Assassin's Creed 3

• Genre: Äventyr/Action/Sandbox
• Släppdatum: 2012-10-31
• Utvecklare: Ubisoft Montreal
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: Xbox 360/PS3/PC/Wii U

Domedagen är här och "trilogin" avslutas.

Assassin’s Creed-serien kan redan nu räknas till en av förra och detta decenniets bästa spelserier. Serien har gett sin genre ett ansiktslyft och har på allvar visat att även historia kan vara kul i spelform, om man blandar in lite konspirationsteorier och lönnmördare mot tempelriddare.

Med det sagt så har serien haltat lite på det senaste (tycker i alla fall jag), speciellt med tanke på Revelations, den senaste titeln. Ezios slutgiltiga äventyr i Istanbul kan bara sammanfattas som trött, lite uttjatat, misslyckat. Därför kommer trean lagom till den påstådda domedagen (som ju hela serien behandlar väldigt centralt). Frågan är om serien är över i och med detta? Ytterst tveksamt. Berättelsen om just Desmond och hans ”ark” lider i vilket fall mot sitt slut.

I AC III svettas Desmond och gänget inför den inom några veckor förestående domedagen 2012 som ämnar anlända som ett brev på posten. Lösningen på det är att finna nyckeln som De Som Kom Innan lämnade kvar, och för att finna den måste Desmond rota i sin företrädare Connor Kenways minne, anno 1753-1783 – tiden då AMERICUUH uppstod ur amerikanska frihetskriget. Frågor som annars kommer behandlas är om det vi tror på alltid är det goda, om även godheten kan ha en mörk baksida och om alla uppoffringar är värt det.

Mastodontuppföljaren till tvåan gör den öppna världen ännu större då du förutom allt lönnmördarvalsande, parkourskuttande och liknande från tidigare iterationer även kan åka båt, jaga djur á la Read Dead Redemption, ta hand om ditt egna samhälle, nysta upp myter om bl.a. Kraken och Bigfoot, handla med konvojer och hiskeligt massa annat.

POSITIVT

Berättelsen – Jag minns hur trotsåldergrinig jag blev på nyheten att AC III skulle befinna sig i Amerika under frihetskriget. Jag är överlag rätt så trött på amerikanisering och flaggviftande – patriotism är tråkigt och gör varje upplevelse, adaption eller tolkning till en sån suckfest, om man inte är satirisk om det, förstås.

Men jag gick bet på min initiella besvikelse/negativa inställning! AC III är en oerhört stabil produktion och berättelsen är en riktigt intressant, om än ytlig, skildring av frihetskriget som formade dagens absolut största stormakt. Silly Season-ryktena om att trean skulle befinna sig i Egypten känns helt plötsligt långt borta och inte alls intressanta längre; America, fuck yeah!

Finns mycket att applådera åt – förutom den oerhört sega inledningen på sex-sju uppdrag med tutorialstuk så formar prologen med Connors far Haytham en väg för Connor som gör hela seriens röda tråd så ambivalent och intressant. Vad har vi egentligen spelat för? Man blir lite osäker på vad man själv tror på. Är man ond eller god? Manuset är faktiskt ganska vettigt, spelupplevelsen blir en slags tankeställare utöver allt bombastiskt och cinematiskt stoff.

Under tiden så dras snaran åt i ”verkligheten” med Desmond och gänget och man sitter lite som på nålar, fastän man vet någonstans hur det ska sluta. Jag skulle vilja attributera det till det excellenta persongalleriet och hur man har skött dialogerna – de flesta personerna är oerhört sympatiska och munhuggeri med kvalité dyker upp flera gånger i mellansekvenser. Dessutom har man skött det bra med hela Amerika vs. Storbritannien-diskussionen, att man skulle vara anti-brittisk och nitisk mot UK eftersom de stod på den förlorande sidan. Tycker att bådas kamp om kontroll i ACs tolkning är excellent och väl avvägd.

Allt jag har att klaga på egentligen bland de många personerna som dyker upp under berättelsens gång är att Ubisoft verkat lite förvirrade över hur de ska framställa antagonisterna och att Shawn är en sån avskyvärd douchebag.

