Metal Gear Rising: Revengeance

• Genre: Action
• Släppdatum: 2013-02-22
• Utvecklare: Kojima Productions/Platinum Games
• Utgivare: Konami
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360

Det första man undrar när man ser titeln är kanske om man kommer gilla det om man älskar Metal Gear-serien. Nej, detta är inget Metal Gear-spel där man smyger sig fram. Det har mer gemensamt med actionspel som Ninja Gaiden. Däremot finns inslag av Metal Gear, man spelar t.ex. som cyborgninjan Raiden - välkänd från Metal Gear-serien, och man kan även se inslag av Kojimahumorn och andra aspekter som att all kommunikation sker via telefon. Men nej, det finns ingen garanti för att man kommer gilla detta om man gillar Metal Gear utan det är alltså en spin-off med ett helt annat gameplay.

Med det ur vägen, som actionspel håller det upp ganska bra. Förvånansvärt bra om man betänker att spelet fastnat i utvecklingshelvetet. Tanken var att Kojima Productions skulle göra nästa Metal Gear, men det vågade de sig inte på utan Kojima. Så de tog sig an denna spinoff istället. Men inte heller det lyckades de med och projektet var illa ute. Då kontaktades Platinum Games som kort och gott räddade projektet. De speedade upp det från 30 till 60 FPS och skapade ett helt dugligt actionspel.

Storyn fattade jag inte riktigt tycke för. Den utspelar sig fyra år efter Guns of the Patriots och skurkarna är militärföretaget Desperado Enterprise som leds av cyborgar. De vill skapa krig för egen vinning och kidnappar i detta syfte tusentals fattiga barn, stjäl deras hjärnor och gör dem till cyborgar. Raiden som kan relatera till det (som barnkrigare i Liberia) försöker stoppa dem. Den är väldigt cheesy och överdriven. Så gott som all kommunikation sker genom att det ringer, Raiden håller för örat och går långsamt framåt genom tomma korridorer och en bild på den man pratar med kommer upp. Ni som hatar när spelet begränsar ens rörelseförmåga på detta sätt kanske bör hålla er borta, det sker rätt frekvent (fast man kan trycka bort det om man vill missa storyn). Dialogen och röstinsatserna är också högst tveksamma.

Men även om storyn inte är särskilt intressant är mellansekvenserna det, eftersom de är rejält actionpackade a la Matrix, med slowmotionsekvenser och episka inslag (som när Raiden står på en drönare med svärdet i luften och skär rakt igenom en drönare som kommer från motsatt håll i slowmotion). De är också rätt blodiga och det finns många av dem.

Spelet är ganska dåligt på att förklara hur man ska spela det. I början fattade jag ingenting, det tog ända till andra bossen innan jag behövde kolla upp hur man parerar. Detta är A och O, om man inte parerar klarar man inte spelet. Och detta sker på helt andra sätt än i alla andra spel jag spelat. Du för styrspaken åt det håll du vill parera och trycker på en knapp. Om du parerar tidigt blockerar du bara. Om du parerar för sent så blir du träffad. Tajmar du det perfekt så är det upplagt för en dödlig kontringsattack.

Det är egentligen inte särskilt svårt, du kan parera i alla riktningar, fienden visar när den ska attackera och det går utmärkt att spamma utan att straffas för dåligt tajming, fönstret är väldigt stort. Men att lära sig det var svårt för spelet sa aldrig vad jag gjorde för fel så jag fick kolla upp det.

Alla fiender kan besegras på detta sätt, genom att parera och slå. Detta gör att spelet ganska snabbt känns repetitivt och då är det ändå inte särskilt långt. Man slår, parerar när man ser något rött, och när man slagit ett tag blir fienden blå och då aktiverar man slowmotion och hugger dem i bitar samt tar deras ”ryggrad” så man får fullt med liv. Kameran är också irriterande, den autolåser ibland på fel fiender och hänger inte med i spelets snabba rörelser. Ofta blir man attackerad utanför bildskärmen.

Det man vill komma till är bossarna som absolut är riktigt välgjorda och ett av spelets starkare kort, även om två av dem tråkigt nog återanvänds. Här är variationen bra och intressant ändra fram till slutbossen som är en av de segaste och mest utdragna fighterna jag varit med om. Säkert filmsekvenser på 30 minuter under själva striden också.

Jag spelade på normal och då är det inte särskilt svårt, spelar man på easy autoparerar man, vilket alltså är god mode mer eller mindre. Jag tycker spelet lider av samma problem som förra generationens DmC led av, det är inte jättesvårt, men fienderna tål så jäkla mycket att man måste stå och hacka och hacka. Och sen när man är klar med en sektion av fiendevågor så kommer man till nästa sektion (man betygsätts för varje sektion och man kan inte gå vidare pga en orange vägg. Japp, spelet är totalt linjärt). Man slåss FÖR mycket helt enkelt. Hade nog hellre sett en äkta dodgefunktion (går att låsa upp en dock) och blockknapp än denna modellen eftersom det gör att alla fiender kan besegras på samma sätt.

En sak som folk kommer att imponeras av inledningsvis är däremot hur man kan skära sönder nästan allting i dess minsta beståndsdelar. Jag sa wow första gången jag såg det. Man väljer med höger styrspak var man vill skära och sedan skär man. Det går att hugga av jättesmå bitar, den skär verkligen precis där man vill. Det är riktigt coolt i början att skära ett träd i vertikal riktning och se den splittras i två, eller skära sönder benen på en stol. Detta används sedan tyvärr i bossfighter och i två av dessa är funktionen en pain in the ass eftersom högerspaken knappast är ett precisionsverktyg när man behöver skynda sig.

Vad gäller hållbarheten används samma tidtagning som i övriga Platinum Games-spel. Dvs, bara gameplay räknas. Då är spelet runt 5 timmar. Men då räknas inte mellansekvenserna eller de gånger man dött med så det är egentligen ganska normaltlångt. Dessutom kan man spela på högre svårighetsgrader och köra igenom 18 VR-uppdrag.

Grafiskt kan noteras de snygga animationerna och modellerna, medan både miljöer och effekter känns tråkiga.

Slutsats: Metal Gear Rising: Revengeance lyckas hålla mig intresserad ändra fram till slutet, mycket tack vare bra bosstrider och urhäftiga mellansekvenser. Att man kan skära sönder allting är grymt, men i slutändan en gimmick som inte används på något bra sätt i själva gameplay. Striderna, trots att de är i 60 FPS, blir dock repetitiva och jag hade hellre sett en mer traditionell block + dodge. Kameran är inte den bästa och storyn tämligen ointressant. Spelet är dock klart godkänt och dessutom står det klart att det finns många som gillar det bättre än vad jag gör, så gillar man actionspel bör man överväga att testa. Och förhoppningen är att en eventuell tvåa av Platinum Games där man slipper ta över ett nästan nedlagt projekt kan komma upp i deras normala standard.

6/10 –  Godkänt