Resistance 3

• Genre: FPS
• Släppdatum: 2011-09-09
• Utvecklare: Insomniac Games
• Utgivare: SCE
• Plattform: Playstation 3

Vapnen levererar, men berättelsen fallerar.
Skribent: Zoiler

Det känns som man har spelat hur många treor som helst nu. God of War 3, Halo 3, Killzone 3. Mortal Kombat 9.

Men det är så det fungerar nu. När spelet är ett nytt IP är det fräscht, men det är mest till för att bygga upp en fanbase. Tvåan är tänkt att sälja mer och etablera serien. Sen vill man vill ju alltid ha en skön avslutning. Detta är Resistances avslutning. Och health regeneration är slopat.

I tvåan spelar man som en ny huvudperson, men en bekant för er som spelade tvåan. ”Förrädaren” Joe Capelli lever med sin familj (frugan Susan och deras son) i underjorden av Haven, Oklahoma, när de plötsligt hittas av den utomjordiska rasen Chimera, som i nuläget övertagit 90 % av Jordens befolkning och snudd på utrotat oss. Joe och gänget slår tillbaka och en viss professor Malikov från tvåan inser att det finns en mikroskopisk chans att ta ett stort steg mot seger genom ett maskhål i Los Angeles som långsamt fryser Jordens klimat (Chimera älskar kyla). Joe tvingas därmed lämna sin familj i hopp om att rädda mänskligheten. Det är en dystopisk historia, eller i alla fall ett försök till att vara det.

Vad jag gillade

Vapnen – Insomniac har alltid haft roliga vapen i sina spel. I R3 kan man uppgradera vapnen precis som i Ratchet & Clank, i tre nivåer. En lvl2 shotgun lägger till eldskada, en lvl3 auger har shocksköld, ett lvl2 maskingevär får en bayonett längst fram. Därmed finns all anledning att variera sin arsenal för att få så många perks som möjligt.

Vapnen i sig är dessutom roliga och tillfredsställande att använda, plus att det finns många att välja på. De gamla favoriterna från de tidigare spelen finns kvar men också nya vapen som en pistol som skjuter elektricitet eller varför inte ett frysvapen.

Till det kommer också att alla vapen har en andra funktion. Frysvapnets andra funktion blåser sönder eventuella frysta fiender med en stark vind och elpistolen skjuter ut vad som lättast kan beskrivas som spökfällan från Ghostbusters. Man lägger ut den, så suger den in alla fiender runtomkring och gör dem till lätta byten.

En annan bra grej är att man får behålla all exp man skjutit till sig även om man dör, vilket är tacksamt, men också ett lätt sätt att expa upp sina vapen på.

Coop – Coop är alltid ett plus. Jag är glad över att man lagt in kampanjcoop i både split screen och online, det borde vara standard. Det finns dock flera problem med det. För det första utnyttjas inte hela skärmen, man får sätta sig nära och kisa. Lite så. För det andra måste man ha en extra profil annars ryker expen på spelare två nästa gång man laddar. Och slutligen, andrakaraktären John (Japp, John och Joe... mycket kreativt) är inte alls med i storyn. Så fort det är mellansekvens varken nämns han eller syns. Vi funderade på om han kanske var kameramannen.

Miljövariationen – R2 hade bättre miljöer, det är en sak som står klart efter att ha spelat trean. Men R3 håller också bra klass och vi tas från strider på en fiskebåt i ett floddelta till gängkrig i ett skenande tåg och ett New York i snöstorm. En stor del av tiden spenderas i underjorden eller ödsliga spökbyar där de värsta zombieliknande fienderna och insektsliknande krypen gör sitt för att skrämma upp en.

Grafiken – Den är inte alltid jättebra. Karaktärerna imponerar inte, dödsanimationerna är lika stela som vanligt (när de ligger och är döda speciellt) och det finns ingen fysik att tala om. Spelet är väldigt kantigt i brist på AA och mycket av grafiken går i brungråa färger. Men det räddas så gott som helt och hållet av de fantastiska effekterna. Den virvlande snön ser otroligt bra ut och aska och löv som flyger i luften förhöjer också kvaliteten. Vattnet är snyggt (men varför kan man inte simma i det som i R2???), regndroppar på ”kameran”, samt rök imponerar. Även ljuseffekterna ser bra ut. På det stora hela ett grafiskt tilltalande spel, dock med flera skavanker.

