Assassin's Creed: Revelations

• Genre: TPS Action/Äventyr
• Släppdatum: 2011-11-15
• Utvecklare: Ubisoft
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: PC II Xbox 360 II PS3

Kunde lika gärna släppts som DLC.
Skribent: Filip_M

Assassin’s Creed Revelations markerar slutet för Ezio Auditore da Firenze och allas våran bad ass, Altaïr. Det här är sista expansionen inför trean som kommer nästa år, och därför har det mesta krystats fram till förmån för den kommersiella framgången. MP har förbättrats, några få tillägg har introduceras, men kärnan är densamma.

Denna gången befinner sig Ezio i Konstantinopel under tidigt 1500-tal, då en intern strid pågick i Osmanska rikets sultanat. Ezio hoppas att finna den sista hemligheten som Altaïr lämnat bakom sig i Masyaf – ett par nycklar som visar hans mytomspunna bibliotek. Tempelriddarna är dock hack i häl, och tiden är knapp. Under tiden slåss Desmond mot klockan för att stabilisera sitt tillstånd inom Animus. Skulle han misslyckas så är han död.

POSITIVT

Gameplay – Det är ju ändå Assassin’s Creed. Serien som vi har kommit att älska med all dess free running, linjära sandbox, coola karaktärer, varierade uppdrag, mäktiga scenerier och sånt som definierar en god spelupplevelse finns ju ändå där i grunden. Problemet är brist på originalitet. När allt kommer till kritan är jag dock fortfarande lika barnsligt glad över att få flyga som en fågel mot höstackar, hugga ner vakter i det tysta, köpa upp Konstantinopel bit för bit, ta del av historien genom uppdragen och lära upp följeslagare. Det är fortfarande kul. Det är därför man spelar det fortfarande.

Ljudbilden – Klassiskt stråkande á la Jesper Kyd kryddas med bra röstskådespeleri och en livlig ljudbild, med allt från härolder, försäljare, pöbelskvaller och soldaternas nedsättande yttringar om folket. Underbart, helt enkelt. Observera dock att ljudet kan försvinna stundtals.

Desmonds resa – Jag är väldigt ambivalent egentligen kring Desmonds resa, en slags reningsprocess i samband med Desmonds tid i Animuskärnan. Man ersätter subjekt 16s pussel rätt och slätt med klassisk förstapersonsplattforming med Portal-inslag (skapa block som du tar dig fram med). Desmond behandlar sitt förflutna och kommer till insikt varför han valde att göra det som han gjorde tills nu. En slags nära döden-upplevelse, alltså.

Man får inte reda på överdrivet mycket, pusslet är patetiskt enkelt, minimalismen är påtaglig och jag hade hellre löst subjekt 16s mysterier – men jag tycker om förändringen. Jag gillar att man försökt sig på något nytt, ett försök till att vidga bakgrundsberättelsen, mana folk till att gå efter sidouppdrag (man ska samla runt 30 av 100 små datafiler i Konstantinopel för att låsa upp alla kapitel i resan) och jag hade hoppats på att man kunde ge resan lite större rum.

I slutändan tycker jag att det var ett bra försök och något de kan arbeta vidare på till trean.

Grafiken – Det börjar märkas att grafikmotorn som AC skryter med är trött och får ålderskrämpor inför generationsväxlingen. Det mesta är inte våldsamt snyggt längre. Men det finns något vackert, något poetiskt i att vandra runt i dåtidens Turkiet och i dess nav, kulturens centrum, Konstantinopel, där renässansens olika vägar möts. Från att störtdyka från Galatatornet, inspektera hamnen vid Gyllene hornet, smyga runt in i Topkapipalatset till att blicka över staden på toppen av Hagia Sofia – frihetskänslan och igenkänningsfaktorn fastän du aldrig har varit där är påtryckande. Känslan från Rom, Florens och Masyaf har bevarats.

Storyn – Inte en lång berättelse, men den är naggande god. Revelations tar oss en tur genom Ezios sista tid som forskande lönnmördare, Altaïrs arv och Desmonds sköra framtid, och twists, vändningar och historiska ”wow”-upplevelser utlovas. Önskar att man hade gett berättelsen några fler kapitel, dock.

MP – Genom ett genialiskt drag gör Ubisoft MP direkt intressant, eftersom man klättrar upp i Abstergos ranker ju mer man levlar upp. Det finns mycket mer att välja på nu dessutom, från de få lägen i Brotherhood till Capture the flag (eller artefakten), Deathmatch, Eskort plus lite andra lagbaserade och föregående spellägen som fanns med sedan innan.

Även om jag inte riktigt har tiden som krävs för att kunna spela MP effektivt så hade jag definitivt spenderat mer tid på det – jag tror MP-läget kommer locka personer som har eftersökt en effektivare och mer variationsrik spelupplevelse i MP samtidigt som de kan få ut något av det, dvs en större inblick i AC-världen i allmänhet och Abstergo i synnerhet.

NEGATIVT

Trötthetstecken – Assassin’s Creed börjar bli en trött serie nu. Utvecklarna har förmodligen drabbats av framgångsyra och tror att ett spelsläpp per år garanterar ett grymt spel. Brotherhood var på gränsen, men Revelations känns lika gammalt och urvattnat som Altaïr själv. Jag hade önskat att man kunde ge titlarna mer tid såhär i efterhand, för jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att det inte längre känns fräscht, episkt och mind blowing, utan snarare som ett rutinjobb.

