Child of Eden

• Genre: Rail/Rythm Shooter
• Släppdatum: 2011-06-17
• Utvecklare: Q Entertainment
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: PS3 II Xbox 360

Edens lustgård för dina sinnen.
Skribent: Filip_M

Child of Eden är Tetsuya Mizuguchis spirituella uppföljare till hans tidigare musikspel Rez, där man spelade en rail shooter där spelet testade synestesi, kombinationen av flera sinnesintryck. Även Child of Eden följer detta mönster, med stort fokus på musik – allt man gör och skjuter på återges i musikform. Dessutom helt i Kinect. Man formar musik med händerna, enkelt förklarat.

Spelupplägget är lite vimsigt, då fokus som nämnt främst ligger på att skapa musik genom att skjuta fiender, så det är bäst om jag beskriver min egen spelupplevelse: man åker på en linjär sträcka, där man stöter på olika fiender som dataviruset, spelets antagonist, har skapat och som man ska skjuta ihjäl, tills man möter en eventuell slutboss. Visserligen går det att lira med handkontrollen, men Kinectstöd möjliggör chansen att få spela med sina händer, som då fungerar som vapen.

Åkandes i spiraler, korridorer och drömliknande atmosfärer bland blommor, valar och mechalandskap får man möjligheten att spränga färgglada och innovativa fiender i olika skepnader, allt från ormar, fågeldroider och fjärilar till lotusblommor och fågel fenix. Vissa fiender kan endast skadas av din trogna högerhand, en shotgunliknande mekanism som kan samla ihop flera fiender på samma gång; vissa köttas ned av din vänsterhand som figurerar som uzi, och blir du översvärmad kan du spränga allt i en klassisk yogasolhälsning. Målet är att rensa varje bana på virus och genom att spela om banorna flera gånger ändras skepnaden beroende på ditt tidigare resultat. Det finns inget egentligt slut; lyckas du få 100% på allt så har du lyckats, men du slåss mot andra online, i fråga om poäng. Gameplay påminner om klassiker som Gradius, 1943 och Ikaruga, med vissa olikheter (FPS-perspektivet framförallt).

Vad jag gillade

Kinectstödet är klockrent – Den stora satsningen ligger på Kinect – jag hade sedan innan hört att utvecklarna presterat över förväntan, och det gjorde att jag blev lite förväntansfull inför att prova det. Lyckligtvis var det inte någon lögn; kinectstödet är nästintill felfritt (bara en fråga om kalibrering och hur stort rum man har) och det går smidigt att byta vapen, navigera, sikta, och använda sin specialattack enbart med händerna. Kort sagt – prova kinect, och du kommer aldrig att vilja gå tillbaka igen. För mig är det här lätt det bästa Kinectspelet och något som visar potentialen med konceptet.


Atmosfären – Förväntade mig något estetiskt trams om jag ska vara ärlig, men atmosfären, de fem banorna och grafiken är så förtrollande att jag fick kalla kårar och blev blödig när jag spelade första banan; syntestesin är utmärkande och målar upp underbara scener inför mina ögon som jag bara drömmer om i mina vildaste drömmar. Lägg till musiken och du har ett visuellt och ljudligt mästerverk.

Musiken – Vill belysa ytterligare att musikens interaktion med vad man gör och skjuter på i spelvärlden är väldigt mysig och välplanerad, då jag njuter av soundtracket och tycker det gör mycket för spelupplevelsen. Man kan använda de olika vapnen för att göra olika sorters toner, och i slutändan låter det som en sammahängande låt när man väl är klar med banan. Artisterna bakom musiken är Genki Rockets, ett band som är värda att kolla upp.


Svårighetsgraden – Ja, jag erkänner att jag misslyckades redan på första banan. På normal. Spelet är utmanande och banorna kastar till slut allt möjligt mot dig, vilket gör att det blir lite hektiskt till slut, och man får ha ögonen på olika ställen samtidigt, och snabba händer. Svårighetsgraden tycker jag eskalerade allt eftersom, men jag har inte provat hard som tydligen ska vara väldigt svårt. Utmaning är dock aldrig fel.

Omspelsvärdet – Förutom att det är sjukt mysigt och trollbindande så är det värt att spela om det flera gånger, för det är nästintill omöjligt att fullborda en bana, och banorna ändrar sig beroende på vad du fick för poäng förra gången.

Vad jag inte gillade

Checkpoints –  Visserligen är det här en smakfråga. Alla de fem banorna är väldigt långa, och kan bli enerverande att spela om, om man nu misslyckas. Därför hade det varit bra om man hade haft checkpoints, men spelet är oförlåtande i det avseendet – dör du så får du börja om från första början.


Livslängden – Omspelsvärdet och livslängden är inte samma sak, tycker jag. Just att spela om det går att göra, men du kommer att spela på samma banor hela tiden, och det är det som gör det lite sorgset. Fem banor är inte tillräckligt med variation, även om de är hutlöst vackra. Fler banor hade helt klart önskats, man vill ha mer!


Lite oklart gameplay – Child of Eden går ut på att få höga procentenheter, och det får du i stort sett genom att få höga poäng. Poängen syns inte, utan du får bara några enstaka indikationer såsom ”perfect!!”, ”good!” eller liknande. Poängräkningen är oklar. Dessutom vet man inte riktigt vad som är bäst utav vänster eller höger hand (öppen tolkning), men jag antar att det ligger något slags taktiskt element i det. Jag använde mest vänster hand i vilket fall.

Slutsats: Få spel har lyckats ge mig sådana rysningar av välbehag som Child of Eden gör bara genom att låta mig se huvudmenyn. Mixen av utmaning, en skön, drömsk och surrealistisk värld där man skjuter fiender till musikaliska toner som vävs in i upplevelsen, det utomordentliga kinectstödet, musiken, innovationen och den generellt höga kvalitén på spelet gör att jag undrar varför försäljningssiffrorna har varit så usla. Om du kan förbise en ganska kort livslängd och inte har något emot annorlunda spel så har du ett givet köp – PS3-ägare rekommenderas köpa porten som anländer i september med Move-stöd.

8/10 – Mycket bra