DmC: Devil May Cry

• Genre: Action
• Släppdatum: 2013-01-15
• Utvecklare: Ninja Theory
• Utgivare: Capcom
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360/PC

Ninja Theorys reboot av DmC är riktigt bra.

Devil May Cry-fansen blev chockade när de första bilderna av den nya Dante spreds på nätet. En mörbultad, emo, tonåring med en cigg och svart nagellack. Vidare skulle serien byta utvecklare och tas om hand av Ninja Theory, skaparna av Enslaved och Heavenly Sword. Det här lät inte bra, jag själv tyckte inte heller det verkade särskilt passande.

Nu när spelet släppts får det massiv kritik av Metacritics användare som sågar det vid fotknölarna. Man klagar på att det är för enkelt, att fienderna signalerar sina attacker 10 minuter innan de slår, att Dantes karaktär är helt fel, och att allt nu är mainstreamat så att alla ska kunna göra långa combos och därmed få höga betyg på banan (SSS), något som tidigare krävde skill.

Dessa kommentarer kommer främst från de så kallade hardcore-fansen, men det ska sägas att det även finns många hardcore-fans som gillar Ninja Theorys version av DMC.

Som tur är så är Dante i slutändan inte så emo som han var när han presenterades första gången. Det verkar som att de lyssnat lite på kritiken där och tonat ned honom. Visst, han är svarthårig och ung, men Dante-attityden är intakt, han är inte rädd för något, är cool och skönt arrogant och tar livet med en klackspark.

Spelet utspelar sig i ett parallellt DMC-universum där demonerna i hemlighet styr världen. Demonledaren Mundus är ute efter att döda Dante enbart på grund av att han är nephilim, halvdemon. Således blir Dante attackerad och ska nu tillsammans med sin bror Vergil och människan Kat slå tillbaka mot demonerna och försöka rädda världen. Lättare sagt än gjort med tanke på att de själva utpekas som terrorister av de demonstyrda nyhetskanalerna och såldedes får både människa och demon mot sig.

POSITIVT

Striderna – Dante är en skicklig, vig och mångsidig fighter. Under spelets gång får man successivt tillgång till fler vapen och moves, vilket gör att man ofta har något nytt att prova. Till slut slåss man med sitt svärd, ett urval av tre olika distansvapen (dubbla pistoler, shotgun, och ett slags semtexpistol) och flera andra vapen, samtidigt. Genom att trycka på RT eller LT kan man slåss med demon-/änglavapen, där änglavapnen (en slags lie och ett par kaststjärneliknande saker) fokuserar på många fiender och är snabba, medan demonvapnen (ett par lavahandskar och en hammare av något slag) mer är kraftfulla och långsammare. Man kan också dra till sig eller dra sig till fiender, något som ger en stor flexibilitet.

Det är alltså lätt att mixa upp sin stil med olika vapen och combos och slåss både på marken och i luften, dodga demonernas attacker, dra sig till dem, skjuta distansvapen etc. Byter vapen gör man också enkelt med D-paden. Det gör att striderna aldrig känns tråkiga, förutom mot vissa fiender som man alltid dödar på samma sätt. Ninja Theory har nämligen valt att göra så att vissa fiender endast kan dödas av änglavapen och andra av demonvapen. Detta bryter upp flytet i fightingen lite grann.

Uppgraderingssystemet är också smidigt. Man kan bara uppgradera på vissa ställen på banorna eller mellan banorna, men det finurliga är att man kan pröva på det man vill låsa upp innan man köper det, och att man dessutom kan sälja tillbaka något man köpt och välja något helt annat sen. Man känner sig aldrig låst.

Jag spelade på hard och dog inte en enda gång, dessutom kan man köpa items som ger liv eller räddar en om man är på väg att dö. Hälsan regenererar inte och man får inte liv via gröna orbs särskilt ofta under en bana så det gäller att inte dö för mycket under striderna. Å andra sidan vet jag inte hur det är med checkpoints ifall man skulle dö, eftersom jag aldrig dog.

Jämfört med Ninja Gaiden: Razors Edge är DmC ett väldigt enkelt spel, men utmaningen är ändå helt okej mot slutet. Bossarna blir aldrig särskilt svåra och det finns för få bossar överhuvudtaget, men ingen boss var tråkig att möta. Det bästa är att varken bossar eller andra segment återkommer som de brukar göra i DMC där man kan få möta samma boss tre gånger.


Presentationen – Storyn i sig är inte jättestark, det är det gamla vanliga med någon som ska stoppas från världsdominans. Men den är ändå väl presenterad, med karaktärer som kommer till sin rätt tack vare ett träffsäkert röstskådespeleri. Det är ganska mycket mellansekvenser, men samtidigt inte för många. Musiken är helt okej - rock blandat med dubstep.

Måste ge ett plus till Ninja Theory för vissa banor som ligger långt utanför de konventionella spelramarna. I och för sig är det inte särskilt vanligt med banor som deformeras medan man spelar, men sen finns det en bana som är precis som om man är inne i en nyhetssändning och en annan på en nattklubb som är minst lika häftig och estetiskt tilltalande. På en annan bana när Kat på avstånd dirigerar Dante och Vergil upp genom ett torn, ritas vägen under vissa delar fram som om man vore i en ritning.


Plattformandet – Det finns ett enda pussel i spelet som är så enkelt att ingen tankeverksamhet direkt behövs. Saken är klar, pussel har bytts ut mot plattformssekvenser. Nu ska man svinga sig och hoppa mellan saker i äkta Castlevania-stil. Även om jag ibland svurit över att jag missat hopp, och därmed förlorat 10 % av mina totala liv, så tycker jag dessa ofta tidsbaserade plattformssektioner ger ett välkomligt avbrott mellan stridssekvenserna. Det känns lite som taget ur Alice: Madness Returns eller liknande äldre spel.

NEGATIVT

Kort – Jag spelade igenom det på 7-8 timmar så det är inte jättelångt. Inget minus för egen del, men kan vara värt att informera om.


Bara tre svårighetsgrader från början – Jag hade behövt spela på åtminstone Dante Must Die eller Son of Sparda för att få mer utmaning. Det var samma sak i DMC4 fast där fanns bara easy och normal, så det var ännu värre. De borde ha minst fem svårighetsgrader från början så man kan välja hur man vill spela igenom spelet.


Inte mycket att låsa upp – När det gäller att låsa upp förmågor och bättre combos så fanns det inte särskilt mycket som kändes värt det, eftersom den vanliga attacken är bra nog. Det kändes inte heller som att ökad dmg gav någon större effekt. Mer användbart att låsa upp till nästa gång.

Slutsats: Ninja Theory gör ett vågat drag när man byter stil på Dante och gör en reboot, men efter DMC4 kändes det som att det behövdes. Dante känns fortfarande som Dante och det här lite mer förlåtande combosystemet är en bra grund. Sedan kan man alltid bygga vidare på den genom att höja svårighetsgraden nästa gång. DmC har ett högt produktionsvärde med humoristiska inslag, en bra stridsmotor och är estetiskt snyggt, det räcker långt. Själv fick jag slita mig ifrån det första dagen, annars hade det spelats igenom i en sittning.

8/10 – Mycket bra