Det kan vara att det känns som att man inte har lagt ner mycket tid på innehållet i Revelations. Spelet finns troligtvis till enbart för att knyta ihop säcken och göra plats för trean, eftersom transportsträckan till prologen till trean är otroligt tydlig och förhastad. Hade man köttat ut storyn, lagt till mer innehåll, kanske en till stad, lite mer uppgifter att göra och en eller annan perk till så hade det varit finfint, men konceptet är väldigt ihåligt i skrivande stund. Hade jag inte sett fram emot trean så mycket ändå så hade Revelations varit dödsstöten (värdemässigt sett) för en utomordentlig spelserie.

För kort – Det pågår en debatt om inte Revelations och Brotherhood har varit för korta för att kallas för egentliga titlar. De är expansioner, men jag undrar om de ens kan kallas för det. Jag tycker i Revelations fall att de lika gärna kunde ha gjort en DLC för att täcka allt innehåll, för det känns inte som om det finns incitament nog för att förklara varför det krävs en ny expansion. Runt sju uppdrag, pyttesmå sidouppdrag samt Desmonds resa (fyra banor) som tar tio minuter per bana är inte acceptabelt. Hade jag struntat i allt samlande så hade det tagit mindre än en dag. Man hade kunnat införliva innehållet i trean och tagit en paus i ett år istället för att hetsa fram en ny titel enligt schemat.

Tilläggen – Tilläggen är löjeväckande triviala. Det som utmärker Revelations är Hook Blade, en addition till din lönnmördarkniv som får dig att ta dig runt snabbare, 300 olika bomber, ett Tower Defense-läge, och en större micromanagement av dina lärlingar, som Medelhavsförsvaret (skicka ut lärlingar på uppdrag, ta över viktiga städer i Europa) och sidouppdrag för att göra dem till mästare själva. Även Desmonds resa är en addition.

Hook Blade hade varit intressant, om det var nytt. I föregående titlar kunde man efter en tid i spelet hoppa snabbare och högre. Nu kan man haka sig fast i en byggnad i fritt fall, och volta över fiender i språnget. Man kan även använda zip lines som utgör 2% av spelet. Knappast en avgörande skillnad, tycker jag.

I Brotherhood kunde man ta över tillhåll, så även nu. Tempelriddarna kan dock försöka ta tillbaka ditt tillhåll, och då aktiveras ett Tower Defense-läge där fiender svärmar medan du kan positionera ut lönnmördare på taken, sätta upp barrikader och använda kanonkulor för att ta ut stora grupper med fiender. Det hade varit kul om det hade funnits något speciellt med det, men de flesta ”anstormningarna” ser likadana ut och blir snabbt tröttsamt.

Medelhavsförsvaret är lite buggat och blir även det snabbt enformigt, samtidigt som det inte innehåller några speciella förändringar från Brotherhood. I grunden är det bra, men jag blir lite fundersam när jag skickade en av mina bästa lärlingar (högsta rankningen) på ett 100%-uppdrag, och fick beskedet att han misslyckades och dog. Hur?!

Buggar – Det känns buggigare, dvs mer ofärdigt, än tidigare titlar. Jag har sett allt från gubbar med spasmer, folk som fastnar i väggar, teleportering, ändlösa animationer (personer gör samma abnormala sak hela tiden, som att gå i en cirkel eller hoppa, ramla, hoppa etc.) och meddelanden som är kvar fastän jag sett dem (”döda den fege tempelriddaren” var kvar i fem minuter eller mer). Det finns också en avgörande bugg där banken inte betalar ut dina pengar var 20:e minut, utan finanskrisen gör sig gällande i spelet också.

Kontrollen – Allvarligt talat, det här är nog en av de mest segdragna problemen i serien. Det borde vara så enkelt att fixa. Jag har fått ett utbrott för mycket p.g.a. den patetiskt överkänsliga eller ologiska kontrollen, speciellt när man hoppar, eller ska löpa och hoppa, eller egentligen vad som helst. Jag har dött, ramlat av från en klippa, fått börja om och hamnat i onödig knipa bara för att kontrollen känns så sladdrig. Det är stört kul att vara lönnmördare parkour-style, men Ezio ska inte kännas som en trött gammal gubbe med reumatism och demens.

MP matchmaking – Finns väl inte mer att säga än att jag är så trött på att spela spel och deras MP-lägen där man lottas ihop med snubbar på level 40 när man precis har börjat och spelet säger sig ”söka efter spelare med liknande erfarenhet”. Bullshit.

Slutsats: Som jag nämnt i tid och otid – Revelations är en trött titel, ett tecken på att det gått för långt, den sämsta titeln i serien, helt klart – men man sitter ändå där och spelar det. Vill du ta del av Ezios svansång, få reda på kampen mellan de två faktionerna och vad som står att vänta i trean så köp. Vill du ha en ultimat spelupplevelse däremot så kan du låta AC vila för den här gången. Endast för de mest hängivna fansen.

7/10 – Bra