Sly Cooper: Thieves in Time

• Genre: Plattform/smygspel
• Släppdatum: 2013-03-29
• Utvecklare: Sanzaru Games
• Utgivare: SCE
• Plattform: Playstation 3/PS Vita

Tvättbjörnen Sly Cooper och hans tjuvliga med sköldpaddan Bentley och flodhästen Murray är tillbaka efter sju års frånvaro och gör sin debut på PS3. Sly har lagt ned tjuvandet och lever ett lugnt liv i ett förhållande tillsammans med Carmelito, polisen som var efter honom under hans tjuvaktiga dagar. Någon elaking stjäl texten ur deras heliga bibel, The Thievious Raccoonus, och Bentleys flickvän, som konstigt nog inte är en sköldpadda, försvinner. Bentley samlar därför ihop det gamla gänget igen för att ta reda på vad som hänt - med hjälp av en tidsmaskin.

Har man spelat Sly Cooper-spelen förut så vet man precis vad man får för inte mycket har hänt på sju år. Vilket är både positivt och negativt. Man spelar som de olika karaktärerna samt Slys förfäder och på så sätt blir spelet varierat. Det finns fullt med minispel som gör att man aldrig vet vad som kommer härnäst. Enda stunden spelar man ett rytmbaserat Guitar Hero-liknande minispel med Murray, andra stunden använder man Sixaxis rörelsekontroll för att styra en elektrisk boll genom en bana i ett hackingminispel med Bentley. Det finns massor av olika minispel inblandade med de mer standardiserade uppdragen.

I grund och botten är det dock ett smygspel som blandas med plattforming och ett fåtal bossfighter. Att slåss mot fiender fungerar inte i längden (om man inte är Murray), ofta dör man på en träff så det gäller istället att smyga förbi dem och inte bli upptäckt. Och då kommer vi till det stora problemet för mig - det är helt enkelt på tok för lätt. Fienderna har inget synfält, de ser dig enbart om du går rakt framför dem i stort sett, det är galet enkelt att undvika upptäckt. Och om du mot förmodan skulle dö så finns det väldigt generöst med checkpoints. Plattformingen är likadan, du hoppar mot blå lysnade punkter och trycker på en knapp för att sugas mot dem. Ingen utmaning alls.

Med tanke på den serieliknande tonen i spelet och att det inte går att välja svårighetsgrad så är det dock uppenbart att det mer eller mindre är ett barnspel. Och i det syftet så kan jag tänka mig att det är väldigt bra. Bra variation, mycket humor, karaktärer man gillar (som barn alltså, själv hatar jag Bentley och Murray), mysig grafik och ett enkelt spel som håller ett tag, speciellt om man gillar att samla saker, för det finns det massvis av. Spelet har även svenskt tal.

Slutsats: Vad man sätter för betyg beror nästan helt och hållet på hur gammal man är. Sly Cooper är för enkelt för att gå hem hos mig när jag inte finner storyn och karaktärerna intressanta, men det lär säkerligen gå hem hos den yngre publiken och det är trots allt på svenska. Så, köptips till barnen.

6/10 –  Godkänt