Fight Night: Champion

• Genre: Fighting
• Release: 2011-03-04
• Utvecklare: EA Canada
• Utgivare: EA Sports
• Plattform: Xbox 360, PS3

Fight Night går på knockout.

Boxning är en rolig sport, som oftast inspirerar mig i verkligheten då det krävs en övertygelse om att slå ner människor är rätt och att det är fysiskt och psykiskt påfrestande att slåss i tolv ronder som mest, med en outtröttlig motståndare som verkar oslagbar. Några av de bästa filmerna i mitt tycke är boxningsfilmer och jag har både goda och dåliga minnen från boxningsspel. Därför är det en lycka att prova Fight Night: Champion för att uppleva ytterligare minnen.

Denna gången har EA valt att fokusera på den känslomässiga aspekten som påverkar både boxare och publik, och vad kärleken till en så brutal sport kan få gemene boxare att genomlida för att nå sina drömmars mål. Singleplayerläget presenterar en cinematisk berättelse i stil med Cinderella Man eller varför inte Rocky – en riktigt snyfthistoria om talangfulla Andre Bishop som, efter att ha hamnat i fängelse i fem år p.g.a. en korrupt polis, kämpar sig tillbaka till boxningsringen efter många om och men. Under dessa matcher stöter han på patrull och måste ibland uppfylla speciella kriterier, typ som att slåss enbart med vänsterhanden, för att vinna matcherna.

Jag har en ambivalent känsla inför berättelseläget, då det är en potentiellt kraftfull historia, vars handling skulle kunna passa i vilken inspirerande boxningsfilm som helst. Man börjar känna för Bishops öde och känner sympati för hans resa till mästare, och mycket känns som sagt igen från tidigare nämnda filmer. Dock fallerar den ibland, då de superba mellansekvenserna knuffas undan till förmån för själva spelet, vilket inte är dåligt i sig, men det skapar en kronologisk oordning då man hoppar fram och tillbaka utan att få en bakgrund eller motivation till varför man slåss mot den eller den boxaren. Det finns rum för utveckling, helt klart. Singleplayer är otroligt kort, på tok för kort. Spelet var över på sex timmars effektiv speltid. Utmaningarna i matcherna är en rolig krydda, men kanske lite frustrerande ibland – speciellt sista matchen kommer orsaka huvudbry för några gamers.

Aktiviteten i boxningsringen är utöver det vanliga, och känns som en klar förbättring från tidigare titlar. Atmosfären är intensivare, grafiken skarpare, det ambienta mer omvälvande och pugilismen är av högsta klass.

Lägealternativen är det skralt med – antingen kan man köra singleplayer, legacy mode eller online. Det är ganska tveksamma lägen. Själv vill jag ha ett slags uppdragsläge så man får spela under vissa omständigheter, som man visserligen får göra då och då under berättelseläget, men med mer fokus på att överkomma hinder. Legacy är hopplöst föråldrat och börjar få ålderskrämpor, då det mesta är sig likt. Konceptet är att träna sin egen boxare till absoluta toppen vilket inte är så kul som det låter.

Online fungerar till min stora lycka väl, med möjligheter att ansluta till gym (onlineklubbar i princip), turneringar med virtuella prispottar och rankningsmatcher. Strukturen är snarlik EAs andra sporttitlar vilket är en adekvat lösning då det är bra från första början. Lagg och latensperioder är oftast frånvarande och sökningarna fungerar galant, men motståndet kan variera markant.

Tidigare titlar brukade kännetecknas av långsamma, tråkiga slagsmål med abnormalt tröga rörelser och kontringar. Jag tyckte de föregående spelen hade ett enorma problem med flytet och att det lades för mycket fokus på det estetiska snarare än gameplay. Många matcher kändes evighetslånga och var helt enkelt inte roliga förrän man fick till en knockout, vilket var rätt lätt med tanke på tempot. Det har förändrats till det bättre i Champion.

Champion är nämligen fruktansvärt mycket snabbare och även om kontrollen inte alltid är din bästa vän så är det en frenetisk match varje gång man ställer sig i ringen. Det krävs snabba reaktioner stundtals och AI:n gör sitt bästa för att förhindra några som helst öppningar. Faktum är att jag vid några tillfällen låg på mattan efter ett par dumdristiga utfall mot min motståndare, och det är så det ska vara. Fånigheter som haymakers har tagits bort och numer finns det bara olika grader av slag, från lätta jabs till tyngre släggor. Nyckeln till seger ligger i boxningens viktigaste regel – kontringen. Slagen blir hårdare och mer effektiva om man listigt trippar undan slag och sen kontrar blixtsnabbt, vilket mycket riktigt skildrar hur en verklig match ser ut. Även överlägsna boxare kan förlora mot en kvick kontrare, vilket jag bevisade när jag spöade en onlinemotståndare med Mike Tyson – han var Muhammad Ali, troligen den bästa i spelet.

