Disney Universe

• Genre: Barn
• Släppdatum: 2011-10-28
• Utvecklare: Eurocom
• Utgivare: Disney Interactive
• Plattform: PS3 II Xbox 360 II Wii

Disneys universum är kaotiskt.
Skribent: Filip_M

Jag är fortfarande kvar i barnrummet när allt kommer till kritan, och Disney är en av de stora anledningarna till att jag fortfarande behåller min barndoms lyster. Därför var det givetvis intressant när Disney annonserade under E3 2011 att de skulle göra ett spel i stil med LittleBigPlanet, som är ett utomordentligt välgjort plattformsspel för alla åldrar. Nu är det här.

Disney Universe hänvisar till den digitala nöjesparken som lanseras online av Disney om Disney, där alla får upptäcka Disneys olika världar utan att något ont eller skadligt sker mot besökarna. Dock är olyckan framme - innan tourguiden hinner avsluta sin introduktion hackas nöjesparken och blir korrupterad av en ondsint hacker vid namn HEX. Spelet handlar alltså om hur man skuttar omkring i de olika världarna – t.ex. Pirates of the Caribbean, WALL-E, Aladdin – och räddar varje värld i en LEGO/LittleBigPlanet-liknande plattforming.

Ogillar

För kaotiskt – Ett barnspel är oftast ett ganska enkelt spel. Det händer inte för mycket och det händer inte för lite. I Disney Universe händer det saker hela tiden, över hela skärmen. Hysterin når ofta en punkt där det blir för hektiskt – fiender är överallt, saker skall göras och man ser inte ens sin egen karaktär i allt virrvarr. Det blir lite för jobbigt och för ett barn kan det här vara en actionsekvens för mycket.

Svårighetsgraden – Nu är det inte svårt egentligen, tvärtom. Det går inte att dö så att man får starta om, och pusslen är tämligen enkla och välplacerade så att man kan lösa dem utan knussel. Problemet är att spelet lär spelaren att den ska dö, hela tiden. Man dör på löpande band. Kropparna slår mot marken oftare än vad fienderna gör, vilket kanske inte är så lätt för Urban, 6 år att ta eftersom det irriterade mig å det grövsta att behöva dö i ett slagsmål i ett spel för barn. Det här är Dark Souls för barn, kort sagt.

Repetitivt – Fanservice, gulliga karaktärer och en snygg värld åsido – Disney Universe kommer inte längre än att försöka återskapa LEGO-serien eller LittleBigPlanet. Visst finns det vissa finurliga pussel, men oftast handlar det om tre saker: döda fiender, hitta nyckeln, problemlösning. Det blir för enformigt – så enformigt att min flickvän som vi får säga representerar barnkategorin tyckte att det var jättetråkigt efter en ganska kort stund. ”Det händer samma saker hela tiden”, om jag får citera henne fritt. Det hjälper inte heller att man i stort sett måste spela om samma bana två-tre gånger för att låsa upp fler kostymer och smågodis.

Tävlingsinstinkten – Återigen träder min oro för den lite yngre publiken in – jag vet inte hur lätt det är för Lars, pappa till sonen/dottern Sam att behöva förklara för sitt barn att han råkade slå ihjäl sitt barns karaktär iförd en Kalle Anka-dräkt för att han ville ”slå fienderna och få pengar så vi kan låsa upp nästa nivå”.

En del av DU går ut på att spelet aktivt försöker hindra dig från att lyckas – power ups respektive ”power downs” finns, och fienderna försöker gömma saker som du kan ha användning av. Oftast innehåller ”power downs” saker som att man förvandlas till en bomb som vandrar vidare till nästa person som blir berörd, vilket kan bli din medspelare, som konsekvent dör för att bomben smäller innan medspelaren hinner röra en fiende. Jag kan tycka att spelet uppmuntrar spelarna att vara elaka mot varandra, vilket säkert inte är poängen – men det är inget riktigt renodlat familjespel i den frågan. Det finns även arkadspel där man tävlar mot varandra, vilket inte kan vara roligt om pappa och son/dotter spelar och båda är dåliga förlorare.

Gillar

Grafiken – Vissa scenerier från de välkända filmerna och karaktärernas dräkter återges perfekt, nästan in i minsta detalj. Grafiken är sockersöt, sprudlande och mysig och lyser verkligen upp din tv-skärm. Animationer, effekter och panoramabilderna över bakgrundsbilder från filmerna ser bra ut.

Fanservicen – Den stora grejen med Disney Universe är kläderna man kan ha på sig och världarna man vistas i. Kläderna är något speciellt – du kan klä ut dig till de flesta i Disneys universum (över 40 olika), från Musse Pigg och Kalle Anka till Jack Sparrow och Kapten Barbossa. Disney ställer så klart upp med nästan hela sin ensemble och fler skall tydligen komma som DLC, vilket förstärker känslan av att man leker med Disney ytterligare. Lejonkungen, Aladdin, WALL-E, Monsters Inc., Pirates of the Caribbean mfl, Alice i Underlandet mfl. är tillgängliga som spelvärldar – en hel del att göra alltså, och allt är bekant från filmerna.

Kontrollen – Hela kontrollen ryms på de fyra basknapparna. Det är smidigt att lätt att lära sig, och inlärningskurvan är bekvämt flack. Hoppa med X, interagera med trekant, slåss osv med fyrkant, i princip.

Mycket att göra - Varje film + två subsektioner med välkända figurer från Disney bidrar med sina kostymer som man kan träda in i. Alla dräkter är dock inte upplåsta, utan låses upp allt eftersom man klarar av banorna. För att få vissa dräkter krävs det att man spelar om en bana flera gånger, och om man räknar med att få alla dräkter så blir det en hel del timmar. Varje bana ändras lite, i fråga om svårighetsgrad och placering av föremål osv, vilket betyder att banorna i alla fall försöker ändra sig.

Slutsats: Disney Universe är ett fullt habilt barnspel som absolut fungerar - i grunden. Jag kan dock tycka att det misslyckas med att vara barnfrämjande och snarare bjuder in lite äldre personer till att kivas och förstöra för varandra istället för att samarbeta och lösa pussel tillsammans. I slutändan är det dock ett sisådär barnspel som är repetitivt, nostalgiskt, snyggt men lite för kaotiskt för min smak. Nästan ett svagt godkänt.

5/10 – Mediokert