Final Fantasy XIII-2

 

 

Ø  Genre: RPG

Ø  Släppdatum: 2012-02-03

Ø  Utvecklare: Square Enix

Ø  Utgivare: Square Enix

Ø  Plattform: Xbox 360 II PS3

 

If you change the future, you change the past, kupo.

Skribent: Zoiler

 

Spoilers om FFXIII förekommer. Läs även den för att få grunderna i spelupplägget.

If you change the future, you change the past. Bered er på fraser i stil med dessa när ni tar er igenom uppföljaren till FFXIII. Ämnet är tidsresor. Istället för att spela med och välja från flera karaktärer som i FFXIII, styr man två karaktärer och valfritt monster i FFXIII-2.

De två huvudpersonerna är Serah Farron, som letar efter sin syster och förra spelets protagonist Lightning, som har försvunnit under mystiska omständigheter. Serah verkar dock vara ensam om att komma ihåg att Lightning överlevde slutstriden i FFXIII, alla andra tror att hon offrade sig som Fang och Vanille (som förvandlade sig till planetbärande kristaller för att hindra Cocoon från att krasha in i Gran Pulse) eller omkom i striden.

Den andra protagonisten är Noel Kreiss, en tidsresande tonåring från 700 år in i framtiden där han är den siste överlevande människan. Noel är utsänd av Lightning och räddar Serah från en monsterattack i början av spelet. Han förklarar att saker och ting inte är som de ska och att det nu är upp till de båda att rädda Lightning och världen från ett hemskt öde.

En ny funktion är att man numera kan tämja monster man besegrar i stil med Pokemon och levla upp dessa. Den tredje karaktären är alltså alltid ett monster.

Andra nyheter är Mog Clock som förändrar hur du stöter på fiender, ett steg bakåt enligt mig. I FFXIII strövade fienderna omkring i spelvärlden och kunde attackera om du kom nära. I FFXIII-2 fungerar det precis som random encounters. Fienderna är inte synliga, utan ploppar fram helt random. Då visas Mog Clock och du har en viss tid på dig att antingen försöka springa ifrån dem eller försöka attackera för att få in första smällen och få en mindre fördel.

 

POSITIVT

 

Man har tagit till sig av kritiken – FFXIII var löjligt linjärt. FFXIII-2 har också ganska linjära banor men är inte linjärt på samma sätt. Man använder portaler för att resa igenom tiden och ju längre spelet går desto större valfrihet får man när man väljer vart man ska härnäst via Historia Krux (ett kartsystem med alla olika tidsepoker man kan åka till). Det finns också en 10-11 olika slut. Faktum är att jag tappade bort mig flera gånger och var tvungen att kolla en FAQ (tack och lov att Youtube finns), men det berodde iofs också på att speldesignen var mindre bra och gick ut på att hitta osynliga fragment gömda någonstans på banor jag redan varit på.

FFXIII var isolerat. FFXIII-2 sprudlar med liv i jämförelse, du kan prata med folket som går omkring i byarna och städerna och när man springer förbi så säger de alltid något roligt/intressant i förbifarten.

Dessutom får du ibland välja bland fyra alternativ, ungefär som Mass Effect, i viktigare dialoger. Visserligen spelar det ingen roll för storyn vad man väljer men det är ändå kul att få påverka lite själv. Oftast finns det ett roligt/knäppt alternativ som jag brukar köra på.

Du kan dessutom spara när som helst nu och du köper inte föremål från en sparpunkt, utan från den färgglada figuren Chocolina som ständigt dyker upp under spelets gång. Och du kan hoppa, men det är trivialt.

 

Storyn – Spel av den här typen kommer så sällan, var slutmeningen i min FFXIII-recension. Så sant, så sant. Det kommer sällan spel i JRPG-genren till HD-konsolerna och än färre har en sådan här presentation.

Det var skönt att ge sig i kast med ett spel med underhållande mellansekvenser och involverande story efter att ha spelat Kingdoms of Amalur vars karaktärsgalleri var helt färglöst och story ointressant. Har man redan spelat FFXIII så känner man igen mycket och kan gräva sig djupare i universumet. Flera välkända karaktärer gör kameos och har betydande roller utöver Serah.

Det kan förvisso vara svårt att hänga med i storyn eftersom den handlar om tidsresor på ett ganska avancerat plan. Finns tidsresor idag? Vem vet. Vi kanske upptäcker tidsresor om 5 miljoner år och reser tillbaka i tiden och förändrar allt. Men vi skulle inte veta om det eftersom våra minnen skulle förändras för att anpassas till den nya verkligheten.

Om någon reser tillbaka i tiden och stoppar Breivik innan han gjort något. Skulle vi då komma ihåg att det har hänt eller anpassar sig våra minnen till den nya verkligheten, dvs att det aldrig hände? Spelet handlar mycket om sånt här och väcker diskussionerna och tankarna till liv.

Men många kommer inte fatta någonting och det hjälper verkligen att ha spelat FFXIII.

Hållbarheten – Ungefär 20-25 timmar långt om man skyndar sig. Om man samlar monster, utför sidouppdrag, alternativa slut, alternativa bossar etc, så drar det iväg mot 40-60 timmar.

