Shogun 2: Total War

• Genre: Strategi
• Release: 2011-03-15
• Utvecklare: Creative Assembly
• Utgivare: SEGA
• Plattform: PC

Banzai! Kamikaze! Uh.. Buggu!

Creative Assembly startade sin klättring till strategihimlen med Shogun som kom ut 2000, med ett strategiläge som har kommit att känneteckna företaget och på sätt och vis hjälpt spelvärlden karva ut och/eller utvecklat en helt ny spelgenre – realistisk militärstrategi från kända perioder.

Därför ser de kanske det som ett passande mål att återvända till sina rötter och t.o.m förbättra dem efter att ha varit ute på vift i Europas medeltid, det våldsamma 1700-talet och avbildningen av romarriket. Nipponfiler och dyrkare av Sengoku Jidai, de krigande staternas tid, får äntligen spela en upphottad version av maktspelet mellan de japanska landsherrarna om platsen som Shogun, ledare över Japan.

Jag har tyvärr undkommit att spela det ursprungliga Shogun, så jag vet inte mer än vad du som läsare vet om vad som är nytt eller ej. Jag har däremot spelat alla andra titlarna i spelserien, och redan nu kan jag säga att det är ett enormt steg framåt från CA. Shogun 2 är välgjort och ambitionen att göra det till det bästa spelet hittills är väldigt synlig.

Spelet går alltså ut på att man får välja några av de nio (Hattori är endast tillgänglig i Collector’s Edition) framträdande klanerna under 1500-talets maktstrid, som Chosokabe, Date, Tokugawa och Shimazu mfl. Till skillnad från föregående titlar så har varje klan specifika förutsättningar, som skapar en grund för dem att arbeta utifrån. Chosokabe är t.ex. duktiga bönder med omatchade bågskyttar, Tokugawa har utomordentliga diplomatiska kunskaper (allianser och liknande är lättare att bilda) medan Shimazu har en historia av stolta, ärevördiga klansmedlemmar som sätter hedern främst, och har därmed de duktigaste och mest lojala generalerna och samurajerna i sin stab.

När man väl valt sin klan börjar erövringen av Japan. Precis som i Shogun måste man vinna med list, infiltrering, strategiskt tänkande och pakter klanerna sinsemellan. Utbudet av byggnader, soldattyper, tjänstemän och kampen mellan buddhistiska och kristna influenser är otroligt välgjort och bäddar för laddade spelomgångar. Shogun 2 är också förbättrat AI-mässigt – redan på normal är både striderna på både krigs- och strategikartan utmanande och jag hade problem i inledningen att ens hålla mig flytande som Chosokabe. Efter tredje, seriösa spelomgången hade jag erövrat en liten portion av Japan med Shimazu, och hade fortfarande en lång väg att gå då motståndet var precis så som Bushido förordar – slåss till döden.

Det enda jag kan klaga på AI-mässigt är mina egna trupper. Antingen lyder de inte, eller så gör de tvärtemot vad jag säger och springer rätt in i en dödsfälla, vilket bara ser skumt ut och suger ut all livsglädje... nästan.

CA har också implementerat ett fiffigt RPG-system, som återfinns hos generaler, tjänstemän som spioner och geishas t.ex., och personer i klanens familjeträd. Efter att ha vunnit en strid, infiltrerat nog med slott och trupper från fienden eller mördat en viktig politisk motståndare så får de meritpoäng som kan användas till att förbättra dem, så en general kan få ett starkare livgarde, förmågan att skrämma motståndare på slagfältet bara genom att vara där, medan geishan kan mörda effektivare och spionen (äsch, vem lurar jag, ninjan) använda sina överlägsna ninjaskills till att infiltrera och sabotera fiendens byggnader enklare. Det är ett smart sätt att låta spelaren värdera vissa generaler högre än andra och akta sina tjänstemän högt för att lättare skrida till verket när en invasion är förestående, istället för att massproducera nya och kasta dem till lejonen.

