så lite tid över att utforska, vilket jag tyckte förstörde ettans spelglädje när det väl begav sig.

Den artificiella intelligensen är dock kraftigt förbättrad, då man ska rädda strandsatta i vanlig ordning, och problemet i Dead Rising var att Frank oftast behövde hålla sitt följe i handen medan de blev uppätna under flykten. Nu kan Chuck lugnt springa i förväg och vänta in en självständig överlevare med skinn på näsan, som till och med slår tillbaka och kan agera för sig själv! Jag höll på att trilla av stolen när jag insåg att jag inte behövde lotsa dem genom hela Fortune City. Jag fällde rentav nästan en tår när ett par från amerikanska södern lyckades komma till härbärget utan min hjälp. Enda bagatellen är när de små liven inte hänger med genom dörrar och luftventiler och man måste ta laddningstiden på 10-20 sekunder för att hämta dem igen. Vid ett tillfälle lämnade till och med en livskamrat sin fru bland de odöda för att hänga med mig till säkerhet! Smart, men kanske inte så ridderligt. Nåja, jag hämtade henne efter noga övervägande med hubbyn och hennes livmätare.

Laddningstiderna som jag nämnde, är smärtsamt frekventa och långa. Jag höjer ett varningens finger för inledningen eftersom hela spelkänslan och kontinuiteten hackades sönder av laddningstider kombinerat med mellanskevenser. Spelet laddar nästan hela tiden. När du ska åka hiss, när jag ska öppna dörrar, när jag ska möta psykopater, när storyn fortsätter, när jag måste gå tillbaka och spara vilket är jobbigt i sig, när jag ger lilla tösen Zombrex, när... etc  etc. Och det handlar alltså om 10-30 sekunder. Och ännu värre när man ska spara. Hallå, det är 2010!?

Det är dock lika roligt som förut förstås att slita sig fram bland stolpskott till zombies och verklighetsfrånvända psykopater. Man blir motiverad att möta de galna i Fortune City p.g.a Capcoms eminenta förmåga att balansera mellan det utflippade, det sentimentala och det obehagliga i deras speluniversum. Dessutom får Chuck inspiration till att återskapa varje psykopats vapen, vilket kan leda till en achievement samt ett till vapen i sin arsenal. Vad jag önskar dock är att låta en gå loss på hela etablissemanget av levande döda och bara skjuta undan alla besvär medan man hackar sig igenom flera horder av kannibaler.

Det ska inte krävas ett onlineläge, som för övrigt är ointressant, för det. Terror Is Reality Online är inte särskilt kul efter några rundor, och är om möjligt ännu trögare än vad kontrollen i singleplayer är. Det enda nödvändiga som man kan utnyttja TIRO till är att man får prispengar, som man kan ta ut i singleplayer och använda till att köpa Zombrex eller förgjorda vapen i butiken som drivs av en plundrare lite här och var i Fortune City. På tal om online så verkar co-op fungera underligt också, eftersom man inte kan spara sina storymässiga framgångar om man går in i någon annans game. Vad finns det då för anledning till multiplayer, om man inte får uppleva storyn tillsammans och återuppta sparfilen där man lämnade sist?

Capcom har svårt för att förnya sina spel. Om det är en medveten nisch, ett envetet försök till att bevara det gamla upplägget i spel, eller bara ren ovilja/brist på kunskap inför västernisering låter jag vara osagt, men jag är mycket kritisk till hur Capcom tänkte när de släppte Dead Rising 2. Som jag ser det är spelet nästintill orört. Vad som lagts till är i stora drag att man kan kombinera vapen, att fotografering är ute och man ska jaga medicin istället, att grafiken är lite putsad och att online är en möjlighet. Det är en självklarhet i andra spel. Uppföljare brukar präglas av avgörande nyheter. Nu är online en riktigt skön detalj som lagts till, men man blir ändå lite besviken över att man spelar en finputsad version av ettan, med lite andra förutsättningar. Till och med vissa bossar och stereotypiska överlevare/psykopater känner man igen. Även om de porträtteras helt okej så känns det som att det börjar sina med idéer till varierade öden hos de överlevande.

Kontrollen är exempelvis likadan som sin föregångare. Chuck är lika oresponsiv och trög som Frank, han väljer den svåra vägen framför den enkla, han har snarlika, slaviska kommandon och någon jubelidiot på redaktionen har tänkt sig att ha samma dumma FPS-system som tidigare. När man ska langa fram en hagelbössa mitt under en strid mot en psykopat så vill man inte hindras av att markören ska röra sig lika långsamt som en sengångare och dessutom vara manuell. Kalla mig lat, bekväm eller uppvuxen med nymodigheter, men det är inte fel att köra någon slags smidig lock-on-funktion för att göra det enklare att manövrera sig. När Chuckie hoppar till en ansats eller gör något jobbigt, tex rullar, så stannar han upp i en sekund eller mer – perfekt för en zombie att få sig en tugga halspulsåder. Helt sanslöst hur frustrerande sånt kan vara, även om de zombies som finns är relativt passiva.

Grafiken är aningen förbättrad mot ettan, och 200 fler zombies kan nu synas på skärmen. Ingen speciell uppryckning här med andra ord. Dessutom har man ett ”okej” grafikflöde med droppar i frameraten, lagg, vissa småbuggar och sega Capcom-animationer. Lipsyncen vid mellansekvenser är inte heller av så värst bra kvalité men däremot grafiken i mellansekvenserna och på karaktärerna är bra.

Musiken är en slags blandning mellan väst och öst. Visserligen är det en väldigt ambientinriktad akustik, med stön och shoppingjinglar i bakgrunden, men vid bossfighter sätts hårdrocken igång för fulla muggar medan mellansekvenserna har hopplöst talanglöst skådespeleri. Ibland känns omgivningen stendöd visserligen, riktigt så det börjar krypa i skinnet på mig. Men annars är det inte mycket nytt på taket.

I slutändan är det samma spel som man spelar. Dead Rising 2 är nästan identiskt med sin föregångare, med några små, små nyheter. Om det är kul eller inte lämnas åt var och en att bedöma, men i mitt tycke är jag aningen besviken att det inte blev något mer än online och nya vapenkombinationer, men jag förstår fortfarande underhållningsvärdet i att slakta ansiktslösa zombies med dödslängtan. Frågan är bara hur länge Capcom tror att deras föråldrade recept håller?

+ Omspelsvärdet
+ Konceptet håller ändå
+ Psykopaterna
+ Berättelsen

- TIRO håller inte länge
- Långa laddningstider
- Nästan identiskt med ettan
- Föråldrat gameplay
- Konstigt onlineläge

7/10 – Bra

Skribent: Filip_M