Dishonored

• Genre: FPS/Stealth
• Släppdatum: 2012-10-12
• Utvecklare: Arkane Studios
• Utgivare: Bethesda
• Plattform: PC/Xbox 360/PS3

Dishonored smyger upp som ett av årets bästa spel.

Tänk dig att du är kejsarinnans livvakt och som en far till dottern Emily. Tänk dig att någon dödar kejsarinnan framför ögonen på dig, kidnappar Emily, ger dig skulden för mordet och torterar dig. Tänk dig nu att någon hemlig välfärdare ger dig nyckeln till frihet när du sitter i finkan inför din stundande avrättning. Vad gör du?

Ja, det är det som är kärnan i Dishonored, som utspelas ur förstapersonsperspektiv (likt Skyrim). Vad du gör är helt upp till dig. Om du spelar spelet och sedan pratar om det med någon annan som också spelat så kommer du inse att ni antagligen har tagit helt olika beslut när eftertexterna väl rullar.

POSITIVT

Valfriheten – Få spel ger dig den valfrihet du har i Dishonored. Säg att du har fått uppdraget att infiltrera ett ställe och döda en nyckelperson när han har möte med en annan person som du har fått som alternativt uppdrag att inte döda. Detta är första riktiga uppdraget i spelet.

Hur du gör är helt upp till dig. Tidigt i spelet får du en pistol, ett svärd och ett armborst. Du får också runor. Dessa ger dig ”superkrafter” och ett sidouppdrag under varje uppdrag är att hitta just dessa runor för att få tillgång till fler och fler förmågor.

Så om du vill gå in guns blazing så har du verkligen verktygen att göra det. Skjut, lemlästa, spräng, döda. Det går att göra så. Du kan döda varenda kotte i hela spelet, inklusive Emily.

Men på den goda sidan av myntet hittar vi den barmhärtiga vägen. Du kanske inte gillar att döda, du kanske är en vänlig själ som hellre kramar än skjuter. I så fall kan du göra det också. Genom att trycka på LB + RB kan du krama varje person du ser och ge honom godis.

Okej, det var ett litet skämt från min sida. Det finns ingen kramknapp. Men om du bara gör huvuduppdragen kan du smyga igenom spelet utan att ta ett enda liv. Vill du låta den som dödade kejsarinnan leva? Be my guest. Det finns ofta andra alternativ till att döda, som att skicka iväg dem istället.

Och vad gäller vakterna som håller utkik efter dig? Håll dig undan från dem bara. Ta dig till ditt mål genom att likt en skugga klättra omkring på taket och söva ned de du måste med sömnpilar. Eller smyg på dig dem bakifrån och stryp dem tills de somnar. Eller så skickar du en grupp blodtörstiga råttor på dem så de blir uppätna levande, alternativt teleporterar till dem från 20 meters avstånt, sätter en kniv genom huvudet och slänger ned dem för en balkong 30 meter ned i havet. Det är det som är det fina, det är upp till dig.

Och skulle man finna sig i en situation där någon ser en och skjuter mot en så har man krafter att experimentera med. Stoppa tiden efter fienden skjuter, ta över fienden, ställ dig framför kulan, låt tiden gå igen. Pang! Han sköt sig själv.

En annan grej som är bra är att det finns så många alternativ för hur mycket hjälp du vill ha i spelet. Jag körde på hard och även om striderna inte var jättesvåra (men jag dog många gånger) så är fienderna då lite mer uppmärksamma på dig, hör dig bättre etc. På easy är de inte lika lyhörda. Man kan även ställa in gränssnittet så det blir minimalt, ta bort all hjälp så man inte ser vart man ska och mycket annat. Det är väldigt anpassningsbart efter hur lått eller svårt man vill att det ska vara - perfekt.

Hur jag löste uppdraget jag pratade om i början? Jo, problemet var ju att den ene tänkte döda den andre med gift. Och då blir det tvärtom mot vad jag ville. Så jag bytte helt enkelt ut glasen och gömde mig under ett bord och tittade på när den som försökte förgifta den andre kvävdes av sitt eget gift. Detta kan dock lösas på flera sätt, exempelvis kunde man hällt ut båda glasen, låtit dem vara som de är, eller bara skjutit båda två när de kom in i rummet.

Sanningen är att jag försökte spela spelet utan att vara våldsam. Nu hann jag inte så värst långt eftersom jag skar halsen av den första fienden jag såg (min reptilhjärnas fel, den har svårt att avvänja sig med ovanor). Men efter det försökte jag och ett tag var jag faktiskt god. Jag sövde ner de som stod i vägen. Jag ville spela snällt.

