Warhammer 40 000: Space Marine

• Genre: TPS/Action
• Släppdatum: 2011-09-05
• Utvecklare: Relic Entertainment
• Utgivare: THQ
• Plattform: PS3 II Xbox 360 II PC

Övergången till TPS är blodigt värre, men helt underbar.
Skribent: Filip_M

Jag kommer ihåg min reaktion när jag först såg att det här skulle släppas. Jag nästan vrålade ”ÄNTLIGEN” i mitt inre och tänkte bara på hur jag skulle få dona samma rustning och vapen som de antagligen tuffaste och brutalaste rättsskiparna i alla alternativa universum: Space Marines. Spelvärdet spelade ingen roll. Förvaltarna av Warhammeruniversumet har nämligen främst fokuserat på RTS-formatet, förutom en eller två obskyra titlar med T/FPS-element. När jag tänker tillbaka så var det här nästan det mest framemotsedda spelet 2011. Men det är fanboyism i sitt esse. Huvudsaken är att jag nu slutligen får recensera det.

Denna gången får man axla rollen som kapten Titus från Ultramarines, den mäktigaste och ivrigaste militärkåren av kejsarens rymdmariner. Titus uppdrag är att säkra ett av Imperiets viktigaste industriplaneter från heresi och invaderande orker, men ju djupare han undersöker instigationen, desto farligare verkar hotbilden.

I en fartfylld tredjepersonsshooter får spelaren slakta orker och heretiker i hundratals i jakten på att få reda på roten till allt ont som skett på industriplaneten Graia (vars titanmaskiner är en stor del i krigsmaskineriet). Man växlar mellan melee (3 st närstridsvapen) och range (5-6 st), får skutta omkring med jetpacks och låta hatet flöda från högan skyn. Emfas ligger på att strida hundratals vs. en på samma gång.

GILLAR

Gameplay – Gameplay är väldigt simpelt. Du ska döda fiender, sen ska du döda dem och sen döda lite till. Det är linjärt, det är kortfattat och fantastiskt välanpassat till universumet och genren som den avbildar. Jag tycker om att man endast kan regenerera liv (i kampanjen, vilket jag spelat mest) genom att ge sig in i stridens kärna och döda, för att illustrera hur ärofyllda och stridskära Space Marines är. Man har dock en sköld á la Halo som man kan skydda sig bakom.

Man växlar kvickt mellan distansvapen och närstridsvapen, och man uppgraderar dessa vapen allt eftersom. Du har t.ex. till början en enkel kniv, som till slut mynnar ut i en enorm, tillintetgörande elektrisk hammare på något ton, och att man kan bära fyra vapen som kan bytas ut vid checkpoints för att man ska kunna anpassa sig taktiskt till nästa strid. Är det mycket fiender på distans? Ta lasersnipern. Många fiender på liten yta? Plocka upp melta gun och smält allt vid ett avstånd på fem meter. Är all ammunition slut? Visa ditt hat genom att krossa allt motstånd med din bolter eller outsinliga plasmapistol. Det blir inte lätt heller, utan spelet vill att du ska tänka till vid vissa strider. Du kanske behöver offra styrka för snabbhet, eller tvärtom.

I övrigt är fury-systemet, som är mest aktuellt, en helt okej lösning på de många fiender som du möter. Fury innebär att du slår ner fiender, och till slut ackumulerar tillräckligt med fury för att till slut bli helt odödlig, dubbelt så stark, och mer pricksäker. Det funkar bra om du håller på att dö och inte pallar trycket – en omöjlig situation blir helt plötsligt helt rumsren efter att du använt fury.

Slutligen är själva närstridselementet, huvudfaktorn av spelet, utmanande och Titus övermäktighet till trots rätt svår att bemästra. Det är inga veklingar man möter, och varje skärmytsling består egentligen av en initiation, lite slag fram och tillbaka, dodging och sen reträtt. Rinse and repeat. Orkerna och skyttar kan lätt få ner dig om du inte passar dig, och därför blir det extra belönande om du lyckas utplåna allt liv inom 50 meter utan att egentligen ta skada.