Utmaningen – Jag gillar att spelet är utmanande, speciellt om man som jag försöker expa upp alla vapen och inte alltid tar det vapen som passar bäst för situationen. Eldstriderna är ofta hyfsat svåra och kräver att man använder rätt strategi och rätt vapen, återupplivar varandra och snackar ihop sig. Att inte använda sig av en livmätare som fylls är nog ett bra drag för att höja tempot och stämningen och det lyckas faktiskt göra det det ska. Man måste inte ha regenererande livmätare 2011 bara för sakens skull.

Checkpoints – De är för det mesta bra utlagda. Det var sällan man behövde spela om stora delar. Ibland ligger de dåligt dock. Även laddningstiderna är godkända.


Vad jag inte gillade

Storyn –  Spelet försöker vara dystert och tragiskt men lyckas aldrig få en att riktigt bry sig. Röstskådespelet liksom framförandet är inte bra och storyn om Joes familj får egentligen bara tid i början, därefter handlar det om att resa runt landet och hjälpa andra överlevande i liknande situationer. Det finns inte mycket story helt enkelt. Det blir mest komiskt när han håller fast i sin sons vante på ett plan med öppen dörr, eller när Joe kommer fram till New York och spelar in ett meddelande till sin fru på en trasig radio samtidigt som han super emellanåt. Karaktärerna är heller inte speciellt likeable, Joe känns mest som your average Joe.

Sen är det ganska ologiskt också. I ett skede i spelet attackeras man av människor som tydligen blivit maktgalna. Någon slags Mad Max-variant där man tvingas slåss i en arena. 90 % av människan är alltså konverterad och vi som ras håller på att dö ut, ändå skickas hundratals människor ut mot sin död för att ta oss, människor som tydligen helt och hållet struntar i sina egna liv som de neandertalare de blivit. De står inte och gömmer sig bakom skydd och sånt, de springer rakt mot oss i arenan i jättegrupper och hänger efter i jeepar som sprängs i småbitar. De springer efter spelare 1 i arenan samtidigt som spelare 2 plockar dem bakifrån. Helt IQ-befriade. De dör som flugor. Momentet passade verkligen inte in i spelet.

Spelmoment – Jag gillar verkligen inte när man gör det så tydligt att det är vågor av fiender som ska dödas. I R3 ser man dropships lämna av vågor av trupper. Nästan varenda strid är på detta sätt. När man klarat en våg, då kommer nästa. Man har att göra med den värsta typen av fiender – fiender med sköld som tål asmycket och osynliga snipers som står långt borta och prickskjuter. I och med att man inte regenererar hälsa får man lita till health packs som ligger utspridda här och var, dock kan det på de svårare svårighetsgraderna bli ganska svårt och ont om sådana när man måste dela på två personer (coop). Som tur är har man en viss tid på sig att återuppliva varandra.

Jag hade hellre sett ett spel där fienderna redan är utsatta på kartan, eller kanske kommer med dropships någon gång. Nu går det inflation i fienderna som kastas mot en i våg efter våg, speciellt mot slutet. R2 var smartare, mer ekonomiskt med fienderna och byggde upp stämningen bättre. Där var det verkligen skräck med hajmomenten eller flodvågen av zombies, i R3 finns inga sådana moment. Man slåss mot vågor och fiender i ett högre tempo för att sedan sänka tempot när man springer med ficklampan i något mörkt hus eller avlopp, det är tämligen lättläst. I R2 var headshots dessutom mycket effektivare.

En annan sak jag ogillar är att det finns knappt några nya fiender och jag hade önskat mig många fler bossar och, utan att avslöja för mycket, ett annat slut.

Linjärt – Det finns inte många stora, öppna ytor och inte mycket valfrihet. Man föses framåt och sedan stängs dörren efter en så man inte kan gå tillbaka. Om en coop-spelare går för långt så teleporteras den andre till honom.

Fotnot: Vi har inte haft tillgång till att testa MP. Denna recension gäller bara kampanjen.

Slutsats: Vapen är viktigt i ett FPS. Men det är också en bra berättelse och att man har en bättre avvägning av tempo och hur man sätter ut fiender. När det gäller vapendelen är R3 fenomenalt, men man fallerar på andra ställen. Få nya fiender, en tämligen svag berättelse, och ett för uppenbart fiendevågsbaserat gameplay sänker upplevelsen. Coop är halvdant gjort i split screen, men man får å andra sidan vara tacksam för att det finns. R3 är ett bra FPS och en bra kampanj att spela igenom i coop, men det är kanske också den sämsta delen i serien.

7/10 – Bra