King Arthur II: The Role-Playing Wargame

Ø  Genre: Strategi/RPG

Ø  Släppdatum: 2012-02-27

Ø  Utvecklare: Neocore Games               

Ø  Utgivare: Paradox Interactive

Ø  Plattform: PC

Arthurs son tar strid mot demoner och buggar.

Skribent: Filip_M

Dags igen för Neocore Games – King Arthur I, som behandlade Arthurs resa till tronen över Britannien, var väl inte den mest uppmärksammade titeln och gick många förbi. Nu har man hamnat i blåsväder p.g.a. de många buggarna, det idoga patchandet och att man inledningsvis ville köra i endast 25 FPS.

Denna gången kan man välja två berättelser, som knyter ihop i ett senare skede: prologen berättar om århundraden innan Arthur drar svärdet ur stenen, då romarna styrde över England. Septimus Sulla är en general som blir bedragen under en strid och lämnad för att dö, men han återuppväcks för att uppfylla Hadrianus sista önskan.

I huvudkampanjen är Britannien splittrat, eftersom Arthur i en olycka är dödligt sjuk, den heliga graalen förstörd, Guinevere försvunnen och Fomorierna har lyckats dyka upp på mänsklig mark. William Pendragon, Arthur son, beger sig ut för att återställa Arthur, folkets tro till kungen, och reparera den heliga graalen.

KA2 är en mix av grand strategy, Total War-aktig realtidsstrategi och RPG. Led dina trupper, levla upp dina hjältar, slåss i realtid á la TW, utöva diplomati och klara av uppdrag i bokliknande episoder.

NEGATIVT

Ljudbilden – Utvecklarna har antagligen tänkt som så, att eftersom legenden om Kung Arthur och riddarna vid det runda bordet är en myt som förpassats muntligt (även skriftligt) genom tiderna, så ska man kunna visualisera sig en vis gammal man vid lägerelden som är i full flärd med att berätta sagan om Arthurs äventyr.

Det medför att det i princip bara finns en röstskådespelare, och han pratar till slut både enerverande och i en snigels hastighet. Det blir lätt lite lustigt också när han ska försöka sig på kvinnliga röster, som Morgana Le Fay. I slutändan blir det i alla fall tråkigt och intetsägande. Dock är det imponerande med en berättarröst till allt i ett textbaserat RTS-spel.

Buggarna – KA2s största problem. Allt ifrån att man kan få biljoner i skuld när man slåss mot en specifik motståndare till att AI:n hatar att anfalla dig när du lämnar dina ömtåliga marker för äventyr långt bort i fjärran står på agendan. KA2 har patchats åtskilliga gånger sen releasen och jag har fått min beskärda del av kraschar, buggar och fånigheter som inte passar in på ett klart och utvecklat spel. Jag nämner det igen, man är konstant rädd för att spelet ska krascha.

Opersonligt – KA1 hade mig veterligen samma problem. Du är alltså Arthurs son, William Pendragon, och ska smida ditt eget öde och återuppbygga allt det som förstörts under tiden som Arthur blev gravt sjuk och tappade kontrollen över sitt rike. Arthurlegenden har en hel del profiler alltså, med alla arthurianska riddarna, Morgana, Fomoriandemonerna, Sheeliefolket, osv. Man får hjälp från gamla klassiker som Sir Lancelot, Sir Kay, Galahad und so weiter, men ingen av dem är personliga. Alla generaler/hjältar ser i princip identiska ut, har samma spells/roller, eller gömmer sig bakom ton av rustning. Dina trupper är fruktansvärt ensidiga, demonerna kunde ha behövt lite mer omtanke, och William Pendragon själv har inget speciellt intressant öde alls. Det är som att spelet tröttnade på att berätta vidare och fokuserade på annat istället.

Gameplay – Det finns så mycket att anmärka på här. Det första jag kommer att tänka på är att man får en restriktion på hur många arméer man får ha på den strategiska kartan. Jag försökte förtvivlat dela min huvudtrupp till två mindre, så jag skulle få möjlighet att täcka mer yta, bara för att få reda på att jag kommer att kunna basa över tre trupper som är förutbestämda att dyka upp vid speciella tillfällen. Jaha?

Vidare spelar magi en hyfsat stor roll under striderna. Dina hjältar och antagonister är kunniga i magi och kan efterhand kasta starkare spells, men för att kunna göra någon skada under slagfältet så måste du först rasera motståndarens magic shield. Problemet är att man till slut kastar spells fram och tillbaka med förhoppningar om att få ned skölden innan motståndaren får ner din sköld eftersom magierna till slut kan avgöra en hel strid. Det blir statiskt efter en stund, eftersom man kan kasta uppemot tio spells utan att förstöra skölden.

 Det är väldigt linjärt också. Man luras att tro att det är ett Total War-upplägg på allt, men man slussas i princip fram och tillbaka från quest till quest medan AI:n undviker att attackera dig medan du är ute på dina strapatser. Valfriheten blir lidande. Finns mycket annat skumt som jag kan skriva om, men det skulle ta lite för mycket plats.