Sandbox – Ja det är ju oerhört stort. Verkligen enormt. Om Rom var stort i Brotherhood så är det här helt gigantiskt i jämförelse. Man får vistas i Boston, New York, Philadelphia, Frontier/jaktmarkerna och till och med USAs östkust, samt några specifika platser som du måste besöka för att få tag på Kapten Kidds skatt. Letar man efter piratskatter i denna titeln? Absolut! Och det är riktigt kul, då sjöslagen är riktigt välgjorda och en hyfsat stor sidogrej.

Jag vet inte hur stort det är sett till mil och dylikt i spelet, men en anledning till att det är så tungt att ta sig igenom AC III är att det finns så mycket att göra. Samla fjädrar, hitta alla skattkistor, leta efter piratskatter, lek kurir, lönnmörda utvalda targets, skicka ut lärjungar på resor i USA, jaga vilt i Frontier, få uppdrag av jägare i USAs vildaste vildmark och ta reda på om folkmyterna verkligen stämmer, sköt ditt eget samhälle, etc. etc. etc. Finns grymt mycket att göra. Att det dessutom känns fräscht och kul att syssla med istället för att allt ska vara en plåga är ju en riktig bedrift då för mycket ofta kan bli lite segdraget.

Orkar nästan inte berätta om allt och om hur kul det är, men så fort ni upplever det så kommer ni förstå vad jag talar om. Ni som tvivlar borde skaffa det av den enkla anledningen att sandbox är kul, även om det är lite modererat och inte GTA-style.

Hållbarheten – Finns som sagt en hel del att göra och det tar nog ett långt tag innan man blir riktigt klar, liksom. Har råkat hamna på villovägar flera gånger fastän huvudstoryn är så förhållandevis kort. Personligen så är det ett gott tecken, då jag själv älskar spel där jag bara försvinner i OCD-liknande rus och försöker lösa i sammanhanget onödiga sidouppdrag framför huvuduppdraget och ändå inte blir trött. Det har visserligen varit AC signum på sätt och vis, en stryktålig livslängd trots den, tidsmässigt sett, lite bristfälliga berättelsen.

Striderna – Striderna har på gott och ont blivit bättre i mitt tycke. Ja, man kan diskutera om ACs stridssystem är bra på sitt sätt med hela ”kontra så vinner du”-strategin, men denna gången har de gjort väldiga ändringar. Borta är den nämnda strategin, nu gäller det att variera sig lite för att få död på specifika soldater. Introduktionen av eldvapen som ex. musköter gör varje moment häftigare eftersom man nu kan skjuta i steget, samtidigt som nu också motståndaren  kan avfyra skott mot dig som du dessutom kan skydda dig mot, genom att kvickt ta en mänsklig sköld i närheten. Animationerna är mer flytande i strid och känns uppdaterade i allmänhet. Soldaterna tar bättre beslut när de ska slå dig, borta är de klassiska vänteperioderna tills du är fullt beredd och kan parera hur enkelt som helst. Fokus ligger numer på att avväpna motståndaren.

Grafiken – Introduktion av väder som regn, snö, vind osv. är oerhört coolt in-game och speciellt snön används grymt bra, medan grafiken gör sig bäst i panoramaperspektiv eller när man ser på helheten. Animationer är även bra. Går man dock in på detaljer, som AA, ansikten, vissa texturer och liknande, då blir det plötsligt fult. Men trots det så är AC III trots allt ett sandboxäventyr med otroligt mycket mark att rendera och underhålla, vilket betyder att man får ha överseende med detaljer. Sett till helheten så är det ett otroligt snyggt open world-spel med tanke på de många scenbyten och dylikt som måste avbildas.


Ljudbilden – Blir inte speciellt imponerad av röstskådespeleriet, tyvärr, men jag tycker musiken och det ambienta har skötts väldigt bra. Det känns som en bestående grej som verkat positiv genom hela serien, skönt.

