Yakuza 4

• Genre: Action-Äventyr
• Release: 2011-03-18
• Utvecklare: CS1
• Utgivare: SEGA
• Plattform: Playstation 3

Thug 4 life i gangsterromantiska Japan.

Jag älskar att återvända till Kamurocho (fiktiv stad som påminner om Shinjukus Red Light District) och den undre världen som huserar i Japan. Det är en väldigt romantiserad bild av den famösa Yakuzaorganisationen man får se, fylld med högintressanta matinéäventyr, men CS1 ser ut att alltid lyckas hålla det allvarligt, blodigt, tragiskt, livsbejakande, frustrerande kul och publikbefriande på samma gång. Kort sagt är Yakuza som Gudfadern på japansk psykadelika.

Denna gången träder gamla Kazuma Kiryu, protagonisten från föregående titlar, ner en smula och delar huvudrollen med tre andra - en korrupt polis med en vendetta, en förrymd (felaktigt dömd) fånge och en excentrisk långivare. De har alla olika mål med berättelsen som knyts samman och nystar upp en gigantisk konspiration som involverar alla fyra och deras nära och kära. Personligen tycker jag storyn var svag denna gången, jämfört med tidigare, men det är inte därför man spelar Yakuzaserien. Dessutom är mellansekvenserna mördande långa, återkommer till det.

Nej, man spelar Yakuza för att det är helt vansinnigt och otroligt rikt på innehåll. När det kändes som att jag hade spelat igenom nästan hälften av huvudmanuset (som bara det ligger på 25 timmar) så låg jag på tio procent. Tio procent!

CS1 har sett till att fläska på ordentligt – more is more. Det finns fler utmaningar (lås upp alla skåp i Kamurocho, smaka på alla maträtter, använd alla specialattacker etc.), fler sidouppdrag, fler RPG-lägen, mer att äta, slå, dricka, spela, delta i och massa annat. Det är därför jag älskar Yakuzaserien, just för att man får total frihet att nästan hoppa in i ett annat liv. Det finns alltid något att göra, och jag dras alltid ifrån huvudspåret för att göra något så meningslöst som att försöka få ur en kanin ur en sån där leksaksmaskin där man ska plocka upp ett gosedjur med en metallklo, eller supa mig redlös i en ljusskygg bar och bli antastad av transvestiter.

De få ordentliga nyheterna som finns är bl.a. ett RPG-system för att skapa sin egen fighteradept som ställer upp i turneringar, bossa över sina egna glädjeflickor, lösa brottsfall och slå ned gäng som organiserat sig mot dig. De olika huvudkaraktärerna har sitt ”eget” RPG-element och gör det således värt att spela med en specifik karaktär, istället för att ta den som man känner sig mest bekväm med. Det är välgjorda segment också – jag spenderade en hel speldag med att träna upp min lärjunge till en mästare och löste ett internationellt brott efter det.

Sidouppdragen gör mer än vad huvudberättelsen gör. Att låna ut tre miljoner yen (= en förmögenhet) till en man vars dotter blivit kidnappad och sen inse att han har grundlurat en bara för att leta upp honom i ett hotell där han, istället för att spendera allting, endast badar i sedlarna och därmed uppfyller sin barndomsdröm tillsammans med sin familj är helt surrealistiskt roligt. Idioter finns det gott om i Yakuza och det är jag hemskt glad för, eftersom de förgyller spelupplevelsen till max. Speciellt nu när man äntligen har släppt en ocensurerad version till västvärlden, då tidigare titlar har innehållt kanske 25% av den japanska versionen.

Det enda som man kunde ha ordnat skulle vara att göra det mer lättillgängligt. Det är lite jobbigt att springa runt i Kamurocho, som är en rätt stor stad, och kontrollen är inte supertight. Kul dock att de har förenklat förföljelsescenerna och gett alla karaktärer sina egna, specifika stilar som de använder när de slåss.

Mellansekvenserna har potential att förstöra rytmen i spelet. Oftast är de så långa att man kan luta sig tillbaka och lägga ner handkontrollen, eftersom det handlar om sekvenser på säkert fem minuter. Sedan får man kontrollen åter i en enkel fight, sedan är det dags för ännu mer mellansekvenser, nästan som en interaktiv film. Det som inte kan täckas av mellansekvenserna kompenseras genom dialoger i textform som tar minst lika lång tid. Man känner sig inte alltid sugen, och detta påminner en om att Yakuza 4 inte är ett spel som du kan lira lite innan du drar iväg någonstans, väntar på besök inom kort eller whatever.

Annars har det tyvärr inte hänt mycket estetiskt sett. Men det behövs inte. Spelglädjen är allt när det gäller Yakuza. Då kan jag ha överseende med att grafikmotorn, ljudet och kontrollen i princip är orörd från trean. Yakuza är ett praktexemplar på en spelserie som nästan inte behöver utvecklas för att den har funnit den där hemliga ingrediensen som skapar en rolig och engagerande spelupplevelse trots vissa uppenbara nackdelar. Yakuza 4 är helt enkelt en upphottad version av trean – precis vad jag vill ha.

+ Underbar atmosfär
+ Hållbart utan att tappa ånga
+ Humor i kubik
+ Gör prokrastinering till något roligt
+ Omspelsvärdet
+ RPG-inslagen
+ Sidouppdragen

- Oförändrad grafik
- En smula sämre story
- Mellansekvensernas längd

9/10 – Fantastiskt