Dungeon Siege III

• Genre: Action-RPG
• Släppdatum: 2011-06-17
• Utvecklare: Obsidian Entertainment
• Utgivare: Square Enix
• Plattform: Xbox 360, PS3, PC

Ett roligt RPG som dock inte lever upp till sitt arv.

När Dungeon Siege släpptes för nästan tio år sedan av Gas Powered Games var det ett mycket omtalat och revolutionerande action-RPG, likt Diablo, och ett spel som jag verkligen fastnade för. Uppföljaren körde på samma säkra kort och var även det PC-exklusivt, men sedan dess har det gått nedåt. Ett mediokert sidospel kom till PSP 2006 och först nu är det dags för trean som, likt de flesta av dagens spel, har utvecklats med konsol i huvudtanke. Dessutom är DS3 det första spelet i serien där GPG inte står som utvecklare, utan man har istället lämnat över arbetet åt Obsidian, kända för bland annat Fallout: New Vegas.

Resultatet av förändringarna märker man direkt. DS3 har faktiskt inte så mycket gemensamt alls med sina föregångare, utan det är numera ett spel i stil med Baldur’s Gate: Dark Alliance. Det passar sig helt enkelt bra till att köras i soffan med en vän, med mycket fokus på actionbiten och en väldigt RPG-lite känsla. Det finns fyra olika karaktärer att välja mellan som alla har olika egenskaper och utrustning. Du har den klassiska krigaren, bågskytten och magikern, men även den lite udda Anjali som kan skifta mellan mänsklig form och en slags eldvarelse. Alla klasser har nämligen två motsvarande uppsättningar – en som fokuserar på att döda en fiende åt gången och en som skadar flera fiender samtidigt. Till exempel har krigaren svärd och sköld som sin ena uppsättning och ett större, tvåhandat svärd som sin andra.

När man använder sin vanliga attack samlar man ihop fokuspoäng som används till olika egenskaper som man låser upp när man går upp i nivå. Varje klass har tre defensiva egenskaper och sex offensiva – tre för varje uppsättning. De defensiva används flitigt för att få tillbaka hälsa och fokus då det inte finns några drycker i spelet. Det funkar helt okej eftersom man inte kan köpa på sig hur många drycker som helst utan man måste hela tiden vara på hugget. Man får en bättre känsla av överlevnad, även om det var enkelt att hitta ett sätt så att man får fullt med hälsa och fokus utan att slösa någonting alls. Förutom dessa egenskaper kan man även rulla och blocka för att undvika eller ta mindre skada av attacker från fiender. Använder man en egenskap tillräckligt mycket låser man även upp möjligheten att använda en mer kraftfull version som kostar en annan typ av resurs. Det blir mycket att hålla reda på, inte bara vad gäller hälsa och fokus, utan också alla olika knappar. Kanske det mest frustrerande i hela spelet var alla gånger då man tryckte på knappen för att skifta uppsättning istället för att blocka och därmed dog. Det är helt enkelt för komplicerat – man ska inte behöva tänka efter vilken knappkombination man ska trycka för att utföra en viss sak i stridens hetta. Efter många timmar lär man sig det hyfsat i alla fall, men jag vågar inte tänka på hur det fungerar på PC utan en handkontroll.

Förutom actionbiten har man även lagt mycket krut på storyn, till skillnad från i tidigare delar då den i princip har varit obefintlig. Mycket dialog med ett Mass Effect-liknande system och tillhörande röstskådespel för all text finns, och även om båda delarna känns lite tafatta och animationerna patetiska så är storyn tillräckligt intressant för att man ska vilja spela vidare. Karaktärerna kommer man dock att glömma snabbt. Eftersom jag inte följt storyn i tidigare delar så hade jag svårt att minnas några kända platser jag besökte förutom staden Stonebridge, som dock ser helt annorlunda ut jämfört med ettans version.

Det som var bäst i originalet är tyvärr det sämsta med trean – loot. Nästan inget av det du hittar i kistor eller av döda fiender är något att ha, utan den bra utrustningen finns bara att köpa. Systemet är dessutom helt oförståeligt. Du hittar samma mängd guld genom hela spelet (lika mycket, eller snarare lite, när du börjar som inför slutbossen) och säljer föremål för 10% av dess värde. Föremålen har en mängd olika attribut som man inte har någon aning om vad det är, så man är tvungen att kolla hjälpmenyn stup i kvarten. Man känner heller aldrig att attributen bidrar särskilt mycket. Det här helt enkelt inte kul att hitta nya föremål. Likvärdigt är det med de olika talangerna man kan tilldela poäng när man går upp i nivå, de gör ingen skillnad alls och är dessutom väldigt tråkiga. Efter att man har låst upp alla sina egenskaper 2/3 genom spelet känns det inte kul att avancera mer i nivå. Man är dock tvungen att göra det när man väl fått tillräckligt mycket erfarenhetspoäng (rutan kommer upp automatiskt), vilket bara är negativt eftersom fienderna skalas till sin egen nivå och ens egna värden sänks med anledningen att man ska hitta bättre föremål som kompensation.

Miljöerna i spelet är mycket varierande och grafiken är överlag bra. Speciellt effekterna är läckra att se på. All utrustning syns, även på spelaren. Tyvärr kan man inte zooma in alls för att se dem i detalj, utan kameran är låst vid ett visst avstånd som jag gärna skulle sett mer utzoomat. Det står att man ska kunna byta till en annan kamera genom att klicka på analogspaken men det gick då inte. Karaktärerna är också alla ganska lika varandra, och utstrålar inte särskilt mycket känslor. Laddningstiderna är störande långa för att nå menyer/nya områden/ladda om spelet, vilket är rätt ironiskt då DS blev känt som spelet utan laddningstider. Frameraten håller sig dock stadig spelet igenom. Musiken är ett tragiskt stycke, då de inte återanvänt några av de klassiska låtarna från Jeremy Soule alls. Väntade och väntade på att huvudtemat skulle dyka upp, men nej, inte ens i credits spelades den upp. Istället får man för det mesta bakgrundsmusik som man inte lägger märke till. De få riktiga stycken som finns låter dock helt okej.

Finns många mer småsaker man kan klaga på. Till exempel letade jag och Zoiler febrilt efter den tredje kompanjonen för att vi skulle kunna spela tre spelare, då det står på boxen att spelet stödjer 2-4 spelare lokalt, men det visade sig att man bara kan spela två lokalt. Man kan spela fyra online, men vad jag har läst ska det inte fungera särskilt bra. Synd, för sådana här spel är roligare ju fler spelare man är. Det är just det som är spelets räddning – co-op. Tillsammans med en vän blir det tack vare stridssystemet och storyn i alla fall kul att spela igenom en gång, vilket tar en 10-15 timmar. Dock är detta en klar konsolifiering av ett av de bästa spelen genom tiderna till PC, och absolut inget jag skulle spela på just PC eller ensam. Dessa typer av spel är dock riktigt sällsynta nuförtiden, och det är bra att någon försöker återuppliva dem.

+ Sjysst stridssystem
+ Intressant och välgjord story
+ Kul att gå upp i nivå för det mesta
+ Varierande och snygga miljöer
+ Sällsynt co-opspel

- Loot, laddningstider, kameran
- För lite RPG
- Musiken och ljudet
- Endast två spelare lokalt

7/10 – Bra

Skribent: Freezard