Grafiken – Underbar. Visst, det stora minuset är att frameraten som resultat är ostabil på många ställen. Men karaktärerna är fortfarande bland det bästa jag sett, ännu bättre skulle jag säga, än i FFXIII. Håret ser grymt ut som vanligt, Serahs halsband rör sig realistiskt när hon går omkring och ansiktet är inte plastigt. Animationerna älskar jag. Det jag saknar är att händerna saknar naglar, det ser ut som de har tassar från ett gosedjur.

Omgivningarna är också trevliga att spela på, de känns som något som platsar i Final Fantasy. Staden Academica är en syn att ta in med skyskrapor som sträcker sig mot himlen och svävande bilar som i Star Wars: Episode II. Kustbyn New Bodhum är också ett schysst inslag med sin Thailand-liknande atmosfär. Eller Oerba med sina excellenta ljuseffekter.

CG-sekvenserna (det finns tre) är som vanligt urläckra. Synd de inte gjorde fler.

Ljudet – Riktigt schysst musik, jättebra röstskådespelare återigen. Känns som de fixat ljudet som uppstod när man sprang i FFXIII, tänkte inte på det iaf. NPC:erna har en hel del inspelad dialog också som är rolig att lyssna på, ofta hör man dem säga något nytt när man går förbi.

NEGATIVT

 

Slutet och sluttampen – Jag hatar slutet. Hatar det. Kan inte säga varför, uppenbarligen, men nej, usch. Varför!? Nu måste jag ha FFXIII-3.

De kan inte göra så mot mig.

Utöver det så var sista fjärdelen av spelet inte lika bra som den första. På tok för mycket springande fram och tillbaka genom långa sträckor utan att göra någonting egentligen, uppdrag där man skulle söka igenom banor man redan varit på efter osynliga fragment, konstiga, tråkiga pussel för att utnyttja hoppfunktionen, och min personliga favorit; ett litet ställe i Academica som vi kan kalla för helvetet.

Här gör random encounters storstilad comeback och visar varför vi krävt dess totala utplåning under det senaste decenniet. Fienderna vill sätta klorna i dig. Du kan inte fly. Fienderna vill sätta klorna i dig var tredje sekund ungefär, utan att överdriva. Du måste, mitt i natten, försöka ta reda på vart du ska genom en ny stad som känns som en labyrint, samtidigt som fienderna vill sätta klorna i dig var tredje sekund. Ingen annanstans i spelet är encounterfrekvensen så här löjligt hög.

Och det bästa av allt? Fienderna är patetiska. Du får 1-3 CP (exp) per vinst. I ett läge där du normalt får 200 per fight. Jag kände bara att jag ville mörda den/de som gjorde det här segmentet på ett mycket långsamt och smärtsamt sätt. Jag lade nästan ner spelet. Jag trodde inte det var sant och kan fortfarande inte förstå hur någon kan lägga in ett sånt otroligt frustrerande moment. Det ger ju absolut ingenting. Annat än ett sänkt betyg eftersom jag hade satt en nia innan alla dessa spelförstörande moment i slutet av spelet.


Laddningstiderna –  Tyvärr är laddningstiderna i Historia Krux när man tar sig mellan olika tidsepoker och när man startar spelet tämligen bedrövliga.

För enkelt –  Utöver en svår fight i början och slutbossen är spelet en promenad i parken när du fått tillgång till lite bättre monster.

Vilket iofs egentligen både är positivt och negativt med tanke på att jag spelar spelet mer för storyn än själva spelupplevelsen. Det krävs ingen större strategi att vinna, bara byta mellan lite grundläggande taktiker.

Vapen/föremål/monster – Vapenuppgraderingssystemet är så trist. Du hittar ingenting, du bara köper av Chocolina när hon får in nya. Vilket hon får typ tre-fyra gånger under hela spelet. Och de ”nya” vapnen ger bara bättre stats, de ser exakt likadana ut fast med nya färger.

I Final Fantasy förr i tiden kunde man hitta coola vapen och utrustning. Nu har man ju inte ens någon utrustning, bara föremål man sätter på sig.

Monstren skulle jag dessutom gärna uppgradera med strider, inte genom att köpa eller hitta ”mat” som gör dem starkare.

Rollspelsaspekten har liksom helt försvunnit och det är väl också en anledning till att jag inte spelar för dess gameplay längre, utan för dess story.

QTE – Quick Time Events gäller i vissa mellansekvenser. Dvs, man måste vara med på att trycka in vissa knappkombinationer inom viss tid. Oavsett spel är detta alltid negativt, men som tur är spelar det ingen betydande roll och jag missade heller aldrig så det kan inte ha varit svårt.

Slutsats: Gillade man FFXIII så kommer man troligtvis gilla FFXIII-2. Jag vet inte om förändringarna är stora nog för att de som... hatade... FFXIII ska börja gilla det, men en del av det som var fel är i alla fall åtgärdat. Spelet är inte lika livlöst och är lite friare.

Jag tycker dessutom både Serah och Noel är bra karaktärer. Noel är inte vad man kan tro, han är rätt ”normal” och kan bli en väldigt populär FF-karaktär. Och andra karaktärer som var med i FFXIII har växt till sig.

Låter ett storydrivet JRPG med fantastisk presentation i form av grafik och ljud bra? Om du kan bortse från att gameplayet inte är det mest intressanta så är det bara att slå till. Jag längtar redan till nästa.

Kupo.

 

 

8/10 – Mycket bra