NEGATIVT

AI:n  – Den är väl inte superdålig, mer besynnerlig och högst irrationell. Gömmer man sig i ett buskage med fri insyn för vem som helst som står några meter från platsen och undkommer vakter på det viset som STÅR I BUSKAGET en-två decimeter från där du gömmer dig så börjar man fundera, speciellt när de annars kan märka ett dammkorn på din kind från 500-1000 meter.

Det blir ännu lustigare när man senare begrundar vakternas vakenhet när du kyligt går fram och lönnmördar två pers, med några sekunders mellanrum, när de står bredvid varandra och samtalar, utan att de ens lyfter på ögonbrynet innan de blir systematiskt mördade i det öppna. Tänk själv in dig i en situation när du sitter med din polare Börje och snackar om livet – plötsligt dyker en blodig kniv fram från Börjes mellangärde medan han slumpar ner på marken, och du varken skriker eller rör dig ur fläcken. Du bara fortsätter tänka på livet innan allt blir svart efter en kniv i halsen. Ingen annan reagerar heller, jag har utfört rena massmord utan att få vakter efter mig.

I stridsscenarion är den dock mycket följsam, lurig och bra (förutom när man har listat ut hur man ska döda alla slags vakttyper) och båtstriderna är inte fy skam heller. Blev faktiskt utspelad av en fregatt som bara cirkulerade kring mig medan jag försökte jaga ikapp och bombade sönder mig.

Buggar – Det här skulle enbart kunna förstöra hela spelet då jag tycker det finns gott om stundtals spelförstörande och/eller rent estetiskt förstörande buggar som gör att man funderar på om man har betan eller en färdig kopia i sin hand. Jag får utgå ifrån att recensionsexen är lite tidiga då det tydligen redan kommit ut patcher (har inte kunnat patcha vad jag vet) för att ta bort de flesta, men de som väl syns är lite pinsamma. Den tidigaste dyker upp redan i prologen då en sjökapten samtalar med dig i en mellansekvens – ni står och pratar vresigt till varandra, men helt plötsligt slutar lipsynchen och sjökaptenens mun slutar röra på sig, och lämnar dig med ett stort obehag då kaptenen till slut stirrar på dig (dig alltså, spelaren) med uncanny valley-ögon medan en osynlig röst pratar i bakgrunden.

Andra buggar (ett axplock) som jag sett hittills är osynliga väggar, hästar som fastnar i luften, människor som försvinner (går och sen voltar ut i intet), spasmryckande lik, ännu fler lipsynchbuggar, blir upptäckt när ingen är där, spawnkills (du spawnar alltså på valfritt ställe och hamnar bland en grupp soldater som ”upptäcker” dig och börjar skjuta på dig och ganska snabbt dödar dig), att man fastnar i avsatser, etc. etc. etc. Icke dessutom att förglömma djurfällan som buggar – jag la ut en ”trap” med lite bete i, varpå ett sött rådjur kom och tuggade... och förångades ut till ingenting. Jag såg texturerna i en kort sekund varpå den försvann upp i luften för att aldrig ses mer. Den fastnade inte, den rymde inte, den glitchade ur sin existens.

Betänk nu att detta spelet har varit under utveckling av ett helt enskilt team sedan 2010, precis efter att AC II släpptes, medan de andra, mindre buggiga expansionerna hade mindre än ett år på sig. Vad hände? Jag har stor tilltro till att det här blir löst väldigt snabbt, men ändå?

Kontrollen – Jesus heliga moder Maria i himlen vad innerligt rasande jag blev när jag efter en ganska kort tid förstod att knappt NÅGONTING har gjorts för att slippa den stundtals sinnesrubbande kontrollen som verkligen gör sitt bästa för att kasta iväg spelaren på en slags kontrollrodeo. OK – det ska inte vara sömlöst och enkelt att vara lönnmördare, men det är rena dumheter ibland. Det tog mig säkert 2-3 minuter att klättra upp för ett träd som jag behövde göra för att upptäcka en del av kartan. 2-3 minuter, seriöst. Som jag förstod det så hade jag tryckt framåt (vilket man skulle göra) men inte vinklat kameran åt den specifika trädgrenen som jag ville gå till. En annan gång jagade jag en kille och fick starta om flera gånger för att Connor inte fattar att man kan springa rakt fram utan att sugas in i väggar, stolpar, höstackar, människor och annat som står lite vid sidan av. Min häst kan ibland få rent damp och ha problem med färdriktningar när jag rider på den. Jag fastnar i träd. Jag ramlar ut från saker när jag inte borde. Att klättra upp för stora byggnader är ett nödvändigt ont. Listan kan göras lång, alltför lång.

