The Darkness II

 

 

Ø  Genre: FPS

Ø  Släppdatum: 2012-02-10

Ø  Utvecklare: Digital Extremes

Ø  Utgivare: 2K Games

Ø  Plattform: PS3 II Xbox 360 II PC

 

Inte längre svenskt, men fortfarande mörkt.

Skribent: Filip_M

 

Det mörka hotet är tillbaka! Digital Extremes (Unreal, Homefront) tar över från svenskarna på Starbreeze och ger oss fortsättningen på Jackie Estacados och The Darkness öde, efter fem år i mörkret. Tonen är ännu mörkare, approachen till gameplay är mer arkadmässig och mycket har skalats ned. Det och att artworken på bl.a. covern är grymt snygg.

The Darkness II tar vid två år efter det att Jackie Estacado lyckats mörda Franchettifamiljen och tagit över rollen som Don över New York-maffian. The Darkness, entiteten som gav Jackie superkrafter från mörkrets vrår har av Jackie stängts in i hans själ för att skona omvärlden från ett hot som skulle hota människans existens. Jackie är märkbart påverkad av att hålla inne en sådan kraft, och det blir än svårare när han plötsligt blir attackerad av en rivaliserande maffiafamilj. The Darkness grepp över Jackie hårdnar när han samtidigt börjar se sin döda flickvän, Jenny, i visioner. Det är dags för Jackie att återuppväcka demonen igen, för att ta tillbaka det han förlorat. Men till vilket pris?

The Darkness II går ifrån sin föregångares öppnare, stealth-inriktade FPS för en mer arkadbetonad, mörkare och adrenalinpumpande rå action. Mörkret har fortfarande en stor roll, men soft-RPG-inslag, poäng vid snyggast utförda kills, "quadra wield" (två monsterarmar, två vapen samtidigt), mindre banor och färre Darklings är de stora förändringarna.

POSITIVT



Kontrollen – Kontrollen är följsam och initutiv. Man har alltså två monsterarmar, och möjligheten att använda två gevär samtidigt. I och med detta ges man en rätt så stor frihet till att göra lite som man vill med det man har - man kan häva sig fram och gå loss med sina armar, eller kasta, skydda sig med eller använda föremål till sin egen fördel. Man kan även, givetvis, använda vapen på avstånd om man så vill.

Grejen med kontrollen är att den är så flytande. Det går inte länge från tanke till utförande, alltså. Det är bäst att beskriva det i följande scenario som jag var med om:

Jag mötte en samling på fyra till fem fiender på samma gång, alla hukandes bakom dylika skydd och kanter för att minimera risken att bli beskjuten och samtidigt skapa en vägg av ständigt eldgivande mot mig. För att lösa situationen slet jag upp en bildörr, krängde den framför mig som en sköld, gick långsamt framåt och började mata väggen av fiender och såg flera falla. Därefter slungade jag min numer värdelösa bildörr som en frisbee av tungt, vasst stål, varpå jag delade en fiende på mitten.

Efter det slängde jag mig fram, lät min högra monsterarm vina som en köttpiska för att immobilisera de tre kvarvarande fienderna varpå jag sköt en shotgunsalva i den enas ansikte, tog upp den andre och avrättade denne med en av de närstridsanimationerna som finns och slutligen slängde min Darkling på den tredje som kort därefter blev våldsamt mördad och pissad på. Sen kom det eftersläntare som ville mucka, men då tog jag bara ett svart hål från mina tidigare offer och lät resten implodera av det stora trycket.

Allt det skedde på några få sekunder. Man kan kasta nästan vad som helst, vare sig det är en järnpåle, ventilfläktar, koner eller kroppar. Man kan skjuta tunga mörkerförstärkta salvor, slafsa sönder folk med sina monsterarmar, få saker att explodera - man känner alltid, verkligen alltid, att man har kontroll. Och det är en grymt bra känsla.

