Tron: Evolution

• Genre: Action-Äventyr
• Release: 2010-12-07
• Utvecklare: Propaganda Games
• Utgivare: Disney
• Plattform: Xbox 360, PC, PS3, PSP, Wii, NDS

Tron överraskar.

Jag har faktiskt undgått att se den gamla klassikern Tron från 1982, men jag har hört att den ska vara bra. Inte minst kan man se den som en förebild till futuristiska filmer och verk med AI som referens, typ Matrix, då den utforskar en värld inom en värld. Nu kommer uppföljaren till gamlingen som fyller 28 i år.

Tron rivstartar direkt med en prolog där Kevin Flynn, skaparen bakom the Grid, förklarar sin grundbrytande upptäckt; ISOs. The Grids samhällsstruktur är mycket lik vår verkliga motsvarighet – skillnaden är att allt sker inom en dators kretsar. The Grids urinvånare kallas för Basics och känner av hotet från ISOs, som kallas för en evolution av Flynn. Det tar inte lång tid innan ”rasskiljaktigheterna” brusar upp och Flynn tappar kontrollen till sin säkerhetsmodul i the Grid, Clu, som han skapat efter sig själv. Tron mördas, Flynn tvingas fly, the Grid är korrupterat av ett virus och Anon, alltså du, får i uppdrag att stoppa Clus eradikation av ISOs, som verkar vara roten till allt ont.

Anon är ett säkerhetsprogram skapat av Flynn för att undersöka problemen i the Grid. Det medför att Anons krafter är extensiva, då han är lika vig som en gymnast och stridsduglig som en marinsoldat. Det är också vad det går ut på, att slåss, lösa plattforming och gå på eventuella åkturer med lightcyclen och pansarvagnar.

Vid första anblicken kände jag att Tron var en fattig mans alternativ till Assassin’s Creed, Prince of Persia och Matrix, eller alla tre kombinerade. Plattformandet påminner om AC då det gäller att klättra samt komma på lösningar med hjälp av parkour, PoP är med i leken då det är mycket vägghoppande och timing som gäller, och Matrix i och med själva världen och striderna.

Striderna utkämpas med hjälp av powerdiscs (energiboomeranger i stort sett) med olika färdigheter, såsom bombimplantat, chockladdningar, korrupterande koder och liknande. Det finns specialattacker, lång- samt närstrid och en myriad av fiender. Slagfälten är stora, hyfsat varierade och ger plats för spelets triumfkort, de balettliknande, capoeirainfluerade striderna som jag aldrig tröttnar på. Det är nästan vackert att se på, nästan så jag inte vill sluta slåss. AI:n är inte stendum heller, men den kan glömma av sig. Dock vet den när den ska anfalla och inte.

I övrigt är det standardgrejen som gäller – liv- och energimätare som dock fylls på genom att springa på väggar och skutta på skrivbord, som innehåller liv respektive energi.

Anon kan även uppgraderas genom att fylla på sitt systemminne med MB, vilket hjälper honom att bli stark, både offline och online. Det är hyfsat svårt att expa och förvänta er inte att bli fullt uppgraderade efter en genomspelning.

Plattformingen kanske kan ses som vanlig och utstuderad, men den är väldigt trevlig och väl utformad. Det mesta handlar om att hoppa och timing vid nästa avsats, men även om att ta sig från A till B genom att kringgå C för att slutligen klara D och därmed B. Visserligen är de där utmaningarna en aningen fördummade (antagligen p.g.a. Disneys inblandning), men det är inget som drar ned betyget eller spelupplevelsen. För du kommer dö. En hel del. Det kan också komma att kännas repetitivt då man förlitar sig på att kasta in plattforming och fighting efter varann, utan någon variation, men det är så väl utfört att jag inte orkar vara kräsen som jag brukar.

The Grid är både charmig och avlägsen. Den är steril, kall och ogästvänlig, men är otroligt vacker, innovativ och nostalgisk på samma gång. Det är i stort sett en datorvärld med intressanta vyer och knivskarpa banor med en inbjudande atmosfär, trots att världen legat orörd sedan 28 år. Ansiktena kunde varit bättre dock, men Anon är riktigt snygg. Animationer är oftast riktigt bra och flyter på mycket fint.

Det kan dock vara problematiskt att slåss mot fiender; det finns en hel del med olika svagheter och styrkor, och grafiken har gjort dem, av principskäl antagligen, identiska varandra, vilket försvårar striderna mot dem. Jag hade önskat lite varierad karaktärsdesign.

Anon är också otroligt lättstyrd och hoppar längs väggar och avsatser i rasande fart, med en smidighet som är få förunnad. Det är ovanligt kul att lösa plattformingen och Anons rörelser är mycket graciösa. Glädjen jag finner i att panterlikt studsa mellan väggar är ständigt närvarande trots att det är så pass linjärt och styrt. Jag nämnde även striderna och de är simply amazing i mitt tycke, även om jag kanske överdriver. Det är vackert att sväva i luften i bullet time och slunga sin powerdisc, armerad med bombattrapper, mot en grupp med fiender, bara för att se dem förintas i små bytes. Det som är Anons största problem är kameran och kontrollerna som är i klass med Assassin’s Creed i sina värsta stunder.

Det är heller inte speciellt kul med lightcyclen eller pansarvagnen då de är mycket svårstyrda och trubbiga. Sekvenserna är i och för sig korta och enkla, vilket gör det svårt att bedöma korrekt. Det är antagligen helt subjektivt.

Röster är lånade från kända röstskådespelare och medverkande i den bioaktuella filmen, vilket är svårt att klaga på. Musiken är gjord av självaste Daft Punk (vilka, tycker jag, influerar den visuella upplevelsen också), vilket jag märkte med ett plumpt ”vad fasen, detta känns igen” som svar.

Multiplayerdelen var varken dålig eller bra. Team eller bara Deathmatches och lite lightcycle-strider blandade med Modern Warfare-element såsom perks och uppgraderingar, vilket får anses vara standard nuförtiden bland actionorienterade spel. Det är lätt att hitta, laggar inte och gör sitt jobb, helt enkelt.

I slutändan blev jag helt hänförd över vilken överraskning Tron kom att bli för mig. Jag stålsatte mig för en riktig kalldusch, ett reabacksspel, ett spel värdigt 5/10, men istället fick jag ett grymt spel med ett underhållningsvärde, trots den enkla design som den släpar på.

+ Grafiken
+ Anons smidighet
+ Gameplay
+ Atmosfären
+ Daft Punk!

- Kontrollen
- Lightcycle/pansarvagn
- Kan bli repetitivt
- Ansikten
- Man dör mycket
- Svårt att urskilja fiender

8/10 – Mycket Bra