För mycket kosmetika – Och med det sagt så menar jag att det finns så mycket som är så extremt bra i teorin men som fallerar i praktiken. Ta vapen som exempel. Om man exkluderar uppgraderingar till din båt som är nödvändiga, viktiga och tillför nånting så gör resterande vapen när du är till fots nada. Ingenting. De påverkar inte din stridsförmåga för fem öre, jag har samma tomahawk som på pappret är mil sämre än en valfri sabel i affären och jag märker ingen skillnad. Jag köpte en tvåhändad yxa visserligen som var lite trögare (dvs sämre) än tomahawken, vilket bara fick mig att fundera på varför den kategorin med vapen ens finns med i spelet.

Vidare kan du handla ting till din/ditt by/samhälle, som material till saker som du senare kan sälja, men du tjänar ju överlägset mest på att leta enkla skattkistor eller mörda kaniner i skogen. Det förstör hela grejen med att driva ditt eget samhälle och göra det självförsörjande, för du behöver ju inte göra det självförsörjande.

Jag vet inte heller hur jag ska känna inför dina lönnmördarlärlingar som du kan skicka ut i Amerika på uppdrag, som de får exp och även hämtar hem resurser ifrån (som pengar och typ, djurskinn som du kan sälja vidare). I tidigare titlar kändes det meningsfullt just för att dina lärlingar kunde bli rysligt mäktiga och dessutom var rena kassakor – nu ger de varken money eller är särskilt nödvändiga i strid.

Och vad hände med tower defense-upplägget som fanns i Revelations? Varför slopades det?

Laddningstiderna – Kanske inte så mycket laddningstider i sig (blir visserligen en del bland alla scenbyten, omladdningar, checkpoints etc.), men velandet med menyer (din inventory som tidigare var ”integrerad” i din HUD i princip har numera en egen meny som tar tid att öppna... Okej?) gör det lite omständigt och suger bort tid.

Slutsats: Ja alltså, jag är både besviken och ledsen men samtidigt även nöjd på något sätt. Nöjd över att det ändå är ett bra lir, bättre än bottennappet Revelations, och äntligen avslutas (eller?), då i alla fall denna trilogin verkligen behöver det. Besviken och ledsen är jag dock över att det sista spelet om Desmond (återigen, eller?) får ett så tveksamt slut, i form av en ganska.. ofärdig produktion rent tekniskt sett. Det känns så urvattnat på något sätt, som att utvecklarna tröttnat någonstans eller blivit förvirrade och inte riktigt haft tid att polera det. Kanske för att de desperat ville släppa det inför domedagen 2012? Tror mig ha läst att de gärna ville ha det släppt innan dess för att bibehålla aktualiteten.

Med det i åtanke så kanske AC III blev lite framstressat, trots två år i produktionsstadiet, vilket i så fall är synd. Serien har egentligen alltid hållt en hög klass och det gör ont att behöva ge relativt lågt betyg (nåja, inte egentligen) till ett spel som förtjänar högre. Nior med snudd på tior har varit kutym i min bok när det gäller AC.

Men slarvar man vid slutsspurten och ger ett till synes opolerat och buggigt lir med lite väl mycket skrupler för att vara snaran som knyter åt säcken som givit så många så mycket glädje så får man ta sig en funderare. Kunde man ha gjort det bättre? Absolut, och det är det jag grämer mig mest över. Istället för ett episkt avslut så får vi anhängare ett snöpligt (i sammanhanget) bra spel som kunde blivit så fruktansvärt grymt på så många vis. Men i slutändan så kan man blicka tillbaka och tänka att trilogin fått ett värdigt, inte perfekt, men hedersamt avslut i form av en osäker men sjukligt beroendeframkallande titel.

8/10 – Mycket Bra