Kontrollen – Kontrollen i det här fallet syftar på kameran och kontrollen man känner att man har på slagfältet. Kameran lever verkligen sitt egna liv, med konstiga inställningar, svårigheter att snurra runt slagfältet, och vill man gå in lite i det kaos som oftast är striderna så får man spela lite tärning medan man försöker justera vinkeln så precist som möjligt. Ursprungsvinkeln är väldigt okonventionell.

Striderna är helt vanvettiga, sett från en strategisk vy. Allt som oftast påbörjar man det relativt strukturerat, med planer, rutter, avskärningar och flankeringar i baktanken, men när striden väl instigeras så försvinner all taktisk finess till förmån för ett helvetiskt virrvarr av magikastande, trupper som klumpar och blandar ihop sig med motståndarna och ibland t.o.m vägrar göra det som man har satt ut dem att göra, hästkrakar som brakar in i fel trupp och allt sånt som man inte vill uppleva i ett RTS.

Laddningstiderna – Transitionen från meny till spelkartan till striderna är rätt så jobbiga faktiskt. Laddningstiderna mellan spelkartan och striderna kan ta upp till trettio sekunder, medan övergången från meny till spelkarta tar lite mindre än så. Konstigt, då jag ändå har skaffat en kraftigare dator som ska tolerera sådant.

POSITIVT

Designen/Grafiken – Det Arthurianska Britannien är riktigt snyggt. Landskapet är varierat, med Englands grönaste områden, skyddade av naturkrafter, som står i kontrast mot demoninfluerade, korrupterade enklaver som spottar ur sig lava, odlar strukturer gjorda av ben och naturvidrigheter. Kartorna är trollska, textäventyren illustreras av vackra handmålningar och de olika trupperna är, trots opersonligheten, starka färgklickar med en särskild hårdhet som man kan associera med Arthurmytens mörkare sidor. Man blir deprimerad på ett upplyftande sätt. Det vilar något mörkt över Britannien och det känns genom grafiken och atmosfären.

Hållbarheten – Räkna med minst 20 timmar, mer inkluderat om du gillar själva nischen med att sitta och fundera över dina val och hur du bäst ska forma ditt öde genom de textbaserade äventyren.

Berättelsen – Prologen med Septimus Sulla är mäktig på sitt sätt, och kampanjen försöker fortsätta i samma spår som den ursprungliga legenden om Arthur och Camelot. Excalibur är inte med och den heliga graalen är i skärvor, men kampen mot klockan, de olika mysterierna som behöver nystas upp, pesten som härjar i Britannien och de interaktiva textäventyren utformar en solid och väl uttänkt story. Kommer du ena det runda bordets riddare och rensa Britannien från all ondska, även utan din fars vägledning?

Berättelsen och upplägget är det som gör KA2 i slutändan. Detta beror kraftigt på att man oftta ska utföra quests som är som böcker där du får välja alternativ som kommer att påverka berättelsen i ett senare skede. Du kan vara en tyrann eller godhjärtad, kristen eller druid. Alla val du gör färgar dig och ditt entourage, och spelet försöker verkligen få dig att tänka över dina val.

RPG-elementen – KA2 vinner mycket på att det är en blandning av grand strategy, Total War och RPG-peka-och-klicka. Just RPG-delen är lite av en blandning, men en frisk vind ändå. Dina hjältar som du får under spelets gång delas in i tre klasser: Champion, Warlord och Sage, vilket betyder att man kan samla på sig artefakter och ge dem abilities som gör att de gör ett avtryck på slagfältet. Champion är en obestridlig närkampsriddare, Warlord manar på sina mannar inom en viss radie med olika buffs och Sage attackerar fienden med magi. Artefakterna man får kan vara allt från +Hitpoints till mer attack damage.

Sedan blir ens trupper till slut väldigt personliga eftersom de följer dig i princip vart du än går och levlar upp betydligt fort. Valfriheten att forma din trupp till lite vad du vill är ganska stor i mitt tycke, då du kan ha rena pansarvagnar till fotsoldater, bågskyttar som aldrig missar eller ryttare som rammar flankerna med lätthet, samtidigt som man kan ge olika speciella färdigheter till samma enhet av samma trupp, dvs att en riddargrupp är starkare medan den andra offrar lite av sitt hp för att ge dig mer magic shielding.

Slutsats: KA2 lever på sagoberättandet och den tunga atmosfären som vilar över spelet. Gameplay hamnar lite i andra hand, då den är något vek, men mycket av det som driver berättelsen vidare och RPG-elementen väger upp i ett annars rätt mediokert strategispel. Gillar du inte peka-och-klicka-RPG, att läsa mycket eller att ha ett konsekvenssystem så är det här nog inte det rätta strategispelet för dig. Annars banar det väg för andra strategilir med mycket text och välskrivet manus.

7/10 – Bra