Spec Ops: The Line

• Genre: TPS
• Släppdatum: 2012-06-29
• Utvecklare: Yager Development
• Utgivare: 2K Games
•  Plattform: Xbox 360/PS3/PC

Annorlunda story och miljö ger ett stabilt actionspel.

Spec Ops: The Line, ett coverbaserat tredjepersonskjutarspel, utspelar sig i Dubai där man tappat kontakten med en amerikansk krigshjälte. Du är Martin Walker, ledare över en liten Delta Force-styrka och ni skickas in för att leta efter honom och andra överlevande. Uppdraget spinner dock ganska snart ur kontroll när lokalbefolkningen lägger sig i...

Jag hade vissa förväntningar på spelet efter att ha läst på amerikanska forumet Neogaf om hur bra det verkade vara, vissa utsåg det till årets spel osv. Någon postade en intervju med utvecklarna där man sa att man medvetet lurade spelarna att tro att det var ett helt vanligt TPS, för att sedan dra undan mattan och vara något helt annat och mycket större.

Så när jag spelade och spelade och spelade så undrade jag: när blir det något annat än en vanlig tredjepersonsskjutare? Du stöter på fiendevåg efter fiendevåg (det finns tusentals överlevare tydligen) och sitter bakom skydd och tar ut dem. Du kastar granater och skjuter med konventionella vapen – som dock inte känns särskilt kul att träffa med eftersom de saknar ”punch”. Då och då stöter du på någon tung fiende som tål raketkastare – det är då spelet känns som det efterapar Uncharted mer än att det bara har Nolan North i huvudrollen och att huvudpersonen kan falla 100 meter utan att skada sig. Och det känns inte riktigt rätt i den här typen av spel, som försöker vara någorlunda realistiskt.

Men sen händer något efter lite mer än halva spelet. Det intressanta är nämligen hur storyn behandlar psykterrorn av att vara i ett isolerat katastrofområde och hur det förändrar folk. Tankarna går osökt till de amerikanska militärer vi sett bilder på i nyheterna som skändar folk och dödar oskyldiga. Vad kriget och stressen till slut gör med en behandlas och man får ta några svåra beslut på vägen mot ”rättvisa”. Dialogen kan iofs ifrågasättas, de svär lite väl mycket.

Det sämsta med Spec Ops är å andra sidan AI:n. Fienderna kan ha kass AI eftersom de är jättemånga, så det spelar ingen roll. Ibland ser man just hur kass när man ställer sig någonstans i ett hörn där man egentligen inte är tänkt att stå och araberna bara ställer sig i ditt sikte så du kan döda dem.

Men dina polares AI är för j-vlig. Jag spelade på svåraste från början och var tvungen att sänka efter kanske 60 % av spelet eftersom jag inte orkade med att mina lagkamrater ställde sig mitt ute i det öppna och tog självmord så jag måste riskera livet för att återuppliva dem. Upprepade gånger. Ett annat irritationsmoment är att man inte alltid är skyddad bakom cover, det känns lite slumpmässigt.

Det unika med Spec Ops var annars hur man skulle kunna använda sanden för att eliminera fiender (genom att t.ex. skjuta glaset ovanför en grupp så sanden faller ned över dem) – men det visade sig vara en gimmick som inte användes särskilt ofta .

Det finns också ett multiplayerläge som väl fungerar småhyfsat, påminner väldigt mycket om Gears of War. Men bandesignen är inte på långa vägar lika bra och det är mycket krångligare att ta skydd/springa.

Slutsats: Rent spelmässigt står inte Spec Ops ut från mängden direkt. Det är ett helt vanligt TPS med bra kontroll/kamera och Nolan North. Du tar skydd och pepprar fiendevåg efter fiendevåg. Men miljön är ovanlig, inte ofta man spelar i Dubai, och storyn blir intressantare ju längre spelet lider. Om ni köper det så är ett tips att spela klart det så ni får se slutet. En svag sjua.

7/10 – Bra