På tal om att knocka överlägsna boxare – AI:n är imponerande. Svor så det hördes i hela huset ett antal gånger när jag mötte några enerverande typer i SP-läget. AI:n spelar utefter sina förutsättningar och lär sig sin motståndares mönster ganska snabbt, vilket märktes i några matcher där jag blev totalt mosad. Patience is key i Champion.

Så förutom att tempot är höjt åtskilliga snäpp och att AI:n är grym så finns det även trevliga nyheter som flash KO:s (instant knockout - väldigt fördelaktigt om man vill få slut på en match fort), ett nytt kontrollsystem som är tvivelaktigt och det generella uppsvinget med animationer och grafiska förbättringar. Domaren ska vara ett inslag men jag tycker att han ser likadan ut hela tiden och är jobbig att ha med i ringen. Eftersom saker som kräver domslut sällan sker och han mest tar upp plats så utgör han nästan en säkerhetsrisk – han står ibland ivägen för mig när jag ska kontra eller slå min motståndare, vilket.. ja, inga kommentarer.

Vad gäller kontrollen så har EA infört Full Spectrum Control till Champion, en om möjligt ännu sladdrigare kontroll än Fight Night Round 4. Tydligen ska man ha full kontroll över alla slag med höger analog spak, men jag kände mig klantig som Bambi på hal is i vissa stunder. Träffarna kändes inte klockrena och vissa jabbar eller raka slag tog en sekund för länge eller två gånger för mycket. Knappfördelningen var lite underlig då det blev problematiskt att anfalla magen och de ”starka” rallarsvingarna med R2 (PS3) kändes inte alls som tunga slag eftersom spelet inte indikerade det varken i kontrollen, vid slaget eller när man eventuellt träffade med en rak höger. Andra kanske tycker det är bra med höger analog som kontroll, men inte jag. Man kan köra manuellt också, men det var alldeles för trögt.

Kameran ska tydligen vara en nyhet, fast jag vet inte om det är en nyhet snarare än ett omen. Vissa av inställningarna är tämligen onödiga och vissa så oerhört rörliga att även den mest robusta sjömannen på de sju haven skulle bli sjösjuk. Det är svårt att fokusera, svårt att justera sina slag efter kamerans irregulära vändningar och tiltningar – det är t.o.m omöjligt att se ibland eftersom domaren har en förkärlek till att visa sin smäckra bakdel för kamerans inzoomningsfunktion. Helt sanslöst.

Vad som kommer göra Champion överlägset på marknaden ett tag framöver är dock dess prestationer på den grafiska marknaden. Grafiken är oklanderligt välgjord och fysik, animationer, visuella teknikaliteter, mellansekvenser och annat som man kan räkna upp är fantastiskt genomarbetat. Ansiktsuttrycken är grymt bra, nästan som en förfader till kommande L.A Noire. Slagens nedslag på boxarnas kroppar är inte lika over-the-top som föregående titlar, men är fortfarande så pass uttrycksfulla att man både hör och känner hur en mördande knockoutträff gör sitt jobb på en stackars motståndare.

Det är helt enkelt vackert att se Andre Bishop prata och att vittna om när blodet färgar av sig på shortsen, stora öppna sår bryter upp i ögonbrynen, slagen vibrerar i ansiktet, svetten yr och rinner ner längs boxarnas svettiga, rödrosiga kroppar. För att indikera att man landat en lyckad kontring så använder sig EA av en smart flashblur – blureffekter figurerar även i hastiga rörelser och kameraväxlingar, för att representera tempoväxlingar och dylikt.

Ljudbilden är trevlig med en publik som hejar och vrålar vid rätt tillfällen, röstskådespeleri som fungerar i sammanhanget, boxningsljud och flås från ringen som är trogna verkligheten. Kommentatorerna är bra till och från – ena stunden kan de fälla specifika kommentarer såsom ”An iron right from Iron Mike!” eller liknande medan de i andra stunden fastnar i gamla klyschor och standardkommentarer som rehaschas i evighet. Menyn pryds med klassisk, tung hiphop-beats som höjer stämningen och känslan.

Champion är defintivt ett steg i rätt riktning. Det är svårt att göra spel som dessa perfekta, med kontrollen och allt vad det innebär, men de framsteg som syns i årets version gör att jag kan förutspå ett ännu bättre 2012 med en ännu mjukare kontroll, tyngre singleplayer och fetare dueller i ringen. Just nu slår Champion knockout på alla andra i genren och kan titulera sig som mästare.

+ Överlägsen grafik
+ Berättelseläget
+ Tempot
+ Online
+ Mycket smart AI

- Kontrollen något besvärlig
- Domaren ivägen
- Singleplayer lite kort
- Svängig kamera

8/10 –Mycket Bra

Skribent: Filip_M