Ett tips; om du inte är en idiot, spela inte med auto-aim. Det blev snabbt överdrivet lustigt att man kunde kasta något eller skjuta flera meter åt fel håll och fortfarande sätta fienderna. Det blev bara tråkigt till slut, som att spela med aimbot.


Ljudbilden – Solitt skådespel (dock har Jackies röstskådespelare bytts ut, men det märkte jag faktiskt inte), bra ljudeffekter på vapen och övriga händelser samt att The Darkness låter ännu mer desperat, ondsint och manipulerande. Även bra soundtrack. Just skådespelet lyser igenom med skojfriskt överdriven Sopranos-lingo från mafiosos, Jackies plågade stämma, Darklings Cockney-engelska och (tänker inte spoila något) främsta antagonistens mässande, domedagsbefattande lingvistik. Dock kan jag tycka att Johnny är grymt irriterande.

Stämningen – Stämningen är extra värd att nämna. Det är som sagt en mycket mörk värld, mycket lik den som avbildades i ettan (främst första världskrigets del), men humöret är mycket mer fyllt av angst, att man inte har någon återvändo och att man faller djupare och djupare in i mörkret och Jackies vansinne då han verkligen åsidosätter allt, till och med hans liv och självständighet, för att hitta Jenny och återförenas med henne. Den blodiga, goreglorifierande våldsbiten hjälper till att ge varje mellansekvens och viktig händelse en extra udd i jakten på att påverka; jag minns framförallt hur magen vrängde sig när man tvingades bevittna en speciellt påfrestande scen, mycket lik den då Jenny avrättades i ettan.

The Darkness och DE vill att man ska känna förlust. Man ska bli arg och ha en vendetta mot de man slåss mot. Det ska vara ett blint raseri, men också en särskild melankoli som gör att man någonstans i allt psykotiskt mördande känner med Jackies kamp. Lägg till att miljöerna, som en övergiven nöjespark, ett horhus, lager och kyrkogårdar för att nämna några gör det extra påfrestande. Samtidigt har man lyckats göra det tungt på ett känslomässigt plan utan att trycka in konceptet om att hålla sig i mörkret så mycket.

Gameplay – Det är mycket som har förändrats för den här gången, och det till det bättre.

För det första tycker jag om arkadstilen. Visst kan det bli larvigt att man ska syssla med snyggast kills, men har man en sådan frihet att man kan kasta järnpålar för att nagla fast folk i väggen samtidigt som man skjuter som en galning och hugger folk i småbitar så finns det ju bra med rum för snygga combos. Det och att de poäng som man samlar in används till att förstärka sig själv, så man blir starkare och kan göra än mer snygga och estetiskt tilltalande kills.

Just soft-RPG-delen är väldigt finurlig och ett vettigt element, då The Darkness livnär sig på kaos och blodbad, vilket gör att kreativa slaktningsmetoder som genererar mer poäng ter sig naturligt i sammanhanget. Förr fick man krafter allt eftersom. Nu kan man specialisera sig i vad man föredrar mest.

RPG-delen utgörs av ett skilltree, där man behöver dark essence (vilket du får genom att döda) för att låsa upp nya abilities. Du kan bland annat förstärka dina vapen när du befinner dig i mörkret, skapa svarta hål och lära dig avrättningstekniker så du får extra mycket liv, cooldown, ammo eller en temporär sköld när du utför dem, för att nämna några. Ett grymt initiativ som liksom uppmuntrar dig att finna det du vill göra bäst och som belönar dig därefter, så du känner att du utvecklas.

Jag vill minnas att man hade fler Darklings i förra titeln, men nu har det reducerats till din personliga Darkling som du knyter emotionella band till. Han springer mest omkring och drar vitsord, ger dig råd och fungerar som ett plot device, men han används också till stealth missions och som ett extra föremål som du kan kasta på fienderna, om du nu inte har något annat till hands. Det är en bra förenkling. Det blev lite överdrivet med det stora antal man hade förr.

