Prototype 2

Ø Genre: Sandbox

Ø Släppdatum: 2012-04-24

Ø Utvecklare: Radical Entertainment

Ø Utgivare: Activision

Ø Plattform: Xbox 360 II PS3 II PC (30/7)

Testosteron-action för megalomaner.

Prototype 2 smyger fram innan de riktigt stora titlarna kommer nu i maj och tar upp kampen om publikens gunst. Uppföljaren har varit under utveckling sedan föregångarens release 2009, och frågan är – har Radical lyckats komma med något positivt som inte redan fanns från början? Ja, det tycker jag verkligen. Gameplay är mycket mer flytande, man är om möjligt ännu mäktigare, nyheter som att kunna dodga attacker i dueller, biobombs, nya krafter etc. är bara toppen av isberget. Synd att det kommer så olägligt bara.

Prototype 2 tar vid något år efter Alex Mercers upptåg i ettan. James Heller, soldat i Irak, återvänder hem bara för att finna sin familj mördad efter att Blacklightviruset bryter ut igen. Mercer pekas ut som ansvarig och Heller tar sig an rena självmordsuppdrag för att hitta och hämnas på Mercer. Han blir dock utvald av Mercer att bli infekterad, och frågan är – vad är det största hotet? Blacklightviruset, eller Mercer? Heller är arg, riktigt arg.

Prototype 2 är ett sandboxlir i stil med GTA, men du är i princip Stålmannen med olika krafter såsom möjligheten att klyva folk itu, ”shapeshifta”, plantera bomber i människor, leda supermutanter som en alfahanne och liknande. Du är överlägsen allt annat – använd det till din fördel.

POSITIVT

Atmosfären – Radical har lyckats med att få dig att känna dig dominant. När man har gudskomplex och besitter en otrolig styrka så vill man gärna känna sig mäktig – man ska kunna spränga ett helt kvarter om man så vill medan hela arméer försöker förstöra dig. Man ska vara rädd för dig. Man ska känna att man kan experimentera. Det kan man i Prototype 2 på ett annat sätt än i sin föregångare. Känslan är svår att förklara faktiskt.

Ta bara saker som att man ska infiltrera en bas utan att bli upptäckt. Du kan antingen ta över person efter person utan att de ser dig, tills du bara kan gå in utan problem. Eller så kan du plantera en biokemisk bomb så ditt mål sprängs medan hela basen får panik, varpå du går vidare till en separerad forskare eller soldat och gör samma sak på honom. Till slut är hela basen i full panik medan du går runt och fortsätter spränga person efter person.

Eller att du kan byta mellan så många krafter. Många småsoldater? Klös ihjäl dem med dina klor. Supermutanter efter dig? Fånga dem i dina tendrils, hugg av deras armar och konsumera dem. Problem med tanks med uppbackning? Ta dina händer gjorda av förstärkt sten och skapa jordbävningar och slå på tanksen som om de vore rispåsar. Helikoptrar eller en massa soldater som stör dig? Använd piskan och antingen hoppa upp mot helikoptern eller låt den vina genom soldaterna så de separeras vid midjan. Och så vidare.

Sen är New York helt förstört och det verkligen känns runtom i områden som man är i, läger uppsatta av armén är under konstant attack, NYs epicentrum är helt sönderbombat, lyssnar man på soldaterna så är de antingen helt melankoliska eller rädda och arga. Atmosfären är helt underbar, helt enkelt. Så många möjligheter känns det som.

Hållbarheten – När jag var klar med huvuduppdraget efter drygt tio timmar hade jag runt 70% kvar – fastän jag gjort alla side missions och vissa collectibles. Några föreslår femton timmars gameplay, jag skulle gissa på detsamma. Det håller. Man har mycket att göra då side missions är i en klass för sig och att det är kul att leta collectibles då de oftast innebär att man ska utrota infekterade lairs, döda en grupp med ”field ops” eller hitta arkiverade röstinspelningar som avslöjar lite om omständigheterna kring infektionen.

