L.A Noire

• Genre: Sandbox
• Release: 2011-05-20
• Utvecklare: Team Bondi/Rockstar Games
• Utgivare: Rockstar Games
• Plattform: PS3, Xbox 360

Änglarnas stad ruvar på mörka hemligheter.

L.A Noire har en extremt stark story att vila sig på. Året är 1947, Hollywood upplever en boom utan dess like och de amerikanska krigsveteranerna från WWII har börjat integrera sig in i den sedvanliga vardagen igen. Mitt i de stora omvälvningarna står Cole Phelps, f.d. löjtnant från Okinawa som påbörjar sitt korståg som företrädare för lagen mot de korrupta instanserna som dominerar Los Angeles. Hans klättring uppför den polisiära stegen skapar oanade konsekvenser som ruskar om självaste maktcentrumet i staden. Samtidigt kämpar Phelps för att rätta sina kortkommanden under tiden i Okinawa – men hans förflutna kommer ikapp honom. Hans enhet från krigstiden är nämligen kopplad till flera av händelserna som han utreder.

Rockstar tar ett kliv från sitt flagskepp GTA till den ljusa sidan, med gammalt hederligt detektivarbete, bevisinsamling, utfrågningar, infångandet av bovar, shootoffs och slutledningar samtidigt som man ska försöka eliminera alla indicier. L.A. Noire låter med andra ord spelaren leka detektiv/polis med allt vad det innebär, vilket faktiskt är roligt. Problemet är att det kanske inte är fullt lika underhållande för alla målgrupper, dessutom är det en väldigt snäv, för att inte säga riskfylld, väg som Rockstar har valt att gå.

Låt nämligen inte beskrivningen ”open world” lura er. Visst, Rockstar har modellerat L.A intill minsta detalj, vilket är helt fantastiskt, men det är sällan som det finns någon mening i att utforska alla skrymslen på kartan. Uppdragen man får är otroligt styrda och det man gör är att köra från punkt A till punkt B. Sedan tittar man på bevis, plitar ner det i sin journal, talar med vittnen, kör vidare till nästa punkt, samlar bevis, kanske jagar eller följer efter en misstänkt, påbörjar en biljakt eller en pistolduell. Sedan blir det förhör där det är viktigt att man får svar på rätt frågor. I övrigt kan man lösa 40 st ”småbrott” som kanske tar fem min, korta men naggande goda.

Just processen är intressant, eftersom den både är bu och bä. Jag älskar detektivspel och saker där man måste utforska alla vrår på en karta eller ett område för att senare belönas och använda min slutledningsförmåga, även om det handlar om trial and error. Jag har med andra ord blivit rätt bra på det, men i vissa fall känner jag mig som en idiot när jag spelar Noire.

Detta för att själva förhören och intervjuerna är rentav ologiska och väldigt vaga med vad de vill få fram. Man presenteras med frågor som personen skall svara på, och efter att personen i fråga har sagt sitt får man valet att tro på uttalandet, tvivla eller bevisa att det är en lögn. Det är ett fascinerande koncept, men det är svårt att bedöma vad man ska tro då det inte är det lättaste att förstå om de ljuger eller inte, eller vad själva syftet med att tvivla eller misstro personen är. Ibland har jag rätt på fel fråga eller vice versa. Dessutom hamnar man i en återvändsgränd och kan inte komma ut med rätt frågor om man har för lite bevis, vilket har hänt några gånger då jag har besökt brottsplatserna i fel ordning, vilket visserligen är bra.

Har man problem med undersökningsdelen så finns det initiutionpoäng, som man kan använda till att antingen visa alla ledtrådar, ta bort ett svarsalternativ från förhören eller fråga PSN vad alla andra detektiver runtom i världen har trott. Det är bra, men poängen måste användas sparsamt eftersom de inte växer på träd. Ett smärtsamt problem som L.A Noire dras med är att man inte kan starta om vissa segment, utan måste börja om från början om man kanske fick fel på en fråga och känner att man kunde det. Tänk själv om du ska sätta spiken i kistan på ett perfekt case och så får du fel på frågan, och förstör hela uppdraget; alternativet är att starta om uppdraget som tog en timma av ditt liv, från början, eller att ta det som en man och se misslyckandet i din överordnades perfekta, realistiska ansikte medan han skäller ut dig.

