Duke Nukem Forever

• Genre:  FPS
• Släppdatum: 2011-06-10
• Utvecklare: 3D Realms/Gearbox/Piranha Games/Triptych Games
• Utgivare: 2K Games
• Plattform: Playstation 3 II Xbox 360 II PC

Framstressat.
Skribent: Zoiler

Det skulle behövt mer utvecklingstid. 14 år räcker inte. Skämt åsido, jag behöver knappast förklara  vad Duke Nukem Forever är. Alla vet det. De som inte vet det behöver bara fråga sin farfar.

Man säger ofta att 14 års utvecklingstid, då måste det ju bli hur bra som helst. Sanningen är förstås att ett spel med så lång utvecklingstid inte kan bli annat än dåligt, åtminstone rent tekniskt. De har bytt spelmotor hur många gånger som helst, det är helt uppenbart att de har haft svårt att veta vilken väg de ska gå, istället har de försökt plocka idéer från andra spel som släppts medan de arbetat på detta. Som Half Life. Eller Halo. Över halva utvecklargänget lämnade projektet 2006. Ni förstår att jag insåg långt innan spelet släpptes i butik att det skulle vara förlegat. Men jag har spelat det, jag gick in med inställningen att det skulle vara som en B-film och försökte ha så kul som möjligt.

Vad man också bör tänka på är att det trots allt är Gearbox som tagit över utvecklingen av det här, samma Gearbox som gjorde Borderlands. De vet hur man gör spel. Men de har inte designat Duke från grunden upp, de har haft den omöjliga uppgiften att lappa ihop 14 års utveckling och idéer i ett paket och försöka få det att se bra ut. En riktigt otacksam uppgift.

Men nu är det här. Och storyn kan jag dra på två meningar. Utomjordingarna från Duke Nukem 3D är tillbaka för att hämnas och stjäla våra kvinnor. Duke tar inte sån skit.

Vad jag gillade

Variationen – Om inte annat så har spelet variation. Skjutandet blandas med plattformshoppande, racing och pussellösning och omgivningarna varierar på samma sätt.

B-humorn/charmen – Alla kommer inte gilla den, men jag tyckte det fanns viss charm i alla oneliners och själva konceptet med att Duke är en total hjälte, snuskrik och dyrkad av alla efter att han räddat Jorden. Han är bra på allting helt enkelt och han vet det. Dialogen från folk i hans närhet blir därmed helfestliga. Som när man kladdar ”strategi” på tavlan (i realiteten diverse könsord och klotter) i början av spelet och polisen bredvid talar om hur j-vla bra idén är och att han inte kom på den själv, eller när man ska skriva autograf till en pojke som sett upp till Duke i hela hans liv (och jag skriver ”F-ck you”) och han säger att jag är bäst i världen efteråt. Det finns massor av liknande exempel och det tillför faktiskt en viss humor, även om den är på låg nivå och alla inte kommer att fatta den. Men de skojar med sig själva och med hela Duke-konceptet.

Egosysstemet – Man får mer hälsa (Ego = regenererande livmätare. Japp, inga mer health packs) genom att interagera med objekt. Spela biljard, titta sig i spegeln, kasta i en baksetboll i korgen, lyfta tyngder. Det finns mycket att interagera med och även om det låter ganska barnsligt att kasta bajs på de rena handdukarna i duschrummet så.. okej det är rätt barnsligt. Men det är kul ^_^

Vad jag inte gillade

Grafiken –  Hela spelet är bedrövligt fult, bland det fulaste som släppts under generationen. Både designmässigt och tekniskt. Som regel kan sägas att spelet blir snyggare ju längre man kommer men det når aldrig upp den standard vi vant oss vid idag. Effekter som eld, vatten, explosioner och liknande får minst sagt underkänt. Resultatet av att byta spelmotor stup i kvarten.

Speldesignen – Den är verkligen från 90-talet som andra sagt. Variation är bra men det är samtidigt ett tecken på att man inte haft en aning om vart man vill ta spelet. Identiteten är helt bortblåst. När jag spelar Duke kan jag verkligen känna hur utvecklarna klistrat och knåpat bland ofärdiga segment och försökt få ihop det till ett färdigt spel. Man gör en sak, laddningstid, gör en helt annan sak, laddningstid, etc. Det är som att man spelar olika grejer som egentligen skulle klippts bort från slutversionen, vissa segment är så korta att man knappt hinner köra igång dem innan det laddas. Det är alltså otroligt ryckigt.

Sedan kan det ibland vara svårt att veta vart man ska. Jag gillar iofs när man inte handleds genom banorna, men här är bandesignen så dålig att det absolut inte alltid är självklart vart man ska och man får finna sig i att backtracke en del. Ibland har man gått till rätt ställe men måste vänta på att något scriptat ska hända så kanske man går fel på grund av det. Och ändå är spelet fruktansvärt linjärt.

Sist men inte minst är striderna upplagda precis som förr, oftast kommer man till ett ställe och så hoppar fienderna ner från en helikopter eller fram ur en dörr tills de spawnat färdigt.

Striderna – Trots att de är behållningen, så att säga, med DNF så är striderna inte bra. Utöver det tjatiga temat med ”skjut-fiender-tills-de-spawnat-färdigt” så är deras AI smärtsamt dålig. De står och flyger framför en och går lite fram och tillbaka men de är så otroligt korkade och söker snudd på aldrig skydd. Rusar gärna mot en eller skjuter i blindo. Vissa har en billig taktik som teleporterar och anfaller bakifrån när de blivit träffade. Bossarna är lika dumma de, om inte ännu dummare. Ett stort mål, en livmätare,  och samma attacker hela tiden.

Det är också synd att vapnen är så tråkiga. De saknar all form utav tyngd, det känns inte när man skjuter och det känns definitivt inte när man träffar. Vi ska inte ens tala om hur dåligt det ser ut när fienderna handlöst faller till marken med animationer som påminner starkt om Cabelas Dangerous Hunts 2011.

Jag kan inte heller säga att jag gillar kontrollen och att man begränsat sig till två vapen samtidigt. Detta är DUKE NUKEM. Han ska kunna bära alla vapen samtidigt och ladda om med munnen.

Laddningstiderna – Otroligt irriterande. Antagligen det värsta jag varit med om sen C64. På konsol alltså, på PC ska de vara bättre. På konsol (PS3 i detta fallet) är de fruktansvärt jobbiga, runt 40 sekunder. Och varje gång man dör måste man ladda. Alla vet hur lång tid en halv minuts laddningstid är när man bara vill spela. Det känns som evigheter. Och oavsett utvecklingstid är det oacceptabelt.

Slutsats: Ska ni köpa det alls så köp PC-versionen. Att Duke Nukem skulle bli mindre än bra, det var väntat. Jag är rätt säker på att även utvecklarna visste om detta. Men, så här är det. Duke kommer att bli det spel som säljer bäst relativt sitt betyg. Det bäst säljande sämsta spelet. Alla kommer att köpa det. Det spelar ingen roll liksom, alla som vart med från början kommer att köpa det. Det har redan setts i toppen av försäljningslistor och budgeten har knappast varit hög.

Gearbox har tagit över ett ofärdigt superhajpat projekt. De har lappat ihop det och gett ut det eftersom de vet att det kommer sälja oavsett hur bra eller dåligt det blev. De kommer tjäna pengar på det. Och sen, sen när pengarna rullat in kan vi få den uppföljare till Duke i modern tappning från gänget bakom Borderlands och med budgeten hos 2K som vi alla väntat på i 14 år. Varumärket är starkt – nu är det bara att vänta på uppföljaren. Mark my words.

4/10 – Dåligt