Det finns en otrolig mängd nyheter, självklart, men jag behöver inte nämna alla – man märker dem som nybliven spelare, och det är inte dåliga tillägg heller. Det främsta tillägget, som jag tror revolutionerar strategigenren, är multiplayerläget. Glöm torra strider mellan dig och en ansiktslös person där ni sätter ut era trupper och slåss om vem som är bäst – nu får du din alldeles egen avatar, eller general, som du fostrar genom eld och ond bråd död och slutligen, förhoppningsvis då, utvecklar till den ultimata krigsherren.

CA har alltså skapat en community av avatarer som kan ingå i onlineklaner, som alla strider om dominans över Japan. Avatarerna kan utvecklas likt generalerna i singleplayer, och de ”torra striderna” mellan dig och upp till två till består, men nu kan du strida tappert, vinna en provins åt din klan, och utse veteraner från dina tidigare strider som meriteras likt din general, strid efter strid. Man måste dessutom vinna vissa provinser för att låsa upp en specifik trupp, som t.ex. bättre bågskyttar, och man har s.k. ”retainers”, eller aide-de-camps, som ger dig fördelar (typ bättre precision för bågskyttar, duktigare samurajer) under striden. Det är ett fruktansvärt engagerande och för den delen beroendeframkallande läge som ger dig en extremt bra anledning till att fortsätta, då konkurrensen om titeln som Shogun är hård.

Euforin från multiplayerläget stillas inte av varken grafiken eller ljudet, som båda är mycket välgjorda. Desvärre har den grafiska biten mycket tveksamma systemkrav, och min dator som ändå är helt OK skiftade mellan inställningar på low och high. Redan på de sämre nivåerna är det mycket snyggt och vad jag sett på videos så är det ett underbart skådespel som avbildar de japanska slätterna på ett vackert och poetiskt vis, med detaljerade trupper, grönskande gräs och brusande hav samt visuella effekter (regn och vind) som heter duga.

Recensenter har också lipat över att musiken ska bli lite för frenetisk ibland – jag tycker den är inspirerande och ibland t.o.m. tragisk. Rasande japanskt trumspelande blandas med smäckra geishatoner och melankoliskt plingplong som för tankarna till döden och att behålla hedern även i livet efter detta, en fundering som Sengoku handlade mycket om. Det som däremot kunde ha skippats är engelskan med japansk brytning som röstskådespelarna fånar sig med – det låter otroligt töntigt, och de talar så långsamt och enerverande att man inte vill lyssna.

Fantasirikedomen, utvecklingen och multiplayer i all ära – CA har ett enormt problem, och det är buggarna. Kan nästan inte räkna på fingrarna hur många buggar som uppstått under mina spelsessioner, och fansen på CAs inofficiella forum är förbannade bortom all logik för att spelet skall vara ”halvfärdigt” och ”färdigt enligt CA-standarder – alltså inte adekvat förrän om typ, sex månader”. Patcher behöver fixas ASAP och jag kan berätta skräckhistorier om multiplayerlägen som sackat ihop, rankingssystem som gått sönder, matchmaking som är omöjligt att gå ur om man inte stänger av spelet och helt enkelt en urusel organisering på multiplayerdelen som stort. Det är en alldeles lysande idé som CA kommit med, men de behöver inte göra något halvfärdigt bara för sakens skull.

Slutligen så läste jag även om att en recensent klagade på att CA återanvänder en redan etablerad speltitel istället för att komma med en ny tidsera. Även om jag önskar om en ny tidsperiod till nästa gång, så har jag absolut inga klagomål den här gången. Trots det halvfärdiga multiplayerläget, det dåliga röstskådespeleriet och den stundtals egna AI:n så är jag absolut nöjd över vad CA har gjort för sin första skapelse och för att även jag får besöka ett turbulent Japan i ny tappning.

+ Play for Japan!
+ Meritsystemet
+ Multiplayeridén
+ Grafik
+ Musiken
+ Utmaningen
+ Skillnad på klanerna

- Alla buggar...
- Stundtals värdelös AI
- Ofärdig multiplayer

8/10 – Mycket Bra