Bodycount

• Genre: FPS
• Släppdatum: 2011-09-02
• Utvecklare: Guildford Studio
• Utgivare: Codemasters
• Plattform: PS3 II Xbox 360

Lika platt som liken du räknar.
Skribent: Filip_M

Bodycount sägs vara en spirituell uppföljare till Black, spelet som sysslade mycket med förstörbara miljöer, realistiskt ljud och hektisk action, utöver den traditionella FPS-stilen. Målsättningen var att det skulle vara roligt att skjuta ett vapen i ett tomt rum. Killarna bakom Bodycount är samma som jobbade på Black, och jag kan se många likheter.

Denna gången är man en f.d. marinkårssoldat som arbetar för mystiska, hightech-byrån The Network, som löser nationella kriser, inbördeskrig och liknande som inte UN eller USA kan lösa utan att skapa diplomatiska efterföljder. Du kastas in i flera hotspots runtom i världen i ett klassiskt FPS med förstörbara miljöer och perks såsom temporär odödlighet, rörelsedetektor, starkare kulor och air strikes.

Vad jag gillade

Ljudet – Vapnen låter som vapen och det är skönt att röja lite med de tyngre pickadollerna – även småpistolerna låter gott för öronen. Speciellt gillar jag den futuristiska SMG:en som man får från the Target – inte mycket kan stå i din väg och ljudet är maffigt. Även musiken fungerar.

Tyngden – Vapnen känns som vapen och det är absolut skönt att ödelägga ett helt krigsfält med din vapenarsenal – rekylen känns rätt, handgranaterna smäller som handgranater och det känns verkligen som att jag fyller mina fiender med hett bly. I vapenbeskrivningarna så skriver man bl.a. om att vissa vapen är ”good against flesh” – just flesh är en utmärkt beskrivning.

Vad jag inte gillade

AI:n – Bodycount har en rysligt dålig AI. Visserligen var inledningen förlåtlig, då man ställs mot afrikanska rebeller, men när organiserade trupper ställer sig på öppet fält, fryser mitt i en rörelse eller står och tittar på medan du skjuter dem så är något fel. Det är som att de får Alzheimers mitt i striden.

 
Livslängden – Bodycount håller inte alls länge. Förvänta er att se eftertexterna redan efter 4-6 timmar, om inte färre. Och ändå besöker man flera problematiska ställen i världen som skulle ha kunnat köttats ut en del, men icke.


Multiplayer – Tänkte ge multiplayer en ärlig chans, men jag fick ingen möjlighet till det, då den enda matchen jag spelade, som inte ens var rolig, innehöll mig och en till i motståndarlaget. I Team Deathmatch. Jag hade då sökt i säkert 20-30 minuter. Efter EN match.

Bandesignen – Bodycount skryter om att ha fullt förstörbara miljöer, och vill att spelaren ska utnyttja detta. Tyvärr är det i mångt och mycket lögn, då det mesta verkligen inte går att förstöra, och som vanligt har man tydliga, specifika föremål som går att förstöra i flisor och småbitar. I skuggan av Red Faction så är det inte kul alls att förstöra väggar samt ett och annat fönster, när man kan förstöra hela byggnader i andra FPS.

Dessutom förlitar sig Bodycount på att ha utdragna ”skyttegravssituationer” där man måste stå och hålla ut vid en position för att t.ex. en fil ska kunna dekrypteras från en databas. Antingen får man göra det, eller så ska man döda viktiga individer i motståndsrörelsen. Det är inte kreativt på något sätt, och inte kul heller.

Kontrollen – Vissa säger att det är bra, vissa säger att det är dåligt. Jag tycker det är kasst, då rörelsekänsligheten är värre än Black Ops med rörelsekänslighet satt på 1, även om man sätter känsligheten på max. Coversystemet är irrationellt och jag tycker inte riktigt man skyddas, samt att det är lite trögt att veta om man är under skydd eller inte.

Berättelsen – De har potentialen att göra en riktigt svettig och hårdknackad story. Krishanteringsgruppen The Network löser inbördeskrig och kriser runtom i världen, medan ett ljusskyggt företag använder, och instigerar, dessa kriser för att tjäna på dem. Men i slutändan får man tråkiga individer, plastiga onliners och en raksträcka som tar bort all känsla ur storyn.

Checkpoints – Ja, jag kan erkänna att jag dör väldigt ofta i många spel, för att jag är modig och inte har dödsförakt. Jag kan testa checkpoints på det viset också. Bodycount har inte bra checkpoints – jag hade kämpat mig en halvtimma in i ett delmål, längs en tung korridor med kraftig fiendebeskjutning, och sen dog jag och fick börja om från allra första början. En annan gång klarade jag precis av ett delmål och spelets autosave var precis när jag stod i ett hörn och blev pepprad av en maskingevärsdåre = oändlig dödscykel.

Spawningen – För att fortsätta från checkpointsdelen – jag hade precis klarat av en jobbig del av motståndsrörelsen, och skulle precis gå och ta upp en datafil som låg helt oskyddad i ett rum. Jag hade dödat allihop, radarn visade inga livstecken, och precis när jag ska ta upp den segnar jag ner och får se ”ASSET EXPIRED”. Några spökrebeller hade dykt upp från helvetet och dödat mig bakifrån utan någon slags indikation, och jag fick börja om från början igen.

Gränssnittet – The Network är ju som sagt high tech, och därför får man ett avancerat interface som ska se coolt och nytt ut. Problemet är bl.a. att det är hyfsat sladdrigt och svårt att lägga märke till om man har mycket energi eller ammunition kvar. Det värsta är dock att radarn och uppdragsgivarens ”sit comm” är på samma plats, och radarn är den viktigaste komponenten för att se upp för fiender. Därför var jag lagom glad när uppdragsgivaren snackade och förstörde min sikt över mina motståndare och sedermera fick mig dödad p.g.a disorientering ett flertal gånger.

Slutsats: Bodycount är ett ihopplock av andra spel, och inte alls en värdig spirituell uppföljare till Black. Det här är en regression och fullständigt meningslöst – hade man bara infriat förväntningarna om fullständig interaktivitet med omgivningen så hade det varit spelbart; nu är Bodycount bara ett snedsteg i Codemasters urval av spel.

4/10 – Dåligt