Max Payne 3

Ø Genre: Action

Ø Släppdatum: 2012-05-18

Ø Utvecklare: Rockstar Games

Ø Utgivare:  Rockstar Games

Ø Plattform: Xbox 360 II PS3 II PC

Actiongenrens Mass Effect 3.

Max Payne 3 är en uppföljare många väntat på, länge. De tidigare klassiska spelen utvecklades av finska Remedy Entertainment, trean har dock utvecklats av Rockstar, något som möttes med ganska stor kritik eftersom många känner att det är stor risk att själen går förlorad för ett GTA i Max Payne-format. Själva Remedy Entertainment tyckte dock att deras arv var i mycket goda händer. Men hur blev det egentligen?

Jo, Max slänger sig fortfarande i slow-motion och avrättar skurkar på löpande band. Han tycker fortfarande synd om sig själv. Han för fortfarande en inre monolog där han försöker hitta så många ordvitsar som möjligt – även när ordvitsarna inte vill hitta honom. Det har inte förändrats.

Hans syfte däremot, det har förändrats. Till att inte ha något. Max är inte längre samhällets beskyddare. Han är en sorglig livvakt, en gun-for-hire, och det åt den rike affärsmanen Rodrigo Branco och dennes bortskämda familj – i Brasilien av alla ställen.

När Max inledningsvis drar oneliners för sig själv medan han spanar ut över den fattiga favelan i fotbollslandet böjd över räcket högt uppifrån en skyskrapa där partyt för de rika och obegåvade pågår, plingar hissen och släpar med sig trubbel. Beväpnat sådant i form av gatugäng med kulsprutor, skjutglada pekfinger och mindre glatt humör.

Pang. En dör. Pang, pang. Två dör. Innan Max hunnit dra sin pistol och än mindre dricka upp sin sprit står chefens dansanta och charmerande fru i hissen. Kidnappad. På väg ner, ungefär som Max liv.

Därifrån kan ni kanske tänka er hur storyn utvecklas. Spoiler – den är blytung.

POSITIVT

Skjutkänslan – Säga vad man vill, men actionsekvenserna  är ganska häftiga om man får till det. Fysiksystemet euforia används, vilket innebär att fysiken är mycket bra. När Max slänger sig och träffar en vägg så reagerar han därefter. Fiender som skjuts när de springer faller realistiskt framåt. Faller de i en trappa så rullar de ner. Blir de skjutna i benet så tar de sig där, blir de skjutna i ansiktet så är det döden direkt (för de flesta). Att slänga sig utför ett tak, vända sig i slowmotion och headshotta två stackare är en skön känsla. Kropparna reagerar t o m på kraften i skottet efter de har blivit dödade, vilket en prostituerad tös bittert fick erfara under mitt medgivet sjuka lilla experiment i badrummet.

Presentationen – Den är som vanligt top notch när det gäller Rockstar. Bra musik, bra röstskådisar, snygg grafik, inga problem med kontrollen (som dock inte kan jämföras med att ha mus + kb) och hög produktionsnivå. Tekniskt mycket bra med andra ord.

Dessutom känns det väldigt äkta. Rockstar har såklart varit i Brasilien och kollat in hur det ser ut där, det märks. Även om jag förmodar att varenda brasse inte är en skjutgladen och amerika-hatande människa. Det är lite dåligt reklam för landet.

Å andra sidan har de varit där flertalet gånger och detaljstuderat lokala gäng, till och med till sådan grad att de vet vilka vapen och kläder de föredrar att ha. Det är ganska ambitiöst och också lite skrämmande.

Miljöerna – Många olika miljöer. Ett brinnande kontor, en tur i motorbåt på öppet hav, i slummen i Brasilien, på jättearenan i Sao Paulo. Bra variation.

Tempot – Jag gillar sättet de försöker höja tempot på genom att man oftast inte kan vara på ett ställe allt för länge innan det blir mission fail. I många spel skiter de i det, men här gäller det att snabbt springa efter någon som är kidnappad så att denne inte hinner iväg, för då är det game over. Spelet meddelar dig detta genom Max monolog – typ ”jag visste att jag var tvungen att skynda mig” osv. På samma sätt säger spelet åt dig vart du ska ibland – ”den gröna skylten som det stod exit på i stora bokstäver ovanför dörren var en ledtråd”.

NEGATIVT

Buggigt – Först var det Risen 2, sedan var det Max Payne 3. Görs det inga färdiga spel längre? När jag spelat till slutet av kapitel sju märkte jag att inga fiender kom. Jag förstod inte riktigt varför men trodde att det var någon slags uppbyggande stämning. Efter att ha sprungit igenom många slumhus kom jag till en dörr. Den var låst. Jag kunde inte komma vidare och jag förstod – detta är en bugg.

Så jag startar om checkpointen. Fast det går inte, inget händer. Då avslutar jag spelet och trycker på continue, och vad händer? Jo, Max faller ned igenom banan i en ständigt upprepande cykel. Jag försöker ladda igen. Samma sak, det går inte att fortsätta.