Grafiken – Märks att grafiken är lite gammal, men den presterar ypperligt ändå eftersom Prototype 2 ändå är ett sandboxspel – stora ytor är svåra att rendera. Fastän säkert över tvåhundra infekterade är på skärmen samtidigt och det exploderar, flyger saker, folk skjuter och det är allmänt kaos så droppar inte frameraten märkvärt. Fokus har lagts på det visuella när man slåss, vilket märks då explosionerna som nämnt är snygga, blod spills och bidrar till en ”gory” stämning och att varje zon av New York är märkbart påverkad av infektionen – Manhattan är exempelvis sönderbombad och fylld av infekterade ”tendrils” som svärmar om t.ex. Empire State Building.

Ljudet – Ett av de tyngsta soundtracken på länge. Skulle jag beskriva känslan som utvecklarna vill förmedla så är det raseri, söndring och ett rovdjur på jakt efter ett skadat byte. Musiken känns som tagen från en film, t o m hornen från Inception är med.

I övrigt håller röstskådespeleriet, Heller är med sin röst officiellt den hårdaste mörkhyade personen på ett bra tag och jag måste säga att dialogerna är helt fantastiska. Allt från att forskare och soldater bråkar med varandra på radion, till Hellers putslustiga kommentarer mot sina motståndare. En favoritepisod var när ett gäng virologer ombord på Hellers helikopter (som han infiltrerat) ville skapa ett genetiskt utopia med rika människor varpå Heller åker med helikoptern högst upp i skyn och sen sonika hoppar ut. Dialogen där var riktigt underhållande.

Kontrollen – Hade i princip inga problem med att navigera eller när jag slogs, vilket är helt underbart då man slåss i princip hela tiden. Det började bli lite knasigt dock när man hade flera targets (oftast supermutanter) på G, eftersom lock-on-funktionen hade lite svårt för att peka ut någon speciell.

I övrigt har Radical balanserat krafterna man har rätt bra (exempel på dem nämns i ”atmosfären”-delen) och man finner alltid användning för dem vid olika tillfällen. Man utvecklas, men man behöver ändå alla krafter på ett eller annat sätt, vilket jag tycker är rätt ovanligt.

NEGATIVT

Svårighetsgraden – Nåja, att vara mäktig har sina nackdelar. 50% in i spelet kunde jag tåla skott från konventionella vapen och var i princip odödlig i övrigt. Räkna inte med att dö ofta. Annars suger du eller spelar på Inferno.

Berättelsen – Kändes väldigt träig och typisk/blasé. James Heller kommer hem till sin mördade familj (Max Payne) och är bara arg och vill döda Alex Mercer som han tror är ansvarig (Max Payne när jag tänker på det) och ingen riktig personlig utveckling finns. James Heller är bara arg och vill slåss. Jaha. Mercer är en ren antagonist, inte en gråzonad antihjälte med djup som i föregångaren. Nej, spela inte för berättelsen, den är intetsägande. Dock berömmer jag hur de framför dramaturgin och den cinematiska effekten, som är lite lik Sin City.

Kan bli repetitivt – Ja, alltså, gillar du inte att slåss och att dominera slagfältet med dina dussintals skills och tillvägagångssätt så är nog Prototype 2 inte för dig. Sidouppdragen bjuder på lite variation, men vanligtvis handlar det tyvärr bara om att lokalisera din target, slå dig igenom dennes försvar (oftast hundratals soldater), konsumera din fiende och få reda på mer av storyn/få krafter/bakgrundsberättelse.

Slutsats: Prototype 2 tycker jag kör över sin föregångare. Hållbarheten, känslan av att du kan dominera, erövra och söndra, experimentera, ha NYC som din lilla personliga lekplats medan ett fett soundtrack dundrar i bakgrunden känns som incitament nog för den mesigaste av män (och kvinnor) att börja spela och tycka om den utomjordliga kraft man besitter. Är man däremot en stillsam typ som ogillar när det är lätt och lite för mycket bankande utöver den tråkiga berättelsen så kommer Diablo III om drygt en vecka.

8/10 – Mycket bra