Vidare är det kittlande att leta sig fram och nysta upp stora konspirationer, men det kanske skulle ha varit.. jag vet inte, mer actionpackat? Det går ganska långsamt och känns väldigt byråkratiskt, och det blir snabbt repetitivt även om det är olika scener och varierade händelser som man stöter på. För att inte tala om instängt. Man får inte gå nuts på invånarna eftersom man trots allt är polis, och skadar man statens egendom så får man betala och får ett neddraget betyg vid slutet av varje ”case”. Svarar man dessutom fel eller inte får fram alla bevis och vittnesmål så förändras storyn i viss mån, vilket öppnar för ett ganska så gott omspelsvärde.

Den grafiska biten är troligtvis den mest omtalade, och det med rätta. Å ena sidan har vi den stämningsfulla noirdoftande tonen på omgivningarna, den rentav magiska, överlägsna ansiktsmotorn, och den fullt modellerade staden. Å andra sidan har vi gigantiska framedrops, en ganska opersonlig omgivning, livlöshet bland NPCs och småirriterande laddningstider, samt ”fiskbeteende” (står och vevar med armarna, skruvar på sig) bland karaktärerna när en mellansekvens lider mot sitt slut. Personligen tycker jag att det goda överväger det dåliga, eftersom man egentligen inte spenderar någon sorts tid i Los Angeles. Visserligen kan det tyckas vara onödigt att lägga ner så mycket tid på att efterlikna L.A; jag hade tyckt det var roligare med lite mer interaktivitet, för nu rör jag mig som sagt bara mellan brottsplatserna.

Röstskådespelet är en stor del i att L.A Noire är så välgjort i mina ögon. Om ansiktsanimationerna gör personerna levande som människor (t.ex. polisen från Heroes är med, mycket till min spontana glädje..) och kusligt lika verkliga individer så gör röstskådespelet sitt för att göra personerna levande som karaktärer. Rollistan innehåller både kända och doldisar men kvalitén är alltjämt hög, och persongalleriet är varierat och involverande. Cole Phelps är sarkastisk, rapp och rättfram, men samtidigt plågad – jag finner honom vara en otroligt engagerande och djup protagonist, vilket är väldigt viktigt för känslan.

Att röra sig runt som polis i L.A är stelt, styltigt och ganska begränsat. Visserligen fokuserar man mycket på att undersöka saker, något som går väldigt långsamt, men när man ska jaga personer till fots eller bakom ratten så blir det lite obekvämt att hålla i handkontrollen. Man är alltid långsammare. Man rör sig som om man hade reumatism. Fordonen är lika ostyriga som Bambi på hal is. Det är lite slirigt överlag. Därför uppmuntrar Rockstar indirekt spelaren till att hålla sig till att undersöka, och undvika actioneventen, som man faktiskt kan bocka av i menyn.

L.A Noire seglar likt Cole Phelps upp i topp bland de bästa cinematiska spelen jag spelat under mina år som gamer, och det med rätta. En fängslande berättelse, starka personligheter och röster, en revolutionerande grafikmotor, och ett ambitiöst gameplay med vissa brister gör L.A Noire till ett av årets bästa spel. Mållinjen hade kunnat korsas om Rockstar hade skippat de stora, onödiga ytorna, vissa kontrollproblem, möjligheten att börja om och ett striktare, rakare förhörsskript men jag måste säga att de har lyckats igen och skapat ett spel som är en så unik upplevelse man kan få idag.

+ Berättelsen
+ Karaktärerna
+ Ansiktsmotorn
+ Stämningsfullt
+ Stabilt gameplay och koncept
+ Detektivsarbetet
+ Möjlighet till inutition

- Stelt och styltigt
- Väldigt snävt
- Förhörsalternativen
- Onödigt med open world
- Vissa grafiska felaktigheter
- Dåligt med checkpoints

8/10 – Mycket bra