Jag går till kapitelsektionen och tänker ladda därifrån. Men oj, eftersom jag inte hade hunnit klara av kapitel 7 måste jag börja på kapitel 6. En timma och 200 kroppar tidigare.

Det är bara att kolla Youtube för att se exempel på många fler buggar.

Linjärt – Nu ska jag förklara inledningen, ”Actiongenrens Mass Effect 3”. ME3 var ett otroligt linjärt spel, mer en film än ett spel egentligen. Lite som Uncharted 3. Max Payne 3 är likadant, fast värre. Tänk er Uncharted 3, fast ännu mer filmfokuserat.

Du får en filmsekvens. Folk väller in som du ska döda. När sista fienden dör får du se det i slowmotion-närbild och vet då att inga fler fiender kommer. När Max börjar gå långsamt vet du att nästa filmsekvens är på gång. Repetera detta.

Spelet blir för det första väldigt ryckigt av alla dessa filmer och för det andra kan man inte ta bort dem. De maskerar nämligen laddninsgtider.

Repetitivt – Emedan actionsekvenserna är häftiga så blir det till slut och ju längre spelet lider ganska tydligt att de inte har så mycket att erbjuda i form av variation. I ett actionspel vill jag ha coola, nya vapen. Jag vill ha olika fiender som man dödar på olika sätt. Eller någon annan form av variation.

Tyvärr saknar Max Payne 3 detta. Vapnen du har är konventionella och ganska få. Oavsett om du skjuter med pistol eller shotgun så dödar du från det avstånd du vill.  Fienderna är alltid människor som har samma typ av AI.

Variationen kommer ifrån jaktsekvenser där du ställer dig bakom exempelvis en turret, men det är inga spelmoment som ligger högt uppe i min bok generellt. Ibland även beskyddarsekvenser där man rensar med sniper.

Laddningstiderna – I själva spelet är de fenomenala. De finns ju inte. Inte första gången när man kollar på filmsekvenserna i alla fall. Försöker man trycka förbi dem uppdagas en annan verklighet. Men jag spelar aldrig två gånger så det är lugnt för min del. Det är ett stort plus att man snabbt är på benen igen om man dör.

Men att starta själva spelet däremot, det kan ta fem minuter känns det som. Att avsluta tar också lång tid. Och i multiplayer förstör laddningstiderna helt och hållet. Det är inte okej att vänta 3-4 minuter efter varje spel, då spelar det ingen roll hur bra MP än är (för övrigt påminner det rätt mycket om MP i Uncharted 3).

Så det är både ris och ros.

Coversystemet – Det är inte alls bra faktiskt. Man känner sig inte skyddad och det är svårt att skjuta därifrån utan att ta skada, känns klumpigt. Dessutom blir man lätt flankerad. Eller så skjuter de sönder skyddet.

Å andra sidan är det ett måste att använda ibland eftersom fienderna är så många. Då blir det tråkigt – för man vill ju vara actionhjälten som slänger sig fram och dödar. Inte nån mes som hukar bakom skydd och poppar fram. Det blir lite för många fiender, det är inte realistiskt. Det är som Uncharted 3 där Nathan Drake mördar tusentals människor och ändå ska vara likeable.

Det är som när någon gängmedlem på dödsbädden sa till Max när han frågade vem de var ute efter: ”Vi var ute efter dig. Du dödade så många av oss”. Ja, det gjorde han. Då är det inte särskilt realistiskt att en hel drös till tar självmord.

Storyn – Alltså, den är tråkig egentligen. Det finns inget tyldigt mål och karaktärerna bryr jag mig inte om alls. Max Payne är sig lik som sagt. Han tycker synd om sig själv, han hatar sig själv, han super, käkar tabletter, vill dö – men ändå inte.  Han lägger skulden på sig hur många skurkar han än dödar och vad han än gör som är bra.

Men det är inte lika personligt längre och någonstans saknas den röda tråden. Man förstår inte heller hälften som sägs eftersom både röster och undertexter ofta är på hemlandsspråket portugisiska.

Epilepsiframkallande ord och blinkningar på skärmen – Av någon oförklarlig anledning visas ord ibland på skärmen, som dessutom blinkar och har konstiga ljusfenomen för sig. Fattar inte poängen med det och det är enbart störande. Farligt om man har epilepsi dessutom.

Slutsats: Max Payne 3 är ett bra spel som är värt att spela igenom någong gång när man har tid över, inget snack om saken. Vissa actionsekvenser blir tack vare euphoria galet snygga, även i multiplayer. Presentationen andas Rockstar-kvalitet och tekniskt sett är det välgjort.

Men för det första går det inte att ursäkta sådana buggar som jag råkade ut för och för det andra är det för repetitivt och linjärt/scriptat. Laddnings-/väntetiderna förstör multiplayer för mig totalt – som är van vid snabba omgångar i Gears of War 3. Storyn gör heller inte lika mycket för mig som i exempelvis Mass Effect 3 och ska man göra ett spel som är så storytungt måste den vara strålande och framförallt greppa tag i en.

7/10 – Bra