Ace Combat: Assault Horizon

• Genre: Flightsimulator/Arkad
• Släppdatum: 2011-10-14
• Utvecklare: Project Aces
• Utgivare: Namco Bandai Games
• Plattform: PS3 II Xbox 360

En bra utveckling med goda intentioner.
Skribent: Filip_M

Ace Combat har figurerat i simulation/arkadflygenren ett bra tag nu, sedan 1995 faktiskt, och har ofta försökt förena japansk shooting med realistisk flygkänsla. Varje flygplan har styrkor såväl som svagheter, fokus ligger på att skjuta ned ett stort antal flyg istället för att flyga rätt och att fylla på gastanken finns med, men är inte ett nödvändigt ont. Vad som är nytt för i denna gången är dock riktiga dogfights.

Nytt för i år är också en verklig berättelse – spelet utspelar sig 2015 och ett inbördeskrig har brutit ut i Östafrika, som NATO tar hand om. Du är först och främst William Bishop, flygarace i den förenade luftstyrkan och ledare för Warwolf Squadron, NATOs elitförband av piloter. Under en konflikt exploderar en rebellkonvoj, som tydligen försökt forsla en högteknologisk atombomb, vilket för misstankarna till att någon, eller några, inom NATO är ansvariga för smuggling av krigsmateriel. Manusförfattare är bästsäljaren Jim DeFelice.

I Ace Combat får du bemanna olika slags strids- och bombningsflygplan, helikopter och även skjuta ned motstånd från en minigun på en Black Hawk. Spelet går i princip ut på att skjuta ned en respektabel summa fiender från skyn, neutralisera och understödja fiender under markräder med helikoptern, bomba vettet ur fiendens försvarssystem med bombarflygplan och mycket mer. Allt i realistiska miljöer som är modellerade efter satellitbilder.

Gillar

Grafiken – Mycket måste stämma i luften – allt från ljuseffekter, himlens dynamik, vattnet under dig, flygplanen förstås och effekterna när du krossar ditt motstånd måste se bra ut. Och det tycker jag det gör, med marginal. Du introduceras först till Miamis himmel – vattnet glimrar, solen står högt vid horisonten och ditt flygplan glänser i solskenet. Du flyger efter en illasinnad pilot och spränger sonika hans plan, som i en cinematisk inzoomning slits sönder av dina maskingevärsskott och missiler, tills bara bitar återstår, och du kan lugnt se på medan resterna faller och exploderar i ett regn av eld och rök, medan oljestänk smetas ut på kameran/ditt visir. Blir du beskjuten börjar du brinna och spotta ut rök, spränger du tanks eller stora plan väller både rök och smog ut och efter ett tag ser slagfältet verkligen ut som ett slagfält, med kratrar och förstörda, brinnande föremål på marken.

Till och med en sån sak som grafiken på marknivå är behandlad. Vanligtvis ska det se ut som stryk, vilket inte är så konstigt, men som nämnt är miljöerna inskannade och modellerade efter satellitbilder. Det var extremt kul att beskydda Dubai medan man såg det klassiska hotellet med den lilla tennisplanen på toppen, eller Burj Khalifa som är världens högsta byggnad. Andra platser som man besöker har även de landmärken, som National Mall i Washington, eller Kremlin i Moskva.


Gameplay – Ja – Dogfightsystemet har lyckats. Genom att genomskjuta en fiende, lägga dig bakom den och trycka på L2 och R2 (PS3) så fokuserar du siktet på din motståndare, vilket triggar ett slags minispel. Kameran byter från en övergripande sådan till en Gears of War-liknande, som om du satt på vingen. Målet är att följa fiendens rörelser och slutligen locka in och skjuta ned den, eftersom det ibland inte går att få ner vissa fiender utan att ta ner dem i dogfights. Det är i princip 100% chans att du får ner din motståndare på detta viset, men du blir mycket utsatt och måste avsluta det kvickt, innan du blir nerskjuten av fiendens vänner. Du kan även själv bli ”dogfightad”, men du kan då sakta ner och med timing kontra fiendens fokus – den jagade blir jagaren.

Det finns ett ytterligare läge där du dyker in i en förutbestämd bana, som är till för att koncentrera vart du ska skjuta. Detta läget är bara möjligt mot markmotstånd, och förekommer ofta när du ska ut på bombningsräder. Ibland har du bara en chans på dig att ta ut alla mål inom den banan, annars är det kört.

Jag tycker i vilket fall att det är ett intressant sätt att göra striderna lite mer flytande och överskådliga, istället för att försöka smäcka ner små flugor utan någon som helst fokus.

Flygplansvariationen – Här snackar vi variation. Det är inte en eller två flygplan du får stryka omkring med, utan hela NATOs arsenal står till ditt förfogande. Tomcats, F-22or, F-35, F-16, MiGs till och med vår svenska Jas 39C Gripen med svenska arméns emblem finns tillgängligt. Under helikopteruppdragen bemannar du en Apache och bombningsräderna tas hand om med hjälp av en ”Spooky”, ett modifierat Herculesplan. Alla flyg har även sina för- och nackdelar, vilket gör att man tyvärr inte alltid kan ta Gripen, men att man kan välja att vara snabb och stark istället för långsam och tålig, vilket är bra för den som nu vill vara det.

