F.E.A.R 3

Genre: FPS Horror
Släppdatum: 2011-06-24
Utvecklare: Day 1 Studios
Utgivare: Warner Bros.
Plattform: PS3 II Xbox 360 II PC

Fint co-op men ej skräckinjagande.
Skribent: Filip_M

F.E.A.R 3 (eller F.3.A.R) är den potentiella avslutningen på en skrämmande trilogi, som gett oss skrämselhicka flera gånger om under kusliga stunder. Day 1 Studios tredje bidrag i berättelsen om plågade Alma och hennes barn kunde ha hållt sig till temat, och är kanske inte det värdiga avslut man förväntat sig, men är ändå habilt med flera trevliga inslag.

Efter händelserna i ettan, där Point Man, supermänniskan med framodlade krafter, mördar sin bror Paxton, introduceras vi till vår huvudperson som får tortyr av sin gamla arbetsgivare som tack. Paxton återvänder till sin broder i en astral form, för att leda honom till deras mor, Alma, och för att göra upp med deras förflutna. Handlingen går således ut på att Point Man och Paxton bildar en ohelig broderlig allians för att stoppa Alma, som återigen hotar verkligheten under sin graviditet. Frågan är: vem är favoritsonen?

Vad jag gillade

Co-op – FEAR brister i mycket men co-op har de verkligen lyckats med. Point Man är som vi känner till en supermänniska, med slow-mokrafter (pga hans överlägsna reflexer) och stridsrutin medan Paxton hjälper sin bror från andra sidan med telekinesis, sköld och möjligheten att ta över fiendekroppar för att flankera motståndare och utföra mänskliga sysslor. Bröderna har mao olika krafter som kan utnyttjas till att vända täta situationer till ens fördel och bjuder in spelarna till att tänka taktiskt. Splitscreen med väldigt små skärmar, dock. Att man inte har samma krafter är dock ett genidrag och höjde betyget flera snäpp.

När det kommer till kritan så räddar co-op nästan hela betyget själv. För att illustrera den episka känslan av samarbete som görs möjligt i FEAR 3: tre vakter står och snackar skit om Point Man; du och din medspelare står utanför rummet. Ni stormar in, Paxton tar över en av vakterna, Point Man aktiverar slow-mo och sprutar hett bly i den andra vakten, Paxton avslutar jobbet genom att levitera den tredje vakten och döda honom, för att sedan spränga sin övertagna kropp och känna tystnaden och se blodsplattret i rummet. Mission accomplished – jag och min medspelare var tvungna att pausa för att diskutera just hur awesome det var.

AI – Detta har genom åren varit F.E.A.Rs esse, och inte blev det sämre den här gången. Soldaterna man möter är smarta, flankerar, anpassar sig, offrar sig för att gynna gruppen, försöker få ut dig från skydd och är i allmänhet jäkligt enerverande. Vissa brister, men inte något som påverkar omdömet.


Gameplay – Visserligen är det inte mycket mer än att man forcerar sig fram från område till område, men striderna är täta, taktiskt vackra och en utmaning för spelaren. Tempot är alltid högt och FEAR gör sitt bästa för att få spelaren att anpassa sig efter omständigheterna, så man inte bara gör samma sak hela tiden. Dessutom får man ju ratta stora mechas som krossar allt i dess väg, och allt från helikoptrar, monster, soldater, andra mechs och vanvettar dyker upp för att hindra spelarens framfart. Inget för den lätthjärtade eller lugna typen.

Checkpoints – Eftersom FEAR 3 är en typisk fartfylld och pick-up-n’-play shooter så är det bra att ha smidiga och passande checkpoints till hands, och det lyckas utvecklarna med. Laddningstiderna är få och korta, checkpointsen sitter där de ska och förhindrar inte spelupplevelsen – smidigt.

Vad jag inte gillade

Grafiken/brist på skräck –  Nej, det här är inte särskilt grafiskt tilltalande, motorn känns utdaterad vid det här laget. En bra shooter, men skrämmande eller snyggt är det då inte. Rullande kundvagnar, saker som ramlar ut av sig själv från bokhyllor etc, och scener med Alma i slowmotion är uttjatat. Detta skrämde i första spelet men när man kör på samma sak i tredje spelet har vi förstås lärt oss vad som gäller. Att det sedan är coop förstärker inte direkt skrämselfaktorn.

Storyn – Har egentligen potential, men berättelsen är lite harmlös och väldigt odramatisk, fastän det är en psykologiskt gastkramande tragedi om en splittrad familj och dess historia, och familjemedlemmarnas öden. Nu känns det bara som att Paxton förföljer sin stumma bror som en pedofil med oklara mål, och den röda tråden är helt försvunnen, trots John Carpenter. Ett pytteplus är att varje bana förklaras kärnfyllt med max fyra meningar.

Multiplayer – Multiplayer kan diskuteras. Det är några få roliga lägen på pappret, som att döda flest fiender på utsatt tid före alla andra, avancera framåt innan en dödsvägg tar kål på dig och dina vänner, etc., men i praktiken blir det bara tråkigt och harmlöst jämfört med vad marknaden erbjuder. Ett plus för att man i alla fall tänkt till, men det är inga lägen som jag fastnade för.

Presentationen – Uppdelningen i splitscreen är tyvärr som hos många andra spel i dag usel. Skärmarna är helt enkelt för små, jag förstår inte varför de inte täcker hela ytan. Detta gör att man får väldigt svårt att se och dessutom helt omöjlligt att se undertexterna. I och med att ljudet ofta går igenom en com-radio som är väldigt svår att höra något genom så tappar man mycket information på grund av detta.

Repetitivt till slut – Även om skjutandet i grunden är bra så blir det lite tjatigt till slut, även om möjligheterna finns för att krydda till varje sektion. Man blir dock lite trött när man har sett sin femtionde ”vision” och/eller mött sin hundrade fiendevåg.  Bandesignen är helt enkelt inte speciellt nyskapande.

Slutsats: FEAR 3 avslutar inte som starkast och är kanske inte det bästa genren har sett på år och dar – det är heller inget uppvaknande från glappet mellan ettan och trean. Men om du gillar ett fartfyllt, relativt unikt co-op med testosteronaction inpackat i spawnsvärmar och tama försök till skräck så är det här spelet för dig. Ett starkt tips är att spela med en kamrat, då är upplevelsen faktiskt helt okej. Men skräck, det är det inte längre.

6/10 – Godkänt