El Shaddai: Ascension of the Metatron

• Genre: Action/Plattform
• Släppdatum: 2011-09-11
• Utvecklare: Ignition Entertainment
• Utgivare: Konami
• Plattform: PS3 II Xbox 360

Ett stycke konsthistoria har skrivits.
Skribent: Filip_M

El Shaddai är ett av de många judiska namnen på vår kristna Gud, och kan översättas, i ungefärliga termer, till Gud den Allsmäktige. Ignition Entertainment, vars största bedrift är Deadly Premonition, en bisarr kulturklassiker vars egendomliga humor etc. gick ut över gameplayet, som var typiskt japanskt och originellt. Med El Shaddai har de gjort det igen.

El Shaddai är som namnet föreslår ett spel som utspelas i religiösa scenerier – handlingen baseras löst på Henoks Bok, profeten som vandrade med Gud i 300 år (och Noas farfars far). I denna versionen tvingas han ta hand om de fallna änglar som trotsade Gud, och som bygger ett torn i ren trots, beslutna om att de kan leda människan bättre än deras boss. Enok sänds då ut och får handledning av Lucifer (ironiskt) genom tornets sju nivåer och upplever både 3D- och 2D-plattform, medan han tvingas utplåna alla lakejer som hädarna kastar mot honom i varierande miljöer.

Gillar

Grafiken – Som ingressen skvallrar om så är det ändlöst vackert. Stilen är av celshadad, på gränsen till animéliknande typ. Karaktärsdesignern bakom Okami och Devil May Cry är projektledare för El Shaddai, och det märks. Vissa säger även att inspiration har tagits från animéstudion Studio Ghibli (Spirited Away, Det Levande Slottet, Min Granne Totoro), vilket jag tycker stämmer väldigt mycket överens med den lekfulla utformningen under 2D-passagerna. Den grafiska biten överglänser spelets andra delar i alla termer – det är verkligen som att se en tavla komma till liv. Allt från psykadeliska himmelsfärder, hisnande episoder med festivalstämning som skulle fått Rio de Janeiro att skämmas, Tron-liknande, futuristiska städer, till 2D-skuttande på flygande moln med animébakgrunder i Yoshi’s Island-färgtoner gör El Shaddai till ett av de estetiskt (och originellt) sett snyggaste spelen denna generationen.


Plattformandet – El Shaddai byter frekvent spelsätt genom att låta spelaren vada igenom ett tredjepersons action-orienterat gameplay, med arenaliknande dueller, motorcykelåkande och annat vettlöst krafs, för att sedan byta till 2D-plattforming som är mysig, skön och ytterst välgjord – det är som att spelet byter tempo mitt i och låter spelaren chilla lite med mys och lekfullt hoppande i vackra miljöer, inte olikt Alice: Return to Madness.

Originaliteten – Ignition har antagligen gjort sig kända sedan innan för sin lite egendomliga syn på hur man ska spela. Med El Shaddai tar de den japanska, skumma andan till det extrema och levererar en minst sagt vansinnig upplevelse. Jag fattade ingenting, från början till slut, och ändå brukar jag ha bättre koll än de flesta på vad som pågår i speluniversumet (till skillnad från Zoiler). Jag fick kapitulera direkt; förstår fortfarande inte hur man kan våldta en berättelse och den röda tråden så mycket, men jag prisar trots allt den fräscha ombytlighet som finns i spelet. Det är mycket nytt som skulle kunna förvaltas av många i andra spel. Gameplay är lika frigjort och flexibelt som en konstnärs själ om man ska fortsätta på konsttemat.

Kontrollen – Säga vad man vill om allt annat, men kontrollen flyter på bra, och man har egentligen bara tre-fyra knappar att hålla reda på. Animationerna i strider gör att det ser (och framförallt känns) estetiskt vackert ut och man känner sig smidigare än en ninja när man hoppar från plattform till plattform. Ett stort minus går dock till kameran, som är urkass, men det skadar inte den totala bedömningen i mina ögon.

Checkpoints – Det här är mest en lustig grej att inkludera, men utvecklarna har valt en väldigt avslappnad approach till hur Gud och Lucifer avbildas. Sparandet består utav Lucifer som casually ringer sin gamla polare Gud, berättar kort hur det går för Enok och lägger på, som om han ringer till frugan och informerar om att han är fast i bilkön en stund och kommer hem lite senare än vanligt. Hemskt roligt in-game.