Men... i grund och botten är jag dessvärre ondskefull och tyvärr släpptes odjuret fram i ett bordellhus i kapitel tre. En man och kvinna låg intet ont anande och sov i godan ro på en soffa efter vad man kan föreställa sig vara ett hett affärsutbyte. Jag... kunde inte låta dem vara och sparade således spelet. Jag dödade därefter killen tyst i sömnen och medan askan rann av den sovande partnern slängde jag ut henne för balkongen 50 meter ned mot klipporna. Jag tänkte ladda igen, men log istället för mig själv, gick tillbaka in, och slaktade varenda själ jag stötte på i hela bordellen.

Men så behöver ju inte ni göra ^^! Valfrihet. Spelets starkaste kort.

Grafiken/storyn – Rent tekniskt ser det bra ut på konsoler, imponerande t o m. Stilen påminner om både Bioshock och Half Life och faktum är att utvecklarna tydligen har jobbat på just designdelen av Bioshock 2 och även samarbetat med Valve på ett spel till Half Life-serien som dock blev nedlagt. Annat av intresse är att flera som jobbade på både Deus Ex och Half Life 2 har jobbat på Dishonored.

Spelet utspelar sig i industristaden Dunwall, en fiktiv stad som efterliknar London under sent 1800-tal. Valolja används som bränsle och råttor sprider pesten genom staden. Du tar dig från olika delar av staden via en roddbåt (det är ingen öppen värld som Skyrim dock) och det är alltid vackert att se vattnet, solnedgångarna och röken från industristaden. Ibland påminner det om en tavla. Laddningstiderna är inte farliga när man installerar på hårddisken, men frameraten kan sjunka ibland, främst under båtturerna.

Storyn har sina tvister och det finns en del böcker att läsa och radiografer att lyssna på, om än inte alls lika mycket som i Skyrim. Jag gillar att lyssna på dialogen mellan olika karaktärer, ofta är den komisk. Som när två vakter står och pratar om var jag kan vara medan jag tittar på dem och den ene säger att jag antagligen sitter och tittar på dem i detta nu.

Ljudet – Tänker främst på dialogen eftersom det inte finns så mycket noterbar musik. Men det finns många kända skådespelare, som Susan Sarandon, Carrie Fisher, Lena Heady och Michael Madsen. Detta gör att varenda röst känns trovärdig och välspelad.

NEGATIVT

Omänskliga fiender  – Det finns zombieliknande varelser kallade weepers som har smittats av pesten och så finns det vad som ser ut som växter (men tydligen är någon sorts mollusker) som skjute gröna slembollar och som man bara verkar kunna döda genom att spränga dem. De här fienderna är riktigt irriterande och de passar verkligen inte in.

Försöker få en att spela aggressivt  – En nackdel kan jag tycka är att det finns jättemånga roliga sätt att döda fiender på, men det finns inte lika många roliga sätt att inte döda dem på. Det finns t.ex. bara en animation för att strypa någon bakifrån, men det finns massa för att döda. Och vill man inte strypa dem till sömns finns bara sömnpilar som alternativ, medan du har ett gäng spännande förmågor och verktyg att döda med.

Det tar dessutom längre tid att vara barmhärtig. Du måste planera, ta ut dem bakifrån och gömma kropparna (alternativt finna en väg där du inte syns). Men det finns en förmåga som gör fienderna till aska om du dödar dem, självklart gör det dig till en tyst, snabb och dödlig lönnmördare i jämförelse.

Samtidigt, ju mer tid man lägger ned på spelet, desto mer får man ut av det. Genom att utforska varenda hörn hittar man saker man annars inte skulle sett. Det rekommenderas. Hitta alla runor, dödskallar och tavlor. Lyssna på dialog man annars missat. Få sidouppdrag man annars inte hade fått. Och framförallt - få det bästa slutet. Dödar man och skapar mycket kaos så får man det onda slutet.

Slutsats: Dishonored såg alltid lovande ut och det har infriat mina förväntningar. Det är ett smyg/action-spel som påminner om Bioshock, Thief, Fable och Half Life, där valfrihet står i centrum. Förmågan att kunna tackla varenda situation på ens eget sätt gör spelet ganska unikt och det är just det som är roligt, att testa olika saker och se vad som händer. Spara/ladda och experimentera. Ett roligt stridssystem som dock naggas i kanten av omänskliga fiender och för få roliga alternativ för en smygare, en skön omgivning, en helt okej story och ett förträffligt omspelsvärde - Dishonored är ett av årets klart bästa singleplayerspel. I vilket annat spel kan du ta över en råtta eller en fisk?

9/10 – Fantastiskt