Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2

• Genre: Third Person Shooter
• Släppdatum: 2011-07-15
• Utvecklare: EA Bright Light
• Utgivare: Electronic Arts
• Plattform: PS3 II Xbox 360 II PC II Wii II NDS

Cirkeln sluts – desvärre utan ett värdigt farväl.
Skribent: Filip_M

Nu är det (spelmässigt) äntligen över – Harry Potters äventyr har numer fått ett definitivt slut, och ett decennium av böcker, filmer och spel har gett oss en modern klassiker. Själv var jag på premiären till Dödsrelikerna och tyckte att den var väldigt bra (boken var även den acceptabel), men givetvis måste jag plåga mig över mållinjen, innan jag kan ta farväl av en era av underhållning.

Kampen fortsätter, och i takt med att Potter växer upp så blir även spelets premisser skitigare – istället för pussel och lösningar med äventyrsinslag så är det här ett rent Gears of Potter, med linjära korridorer och take cover-system mot kopiösa mängder dödsätare där vapnen bytts mot trollformler. Man får spela några kända ansikten från universumet utifrån ett tredjepersonsperspektiv, med fokus på Harry såklart.

Bakgrunden till spelet är väl ingen hemlighet – Potter och vänner försöker att förstöra Voldemorts horrokruxer, själkapslar som han styckat sin själ i och som gör honom odödlig. Insatserna blir dock stora när Voldemort vädrar blod och anfaller Hogwarts, som inte längre har Dumbledore att beskydda sin kära skola. Vem vinner? Det återstår att se.

Vad jag gillade

Grafik –  Striderna är ganska fina, eftersom trollformerna har en fysisk form som är väldigt snygg/häftig – formlerna studsar på väggar och interagerar smått med miljön. Saker i bakgrunden, som att grejer sprängs och effekter sker är rätt så fina också.

Trollformlerna – Mycket att välja på! Två trollformler på varje knapp (förutom A), en appareringsknapp (flyga i luften några meter) och en sköld gör att man kan variera sig väldigt mycket under striderna, även om vissa attacker rekommenderas mot vissa fiender. De har även en cooldown och, roligt nog, skjuter man för mycket så försämras siktet, precis som en pistol. Hur nu det fungerar, har aldrig sett något sånt i böckerna.

Över fort – I detta fallet vill jag inte ha någon livslängd – orkar man så klarar man säkert av det på en-två sittningar. Det finns väl runt 8-10 banor, varav alla är fruktansvärt linjära och snabbt avklarade.

Fungerar dock i små doser – Det var faktiskt förvånansvärt kul att spamma trollformler mot dödsätare, men bara i väldigt små doser. Det kan lätt bli repetitivt om spelsessionen överskrider 1½ timmar. Jag är dock väldigt snäll på den punkten, men det varierar från person till person vad man klarar av.

Vad jag inte gillade

Gameplay – Det är det mest igenkännande med hela franchisen, av vad jag märkt av. Man slopar alla sorters tankar på hur man ska göra det kul och intressant och gör ett HP-lir i Gears-stil. Pottis och gänget möter fiender i en oändlig mängd på en linjär och tråkig bana, bara det att man byter kuliss, och växlar mellan beskyddaruppdrag och vanligt röj. Tråkigt.

Framstressat – Helt vansinnigt. Som jag nämner i paragrafen ovan – det är linjärt, som en transportsträcka. Inte nog med att man gör samma sak i fem timmar, utvecklarna har skrapat ihop dåligt röstskådespel, urkassa mellansekvenser, fragmentala hopp i storyn, snålt med extramaterial och en hel del annat. Man märker när ett spel försöker tjäna på framgångsvågen.

AI:n – Inte för att dödsätarna var särskilt intelligenta i vare sig bok eller film, men det här tar priset. Fienderna förlitar sig på svärmtaktiker och står mitt på öppen terräng och smaskar i sig dödsförtrollningar, även på hard. Följeslagare till Potter försöker med soloräder mot 10-15 pers och bossfighterna är patetiska, eftersom mönstret är så vämjeligt tydligt vid varje slutledare.

Innehållslöst – Kinect förra gången var inte kul, men man kunde ju ha försökt en gång till. Nu lämnas man till att spela antingen story, eller ”challenges” som är berättelsen fast med tid och träffsäkerhet i procent vid sidan om, dvs. helt meningslöst. Man måste samla ihop challenges från banorna också, en helt onödig uppoffring från spelarens sida.

Ansiktena – Ja, grafiken i övrigt är det väl inget naturvidrigt med, men jag har alltid ogillat uncanny valley och leriga ansikten, som hör hemma i förra generationen. Jobbiga, trubbiga och onödiga animationer när jag väl är på ämnet också.

Kontrollen – Nej fy, vad jobbigt det blir emellanåt. Även om man kör med Gears-kontroller (ducka bakom skydd, cooldown, health regen, blindskjuta) så blir det väldigt slarvigt såväl som nervigt att hoppa runt kring skydd och skjuta vilt över sitt skyddsräcke. Kameran är din fiende.

Slutsats: Jag rekommenderar filmen och bokserien varmt, men spelserien hoppas jag glöms av kvickt och med lika stor framgång som Deathly Hallows pt.2s biorekord. Små ljusglimtar försvinner i en stor, kommersiell, pengahungrig gegga som är repetitiv och, tyvärr, lite för simpel och tam för att bli spännande. Hoppet fanns där, men man lyckas inte förvalta det särskilt väl den här gången heller. Snäppet bättre än sin föregångare dock.

4/10 – Dåligt