Känslan – Känslan är perfekt. När man i DoW-serierna förut bara kunnat (i stort sett, räknar bort ett FPS eller två) se på sina trupper när de strategiskt utmanövrerar fiender i RTS-vy, så får man äntligen chansen att göra en skillnad på grundnivå. Du är en supermänniska (runt 2.70 m lång, supermodifierad, dubbelt så mycket muskelmassa som en vanlig människa, implantat och annat krafs – perfekt, i stort sett) överlägset allt annat, i praktiken, och du kan leva ut dina mest barbariska instinkter utan några repressioner. Det är en hyllning till hjärndöd action, och jag välkomnar detta, då det är en raritet i dagens läge. I alla fall välgjorda hyllningar.

Storyn – Storyn är lite typisk kanske, och är för mig som följt serien med idogt intresse lite väl uppenbar, men den är fortfarande fungerande och dramaturgin är det inget fel på. Den speciella dialogen sitter rätt, tvisterna är okej och karaktärerna charmar med sin totala avsaknad av just charm. Tycker du om Warhammer så tycker du om storyn, kort sagt.

Animationer/Grafiken – Graia är en s.k Imperial Forge World, en av många planeter som endast hänger sig åt att producera krigsmateriel och soldater till Imperiets krigsinsats. Med detta i åtanke är världen ödslig, urban, gotisk och död på liv. Det färgar sig i miljöerna, som trots den karga och deprimerande omgivningen (som för övrigt är inspirerande) har några arkitektuella godbitar att visa upp, samtidigt som miljöerna varierar sig en smula. Lägg till att det mesta du ser är skyttegravar och sprängda fält, utöver raserade byggnader och interiören i de olika baserna som finns stationerade.

Vidare är både fiender och vänner återgivna på ett mycket stilat sätt – tyg fladdrar, power suitsen glänser i solskenet, blodet etsar sig fast på sagda armor och man ser till sist riktigt grisig ut efter en tung strid. Animationerna rinner på bra och trots att Titus inte är den smidigaste så är hans rörelser likt en katt.. fast i rustning, då.

Ljudet – Ljudet anser jag är ett av Relics tyngsta vapen i kampen om att få spelaren involverad i Warhammeruniversumet. Mytologin som täcker det fascistiska alternativa universumet där evigt krigstillstånd, oberoende av ras och universum, är ett faktum kräver ett bombastiskt, högtravande ljud. Känslan är nattsvart, och profilerna som bär på storyn är typiska för deras karaktärer, såsom de snobbiga, nedlåtande, ärobundna, nästintill omnipotenta Space Marines, de högaggressiva, cockneytalande Orkerna samt Chaos Marines som endast talar om blod och total förstörelse. Även röstinspelningarna som man hittar under spelets gång bjuder på medryckande röster och målande konversationer om spelets bakgrund.

Har du alltid velat höra hur en sågklinga låter när den klyver legioner av orker, eller smattrandet från bolten som mejar ner hädare med kallsinnigt raseri, eller hur en demonkäke låter när den knäcks och sprängs i bitar? Space Marine är en samling av krigskakafonier och det låter alltjämt mycket bra.

Kontrollen – Titus är som sagt en tung sate i en flera ton tung kostym, samtidigt som han bär på vapen som säkert väger ännu mer. Manövreringen ska inte vara bra, och vissa har faktiskt sagt att han ser ut som ett kylskåp i sina rörelser. Jag tycker att transitionen mellan närstrid och distansvapen, orkkross till en kvick undamanöver och liknande görs mycket bra och jag kan inte riktigt klaga på att kontrollen vrångar mig. Knapparna (på PS3) sitter fint.

