Shadows of the Damned

• Genre: Survival horror
• Släppdatum: 2011-06-23
• Utvecklare: Grasshopper Manufacture
• Utgivare: EA
• Plattform: PS3, Xbox 360

En mix av japan och väst.

Shadows of the Damned är resultatet av Goichi Sudas (Killer 7, No More Heroes) och Shinji Mikamis (Resident Evil 4, Vanquish) samarbete. Jag hinner alltså knappt lägga ned PS3-porten av No More Heroes innan det är dags för nästa japanska galenskap. Fast det här är mer av en blandning mellan galet japanskt och västernskräck + Resident Evil 4.

Du är Garcia Hotspur, ökänd demonjägare. Din tjej, Paula, kidnappas till helvetet. Du kastar dig igenom portalen och befinner dig tillsammans med din trogna demondödskalle Johnson, tillika vapen och motorcykel (han fungerar som en förvandlingsbar allt-i-ett-mojäng), i just helvetet och jakten är igång.

Spelet påminner starkt om RE4 i att man siktar på samma sätt, lasersikte och allt, vilket innebär att man tjänar på att med precision skjuta skallen av demonerna som hoppar fram. Helvetet är ett sjukt ställe med döda och lemlästade kroppar men trots all gore så skulle jag inte kalla det för skräckspel. Inte survival horror heller.

Det beror säkert mycket på att humorn är ständigt närvarande i form av diskussionerna mellan Johnson och Garcia, men mer på att svårighetsgraden är låg. Det finns gott om ammo så det är bara att peppra. Vapnen är riktigt kraftiga, för kraftiga skulle jag säga. Fienderna är avvaktande, men i de fall de hoppar mot dig så har de väldigt svårt att träffa. Oftast räcker det att röra sig i sidled med pistolen uppe så missar de. Man kan också använda stun mot de flesta och ta ut dem i närstrid för en one-hit-kombo. Jag behövde absolut inte uppgradera min karaktär fullt ut och hade tonvis med healing. Jag körde dock på normal (näst svåraste av tre) så kör på hard så kanske det blir svårare.

Spelet är lite unikt i att det har ett mörker-/ljustema.. Man dör gradvis i mörkret och måste skjuta ljuskulor mot getter (fråga inte) för att lysa upp området. Ofta utnyttjas detta till att framkalla ett stressmoment där man måste hitta ljuskällor för att inte dö, men det används också i bossfighter. Som exempel mötte jag en riddare på häst. Hans häst sket ut en pelare av mörker. Inne i denna kan jag inte vara länge utan att ta skada, men det är bara här inne som jag kan skjuta den röda svagpunkten på riddaren. Bossarna är välgjorda och alla unika men precis som resten av spelet, inte speciellt svåra.

Ett annat problem är vapnen. Det finns tre stycken och en stun gun och de är faktiskt inte speciellt intressanta. Fiendevariationen är helt ok, vissa har skydd för ansiktet så man inte kan göra headshots, andra måste man akta sig för och sedan skjuta på magen. Sen har vi större brutefiender och sådana som skjuter. Inga problem där, men utan mer intressanta vapen blir det lite tarvligt.

Utvecklarna påminner mig gärna om att det är ett spel jag spelar. I dialogen (som innehåller tonvis med sexskämt) snackar de om att man kan bli galen av att spela för mycket TV-spel och runt kapitel 4 (av 5) får man helt plötsligt spela en Gradiusliknande (fast mycket sämre) scrollande 2D-shooter och ett tower defence-spel som man kommer till genom att gå över en naken jätteversion av Paula.

Grafiskt är det ganska tydligt att det är en lågbudgetproduktion, inget står ut och jag är inte en jättefan av den grafiska stilen/färgpaletten. Lite jobbigt också att höra fjärtljudet när Garcia springer (som jag antar kommer från läderklädseln). Garcia själv är ingen märkvärdig karaktär, Johnson är däremot en rolig och mer minnesvärd filur.

Spelet är över på 6-8 timmar och kan faktiskt klaras av på en dag utan vidare problem. Inget new game+ eller multiplayer.

Gillar man No More Heroes och andra spel med liknande japanskt inflytande så är det här riktigt schysst. Själv tycker jag det är ett bra spel som man springer igenom rätt snabbt och ger underhållning för stunden, men som inte är så minnesvärt efteråt.

+ Häftiga bossar
+ Kul humor
+ Stabilt gameplay
+ Rösterna

- Kort
- Lätt
- Få vapen
- Laddningstiderna är inte frekventa, men långa
- Miljöerna

7/10 – Bra

Skribent: Zoiler