Avrättningsmetoderna är rätt så roliga att nämna också i sammanhanget - The Darkness lever på människors rädsla i deras hjärtan, därför behöver det ständigt nya offer. Du kan i trånga situationer slå ner någon och sedan utföra en avrättning, som är otroligt grafisk. Det är allt ifrån att dina monsterlemmar håller fast och spetsar ditt offers mage som ett spjut, eller att den låter personen hänga och sen dela den itu, eller, för vidrighetens skull, suga ut inälvorna ur ett speciellt hål på baksidan av kroppen.

Det har inte blivit lika handikappande heller att springa ute i ljuset, men man blir ändå bländad och disorienterad av ett ringande ljud varje gång man vandrar i en ljuskälla, vilket kan vara väldigt enerverande. Man ska sky ljuset helt enkelt, men du blir bara av med dina krafter egentligen och är annars inte så stört försvagad som du möjligtvis var i föregångaren.

Berättelsen - Ett av de tyngsta korten DE har att komma med i denna titeln är berättelseläget. Storyn är av ren serietidningsklass och håller en mycket hög nivå, då den bejakar kampen mellan gott och ont, vad som egentligen är rätt av de två, vad du själv skulle göra för att få tillbaka det du förlorat, vad som är verklighet och fiktion i våra sinnen och hur kärlekens kraft är större än mörkret och hopplösheten som ständigt kryper i var mans inre.

Även om Estacados jakt efter Jenny och hans kamp mot att först behärska och sedan bekämpa The Darkness följer dramaboken från A till Ö så känns den ändå tillräckligt känslosam och en så god fortsättning på föregångarens story arc att man blir berörd och involverad av de skeenden som sätts i bruk när Jackie släpper loss sina demoner. Man får även en djupare och komplex bild av de olika karaktärerna i universumet, speciellt lär vi känna Jackie i hans typiska "Jackie times" som varvas mellan varje akt.

Jag kan även utlova en riktigt grym, om än uppenbar, twist som i alla fall fick mig att hajja till. Ett dramaturgiskt snyggt trick från DE som även har bakat in en hel del humor i just denna twist.

Izugami - Izugami är en av karaktärerna i multiplayerläget Vendetta, och förtjänar en egen spalt enbart för att han är så hardcore. Izugami är en japansk yakuza som tvingas se på när hans familj blir mördad, och blir sedermera psykotisk och en expert på att mörda. Han hittar Kasunagi, ett demonsvärd, som måste ha blod varje dag för att inte ta bort ett år från sin bärare för varje dödslös dygn som passerar. Att jag kanske framstår som en wapanes i all ära, men såna karaktärer borde nästan få en egen titel då han är helt vettlös, galet underhållande och förvånansvärt smidig att spela som.

NEGATIVT



Svårighetsgraden – Körde på näst svåraste och hade inga riktiga problem. AI:n var vansklig och dum, jag kunde överleva rätt enkelt och det krävdes rena självmordsräder för att egentligen dö. The Darkness II verkar tro på "strength by numbers" och syndafloder av fiender från alla håll och kanter, medan bossbattles är lite enklare då man lätt vinner 1v1.


Hållbarheten – Berättelseläget avslutat på drygt två dagar om inte mindre. Multiplayerläget "Vendetta" är bara en form av sidestories som knyter ihop vad som händer bakom kulisserna i berättelseläget, och är ännu kortare. Det håller inte när man i dagens läge kan hitta spel i samma genre som kan hålla på mycket längre.


Multiplayer – Vendetta ska tydligen representera The Darkness II hela onlinecommunity, vilket är underligt då DE har gjort multiplayerdelen till bl.a. Bioshock och liknande stortitlar med OK resultat. Jag blir inte så extremt sugen av att spela en närmast superlinjär sidestory som inte riktigt motiverar mig att spela vidare, då man inte får en riktig personlig utveckling eller proper bakgrundshistoria ändå. Man kan inte identifiera sig med de man spelar sig som, då folk som "anlitar" dig i MP endast referar till gruppen istället för den enskilda spelaren.