Multiplayergameplay - Multiplayer är verkligen skitroligt i sina bästa stunder. Systemet bygger på en klassisk CoD-modell – man kan expa upp till och över level 40, man kan låsa upp vapen, perks och ytterligare customizationfiler ju mer man levlar, och spelar man särskilt bra med något vapen så kan man få speciella saker som gör dem naturligt starkare. Det finns tre klasser á la Battlefield – Tactical, Assault och Devastator – som specialiserar sig på olika saker. Matcherna är fartfyllda och bra. Det krävs samarbete. Vem som helst, förutom när man möter rutinerade superspelare, kan bli bra och få killstreaks. Det gäller att spela smart, spelet verkar gynna dem som gör det, och det är ruskigt bra. Skicklighet ska alltid övervinna chansen.

GILLAR INTE

Multiplayerproblem – Skillnaden mellan en åtta och en nia i betyg. Som jag ser det (likväl andra) så dras MP med tre följande stora problem: Matchmaking, banorna och spellägena

Det finns två – ja, jag sa endast två – spellägen, och det är deathmatch (till 40, ovanligt specifikt) samt en slags King of the Hill (heter Capture), där man ska kontrollera noder och komma först till tusen poäng. Deathmatch är förhållandevis roligt medan Capture är stressigt och typiskt samarbetskrävande, men jag hade gärna önskat mer. Nu blir det lite fattigt.

Banorna är också rätt så tama. Vad kan det finnas? Runt fem, som högst? Detta är något som är enkelt att fixa i en patch eller DLC – man blir rätt trött på att springa runt i samma miljöer hela tiden, speciellt i ett sånt här episkt lir där miljöerna spelar en stor roll.

Matchmakingen är också den väldigt konstig. Spelet tar ingen hänsyn till hur bra spelarna är – därför hamnade jag allt som oftast i knipa då jag fick duellera med en kis på lvl 40 som naturligt är mycket mer rutinerad, har bättre equipments samt perks. Man kan stjäla motståndarens ”kits” om man blir dödad av dem, men det löser inte problemet att man oftast delas in konstigt. Jag minns speciellt när snittet på motståndarlagets lvls låg på 30 medan jag fick kämpa tillsammans med gubbar runt 10-15. Det är dessutom svårt att kunna hantera vapen och perks som ligger långt bortom din egen level.

Kan bli enformigt – Ja, jo, även jag kan erkänna att premisserna för spelet är rätt så svaga i det stora hela. Du slåss och mördar. Sen gör du det igen. Det är en ganska tydlig cirkel. Man kanske inte ska spela det i sträck, för då blir det för mycket av det goda. Relic har dock med en eller två saker som inte innebär att endast springa i en linje och mörda, vilket hade kunnat utökats lite.

Antiklimax – Tänker inte nämna så mycket förutom att storyns absoluta svaghet är slutbossen. Ett antiklimax utan dess like, och en cliffhanger som är övertydlig.

Hade önskat fler raser – Det här behöver egentligen inte läsas om du inte är intresserad av universumet, men jag tycker att orker samt Chaos, i all ära, är rätt uttjatade. Mina favoriter, Tau, liknande Starcrafts Protoss, och Necrons, odödliga monster värdiga Space Marines, behöver göra en comeback. Nu förstår jag att det är av både kommersiella och ekonomiska skäl som man inte inkluderar andra raser i storyn – det tog flera expansions innan man utökade Dawn of War I till hela universumets faktioner – men jag vill se lite omväxling. Det hade varit lustigt att vara en Imperial Guard också, och slakta orker t.ex. Det är nog, desvärre, önsketänkande.

Slutsats: Warhammer 40K: Space Marine är en orgie av blod och krig, ett av seriens bästa spel och ett bra steg från RTS-genren som Relic annars är så bra på. Mycket är bra, andra saker är mindre bra, men jag tror att jag har tömt mina åsikter nog för att ge en bild av vad jag tycker om spelet. Jag hoppas på en tvåa, jag hoppas att multiplayer blir bättre, men jag kan lugnt säga att det här är en nytändning. Det kan förbättras, men det är definitivt ett spännande perspektiv på den eviga striden mellan utomjordingar och människan i kejsarens tjänst.

8/10 – Mycket Bra