Ljudet – Project Aces har fokuserat mycket på det cinematiska, att göra det till en film. Både ljud och det visuella håller toppklass, med bra röstskådespeleri från såväl ryska som amerikanska och fransklåtande karaktärer i berättelsen. Musiken är av storlek gigantiskt episk och hade definitivt passat i ett epos om krig och förlust. Flygplanens vrål, radioknastret från dina polare under stridens hetta är försäkrande, smattret från maskingevären och symfonin som uppstår när du totalkraschar en motståndare med en missil är tillfredsställande. Det är i överlag mycket välgjort.

Multiplayer – CoD är såklart en bidragande faktor i detta, vilket känns oundvikligt. Även här går du upp i erfarenhet, och kan till slut skaffa bättre skott, missiler eller bli bättre på dogfight, etc. Just att göra sitt flygplan eller sin helikopter starkare och bättre är ett intressant koncept, som fungerar underligt bra under omständigheterna.

Det finns Deathmatch och Domination, men det som är den största faktorn till att det är kul är Capital Conquest, vilket är ett läge där sexton spelare möts i en samarbetsuppmuntrande match. Målet är att ta ut speciella mål för fienden och senare ta ut motståndarbasen. CC använder sig friskt av stridsflygplan, bombare och helikoptrar, så alla lägen mixas in i en och samma läge. Samarbete är ett måste, dessutom. Utöver det är dogfights extremt kul, eftersom det inte är en dator som undviker eller försöker ta kål på dig, utan en annan människa. Då får man tänka till lite extra.

Gillar inte

Lite för enkelspårigt –  ... Eller helt enkelt repetitivt. Alla olika lägen i all ära – i slutändan handlar det bara om att du tar hand om speciella mål medan dina kamrater dödar allting annat, och du gör det genom skriptade events i dogfightmode. Det är för enformigt; varje strid går ut på att slösa ett duktigt antal missiler och tålamod för att ta ut aviga fighterjets, eller peppra enkla mål med din helikopter, eller bomba fasta föremål som bara väntar på en explosionartad överraskning. En bana gick ut på att sitta med en minigun och skjuta ned båtar och fotsoldater, och det pågick väl i en kvart. En kvart beståendes utav att hålla i skjutknappen och sikta runt lite, det fanns ingen risk eller interaktion. De hade kunnat göra mer.


Enkelt – Dogfightläget kanske gör det för enkelt. Motståndarna faller essentiellt som furor, och har väldigt svårt för att få ner dig. Mina få dödsfall bestod i princip av att jag klantade mig, eller råkade bomba något som jag inte skulle bomba, eller tog ut en VIP med helikoptern av misstag. Det är så lätt att skillnaden mellan slutbossen och striden innan är ljusår stor. Slutbossen måste alltså fuska och ta till överdrivna metoder, samt tåla en fantasiartad mängd stryk, bara för att jag kan få ner honom så enkelt. Det blir lite för transparent.


Berättelsen – Jag är väl en av de få som inte spelat CoDs eller MoHs senaste singleplayer, men jag vet av recensenter att döma att Ace Combats story i stort sett är en rip-off. Men det har jag inga problem med. Jag förstår inte vad som är så fel med att ta en bra sak och göra sin tolkning av det. Problemet är inte storyn i sig, utan hur man behandlar karaktärerna som driver berättelsen framåt. Bishop vaknar upp från en mardröm i inledningen – han går vidare med att interagera med sina polare i luftstyrkan. Vi introduceras till personligheter inom NATO. Lite gnabb följer mellan de tre vännerna Guts, Bishop och Janice. Men det är allt. Bishops mardröm i början handlade om hans rädsla för att dö. Resten av spelet handlar om att han är nära på att dö. Men då skymtar man inget av den ångesten.

Man hade kunnat utveckla det så mycket. Markov, som är spelets antagonist, kallas för Hajen för att hans flygplan är målad som en haj, och alla fruktar honom. Bishop är egentligen livrädd för honom, och Markovs bakgrund gör att man kan sympatisera med honom. När får man reda på Markovs bakgrund som motiverar hans antagonism? I slutet. Flashbacken är dessutom alldeles för kort för att göra något intryck. Det är för svagt. Ace Combat har sedan tidigare utforskat hur krig påverkar piloter, men jag ser inte varför man inte skulle kunna utforska det igen. Speciellt när man har en bästsäljande författare i cockpiten.

Slutsats: Jag är inte överförtjust i flygplansspel, HAWX 2 ändrade inte på det, men Ace Combat återupptar mitt intresse för kampen mellan flygaressen. Mycket arkad blandas med lite simulation, det mesta är smidigt och väl utfört, och balansen mellan film och spel är hårfin denna gången. Till skillnad från många gnällspikar som fokuserar alltför mycket på liknelsen mellan CoD och Ace Combat tycker jag att detta är en fräsch riktning som kanske inte är perfekt, men absolut väl värt en provrunda för alla som åtminstone har ett litet intresse i flygsimulatorer/arkadshooters.

8/10 – Mycket Bra