Annars spelar man bara i lag och är en svagare version av Jackie, vilket liksom inte är kul i slutändan. Om jag redan har spelat berättelseläget så vill jag ju ha något nytt, inte en degradering av det jag precis spelade. Co-op duger inte riktigt. Väldigt tamt MP-stöd.

Repetitivt – Känslan av att man gör samma sak om och om igen är tyvärr rätt så förekommande, även om man givetvis kan krydda till alla eldstrider och situationer på sitt eget lilla vis, genom belöningssystemet när man dödar folk på det coolaste möjliga sättet. Det döljer dock inte att man går igenom välbekanta korridorer i olika miljöer, har en eller två stealth missions med väldigt lite nedslag på resten av spelet, skär sönder kablar, rycker sönder dörrar, och dödar folk i olika skepnader. Och äter upp hjärtan på fem olika sätt.

Även i Vendetta förväntas man gå igenom legioner av legoknektar och nästan bokstavligt talat vada i blodet av dina offer, och sedan slåss lite mot slutbossarna i varje bana. 

Grafiken – Uppföljaren använder sig av cel-shading, antagligen för att fånga serietidningskänslan som härrör från att The Darkness i början är just en serietidning. Mycket kan sägas om varför och hur det tas emot av gamers runt om i världen, men jag fastnade inte för det riktigt. Det och att lipsynchen är horribel gör att det inte är så positivt så sett.

Jag vill dock berömma våldet, den groteska avbildningen av hur man kan slita folk i stycken, ljuset som är en stor del i gameplay och animationerna som dock kanske är för få. Just för att fånga stämningen gör grafiken sig väl, men inte rent tekniskt.

Vapnen - Finns mycket att välja på, allt från shotguns, till pistoler och maskingevär, men inget känns riktigt "rätt". Man kan förstärka alla vapnen genom att levla upp dem, men de känns ändå så tama och verkningslösa. Det finns ingen tyngd. Lek med dina monsterlabbar istället, det är mycket roligare.

Ibland kan man i och för sig tvingas att använda sig av vapnen på långt avstånd, vilket de i slutändan är till för. Om du inte når någon irriterande fiende eller måste bekämpa en slutboss så gör vapnen sig väl, men jag föredrar i mångt och mycket hellre att kasta saker och att slå ihjäl mina fiender i close combat.

Fienderna - Tycker inte riktigt att variationen är spelets starkaste sida. Utan att spoila något så kan jag avslöja hur man sköter successionen i hur man möter fienderna allt eftersom: först möter du maffiaslödder, sen uppgraderas du till lite styggare legoknektar och sen är det monster på gång. Låter det lite fantasilöst och bekant? Jag tycker det är det.

De är även riktigt dumma och går gärna in i slakten/köttkvarnen och bidrar till Jackies sanslösa blodbad som naturligt tillkommer när gäng efter gäng tillåter sig att slitas sönder och färga väggarna med kroppsdelar och blod överallt. Även om man är i numerärt underläge (fler fiender än fem, alltså, eftersom man kan bära fyra saker och har en darkling) så känns det aldrig oöverkomligt, eftersom de inte använder sig av typiska taktiker, typ flankera, som de flesta använder sig av i andra FPS.

Slutsats: Digital Extremes förvaltar Starbreezes arv otroligt bra och lyckas göra ett starkt FPS med mervärde, som dock får sig en törn på ganska fundamentala bitar. Det som gjordes bra i föregångaren har förstärkts i uppföljaren, och problemen har försökt mitigeras - vissa med bra resultat, andra mindre bra. The Darkness II är kritiken till trots något att hålla ögonen på, och om du kan tänka dig att förbise den korta livslängden, att det kan bli lite repetitivt emellanåt och att AI:n inte är den bästa, så har du ett av de teoretiskt sett starkaste FPS:en på länge.

 

8/10 – Mycket Bra