Kort och intensivt – Livslängden är inte riktigt kort, men utvecklarna har hackat upp spelsekvenserna i korta, naggande goda episoder som hindrar det från att bli stentråkigt. Säg att varje bana består utav ”hubs”, så i början så får du nöta fiender, sedan kommer du in i nästa ”hub” där du kan spara och chilla lite, sedan går du till nästa ”hub” och då är det plattforming på gång, etc. Tempot kanske lider av det, men jag tycker det är bekvämt och behändigt.

Gillar inte

Berättelsen – Nej, som sagt, jag fattar ingenting av storyn. Enok ska alltså rädda jorden genom att tillfångata sju fallna änglar och därmed förhindra en syndaflod (mao Noas syndaflod), och till sin hjälp har han de fyra skyddsänglarna Rafael, Uriel, Gabriel och Mikael, samt Lucifer. Inledningen är helt puckad och spelet behandlar dig som om du vore lika vis som Gud själv, för du får inga ledtrådar och bakgrunden berättas i stort sett genom fragmentala bitar som du måste hitta medan du spelar igenom alla nivåer. Stor risk att du ger upp inom tio minuter och tycker att det är helt vanvettigt.

 
Gränssnittet – Ignition hatar interface och sånt, för i El Shaddai får du en väldigt minimalistisk behandling – ingenting. Man ser inte hur många liv man har, man har ingen vapeninfo, nada inventory, ingen karta eller sånt som skulle kunna hjälpa dig. Det du får är indikation på när du håller på att dö (hjärtdunk, rött på delar av skärmen), en hjälpruta som du kommer till via start, en pausknapp och en mager meny med endast ”continue”, ”save”, ”options” och ”exit”. Man lämnas till sitt öde i princip. Det känns lite för hardcore.


Stridsdelen – Några recensenter tycker att stridsdelen är helt genialisk och djupare än vad man först kan tro. Jag vet inte om de har spelat många stridsspel, men jag tycker den är väldigt simpel. Du släpps egentligen oftast ned i begränsade utrymmen där du tvingas slåss mot fiender. Inte för att gå in på detaljer, men du kan stjäla deras vapen, slåss genom att använda combos, skydda dig och göra specialattacker och –undamanövrar. Just vapendelen är intressant, för du har ett närstridsvapen, ett distansvapen, och ett defensivt vapen, som du kan plocka upp allt eftersom (och stjäla till dig ett av de andra, då man bara kan ha ett vapen per gång). Vapnen är heliga och måste renas, annars tappar de sin slagkraftighet.

Låter det egentligen unikt och djupt? Nej, det tycker i alla fall inte jag. Det är simpelt, rytmiskt och helt beroende på att vänta ut sin motståndare och slå honom när han har garden nere. Det är så repetitivt att det påminde om Dante’s Inferno, och det är inte ett spel jag vill bli påmind om.

Fienderna – A+ för varierande och stämningsfulla kreationer, men det blir lite tråkigt att ställas mot sin hundrade karaktärslösa fiende på samma bana för att utvecklarna älskar att låta spelaren slåss 5 v1 och liknande.För lätta och för många fiender.

För lite spel för pengarna – Detta varierar kanske från person till person, men jag vill helst spela ett spel när jag har handkontrollen i handen. Heavy Rain och dylikt har som nisch att vara filmspel, men El Shaddai påstår ju sig själv vara ett TPS-actiongame med plattforming. Jag gjorde en lekmannamässig beräkning och uppskattade att jag fick spela fem minuter på en halvtimma eller mer. Resten var antingen cinematiskt styrt eller bara mellansekvenser och trögt handledande. Det är kort sagt för mycket mellansekvenser, för lite gameplay.

Laddningstiderna – Har aldrig gillat att sitta och vänta på att jag har dött och det är det inte nu heller, när det är rena Deus Ex-tider i vissa stunder.

Slutsats: El Shaddai är troligtvis (vilket säkert framgått med all önskvärd tydlighet) ett av de sjukaste spelen jag någonsin spelat – det känns som en obehaglig mardröm i vissa stunder. Men trots det är det absolut fungerande, men det är mycket som står i vägen för att det ska bli riktigt roligt. Framförallt skulle de fokuserat på 2D enbart, istället för att dryga ut det med tråkig actionfighting som tyvärr är lite för ytlig och träig för min smak. Originaliteten är dock lysande, jag älskar de japanska influenserna som bara japaner kan komma undan med, och det är som sagt som att se på en tavla. Men det är inte det perfekta spelet, man skulle fokuserat på en röd tråd, ett lika bra gameplay som grafiken, och skippat den överdrivna minimalismen. Annars är det godkänt. Det hade dock potential till att bli så mycket bättre.

6/10 – Godkänt