Rayman: Origins

• Genre: Plattform
• Släppdatum: 2011-11-25
• Utvecklare: Ubisoft Montpellier
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: Xbox 360 II PS3 II Wii

Årets New Super Mario Bros.
Skribent: Zoiler

Rayman är egentligen en död karaktär, ungefär som Crash Bandicoot. Kaninerna från Rayman har varit mer populära än Rayman själv på senaste. Så när Michael Ancel vill göra comeback med Rayman har han oddsen emot sig, minst sagt.

Efter att ha spelat detta plattformsspel i 2D måste jag dock säga att de inte kunde gjort något bättre utav det än de gjort. Speciellt som 2D-plattformsspel har varit på gång ett tag nu. Egentligen är det en old school-genre men i och med att det släpps så få nya spel i genren (utanför XBLA/PSN/Wiiware) är det något folk suktar efter. Eller borde i alla fall vara det.

POSITIVT

Grafiken/stilen – Det ni ser på bilderna är inget skämt, det är faktiskt så Origins ser ut. Det är knivskarpt läckert. Den handmålade, krispiga grafiken är bland det snyggaste som finns idag och stilen är estetiskt sett väldigt vacker och unik. Det finns både förgrund och fantastiska bakgrunder där det ständigt händer saker och mellan detta springer du omkring i den enda världen mer vågad än den andre. Varje värld har sitt eget tema så förvänta er att spela i heta öknar och iskalla isvärldar, blöta regnskogar mitt under stundande åskväder och förstås tropiska, härliga undervattensbanor med elektriska ålar och godrays. Animationerna går inte av för hackor de heller och frameraten är alltid silkeslen trots att mycket sker på skärmen samtidigt.

Grafiken är verkligen jättesnygg, med mycket små detaljer. Mycket beror på att man använder sig av ett verktyg som heter Ubiart Framework. Med detta kan man lätt överföra handritade teckningar till spelet. Verktyget har jag kollat upp. Att spelet är handritat syns från första bildrutan.

Coop –  Fyra spelare kan samarbeta (eller göra det svårare för varandra) sig igenom banorna och hoppa in och ut när som helst. Förvisso är det likt New Super Mario Bros svårare ju fler man är eftersom det helt enkelt är svårare att hålla koll på vart man är och kameran kan få svårt att hänga med allihop, men det blir å andra sidan desto roligare. Den bästa upplevelsen får man dock med två spelare.

Dör man så hoppar man i en styrbar bubbla och kan därifrån se på när de andra spelar eller hoppa in när man vill igen, så länge någon är kvar som kan återuppliva en.

Man kan också slå till varandra (bra för att ge någon en välbehövlig skjuts uppåt) eller stå på varandra för att nå högre platser.

Speldesignen –  Det går att spela Rayman endast för att ta sig igenom banorna men då missar man hela grejen. Spelet går ut på att samla rosa smilies. Det finns, på nästan varje bana, tre gömda smilies som det gäller att hitta hemliga dörrar till (inte jättesvårt), två smilies som man låser upp genom att samla ”mynt” (djur?) i spelet – ju fler man samlar desto större chans att få båda smiliesarna. Till slut kan man ta den sista genom att spela om banan (eller i många fall en del av banan) och slå ett bestämt tidsmål.

Om man inte samlar smilies missar man flera banor eftersom dessa bara låses upp vid ett visst antal smilies. Och det vill man inte, för dessa är i min mening de absolut roligaste och även de mest utmanande. På dessa banor ska man jaga en väldigt snabb skattkista genom förrädiska plattformssekvenser. Kommer man bara lite efter är man körd och trots att det blir mycket trial and error (vi höll på med en bana i säkert 20 minuter) så är det aldrig frustrerande utan bara roligt.

För varje värld får man en ny förmåga. I början är man helt basic, men senare lär man sig att springa på väggar, slåss, flyga och lite annat. I och med det är det också lättare att gå tillbaka och samla eventuella missade smilies.

Plattformsdesignen är riktigt bra måste jag också säga och banorna man spelar på än bättre. Samtidigt är de ofta interaktiva. Det finns dessutom R-type-liknande banor i varje värld där du flyger omkring på myggor och skjuter.

Ljudet –  Musiken är, liksom resten av spelet, väldigt charmig, alla som spelat Loco Roco kommer att känna igen sig. Dessutom går banorna i musikens tecken med flöjtar, trummor, piano och whatnot, så samtidigt som man spelar bidrar man till ljudbilden.

Kontrollen –  Inte helt perfekt, men mycket bra, och snortight under vattnet (bästa undervattenskontrollen hittills, man kan utan problem vända på en femöring).

NEGATIVT

Fler teman! –  Det finns en 60 banor i spelet men inte så jättemånga teman. När man låser upp andra halvan av spelet utspelas dessa tyvärr till stor del på samma världar man redan varit. Inte samma banor förstås, men samma tema (öken, skog osv). Det gör att det känns lite som att man redan spelat det även fast man inte gjort det. Fler teman, ni gör ju grafik så bra!

Kan ej ta bort resultatskärmen –  Det är ett mysterium varför man inte tillåts trycka förbi resultatskärmen efter varje avklarad bana. Man har redan räknat ut vad man kommer få för medalj sedan länge, ändå tvingas man kolla igenom när mätaren fylls. Det tar ungefär 30 sekunder känns det som och är lika störande varje gång.

Få bossar –  De bossar som finns är bättre än det mesta i Super Mario-spelen så det är synd att man inte utnyttjat det bättre och stoppat in fler.

Slutsats: Jag hoppas folk köper det här och att det kommer fler spel i genren. Att ett team på fem personer har gjort detta är imponerande. Det finns inget spel som Rayman på Xbox 360 och PS3. Till Wii finns New Super Mario Bros, men till HD-konsolerna finns ingen liknande plattformer, i alla fall inte som retailspel. Precis som jag rekommenderade New Super Mario Bros som julklapp 2009 och Donkey Kong 2010, är Rayman Origins den där självklara, mysiga, galna julklappen som man bara måste köpa – oavsett om man spelar själv eller med ungar, flickvän, fru eller vänner. Rayman är tillbaka.

9/10 – Fantastiskt