Bioshock: Infinite

• Genre: FPS
• Släppdatum: 2013-03-26
• Utvecklare: Irrational Games, 2K Marin, Human Head Studios
• Utgivare: 2K Games
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360/PC

Året är 1912. Jag sitter i en eka på väg mot ett fyrtorn, en välkänd symbol i Bioshocks universum. Mitt namn är Booker DeWitt, en privatdetektiv med en till synes enkel uppgift, som upprepas som ett mantra: Hitta flickan för att stryka din enorma spelskuld.

Flickan i detta fallet, Elizabeth, sitter fånge i den fantastiska svävande staden ovanför molnen, Columbia, och när man tar sina första steg i stadens kyrka tillika ingång och hör kören sjunga Will the circle be unbroken kan man tro att man är i himlen. Detta intryck vittrar dock snart sönder i takt med att den utopiska fasaden rivs ner, märkliga olustiga saker händer, och den teokratiska regimen med främlingsfientliga och rasistiska åsikter alltmer visar sin fula nuna.

Inga ord jag skriver kan förmedla hur bra jag anser att Bioshock Infinites story är relativt andra spel och jag vill absolut inte spoliera upplevelsen för någon så jag håller detaljer till ett minimum. Men det jag kan säga är att det med största sannolikhet är den bästa storyn av alla FPS jag spelat under min tid som gamer.

Infinites berättelse gör flera saker som få andra spel klarar av. Den berör mig känslomässigt, det kan jag lätt räkna på handen vilka spel som gjort under generationen. Den ställer så många frågor att man sitter och grubblar över det länge och väl efteråt, framförallt för alla olika tolkningar. Den har karaktärsutveckling som 99 % av spelutbudet bara kan drömma om. Den har ett slut med en grym uppbyggnad som faktiskt inte suger och som väldigt eminent knyter ihop alla lösa trådar. Den är full med detaljer som man missar under första genomspelningen och som gör en andra runda genom spelet till en helt annan upplevelse. Det är skrämmande hur mycket detalj som lagts ned som man inte tänker på initialt. Man får bitar av information fördelat genom det ganska långa spelet (10-15 timmar) så att man ju mer man spelar långsamt kan lägga ihop två och två och i slutet kan pussla ihop helheten. Jag menar, Booker DeWitt. Tänk på namnet. Det är så självklart efteråt.

Designmässigt är Infinite också ett artistiskt mästerverk, med många detaljer och varierade omgivningar. Scenariot, en svävande stad, är inte direkt något man vanligen ser i spel med undantag från Skyward Sword, så det hjälper att det känns fräscht. Teknisk är det dugligt, framförallt tack vare snygg ljussättning, men det känns ibland smått utdaterat på konsoler - som när Columbias invånare robotlikt följer dina rörelser med huvudet och stirrar på dig med tomma zombieögon eller utför samma rörelser hela tiden. Kroppar försvinner och deras loot blir till lådor. Det gör spelvärlden mindre trovärdig. Jag tänker mig ett Bioshock på PS4 och svävar iväg i tankarna...

Musiken är underbar. Jag står och lyssnar på kvartetten som gör sin egen tolkning av Beach Boys God only knows. Jag står kvar i kyrkan och lyssnar på kören. Jag lyssnar på hela eftertexterna. Musiken är riktigt bra. Och om musiken är bra ska vi inte ens ta upp den helt lysande dialogen. Man känner sig lite som Nate från Uncharted när man kommenterar saker här och var, känns mer välgjort än i många andra FPS där man ofta är ett tomt skal som inte säger ett ord. Bookers och Elizabeths interaktion är magisk.

Men så kommer vi till själva gameplayet (som alla som spelat Bioshock kommer att känna igen) och jag kan inte förmå mig att gilla det. Det känns så förnedrande mot storyn att de känner sig tvingade att ha med horder av fiendevågor som avlöser varandra. Jag vill inte skjuta mot allt som rör sig. Irrational, bara för att det är ett FPS behöver vi inte döda tusentals fiender, ni är bättre än så. Lagom räcker.

Och om man ska ha med fiender kan man väl i alla fall göra dem intressanta. Det finns endast en handfull olika fiender som alla besegras med sama taktik. Visst, man har en mängd olika ointressanta vapen (men man kan bara bära två åt gången...) och ”plasmider”, fast nu heter det ”vigors”, men det blir snabbt tröttsamt när man bara möter samma fiender hela tiden, som dessutom tål så jäkla mycket skada att man får slut på ammo.

Det vill säga, man hade fått slut på ammo om man inte haft Elizabeth med sig som fungerar som en slags räddare i nöden. Hon ger dig bland annat hälsa, ammo och ”salts” (som behövs för att kasta vigors). Hon återupplivar dig också när du dör. Sättet detta sker på gör att du inte behöver bry dig om du dör, du förlorar bara pengar, men eftersom du spawnas på nästan samma ställe och de fiender du dödat förblir döda så är det irrelevant. Du kan dö hur många gånger som helst och ändå klara det, trägen vinner.

Det finns inte ens några bossar som är unika. Antingen blir de vanliga fiender senare, eller så skickar bossarna ut vågor av fiender som du ska ta hand om. Så spelaktigt och tråkigt. Således gjorde jag precis som i Mass Effect 3 efter ett tag, nämligen drog ned spelet på easy och led mig igenom de tröttsamma skjutsekvenserna för att få uppleva storyn och karaktärsutvecklingen.

En grej som Infinite gör väldigt bra dock är att man för en gångs skull inte vill skjuta sin följeslagare. Elizabeth interagerar med omgivningen och visar vart man ska genom att springa i rätt riktning. Tur det eftersom bandesignen är minst sagt förvillande, men så har man också en Dead Space-pil som visar vägen bara man trycker upp på styrkorset. Också bra ifall man vill veta vilken väg man inte ska gå om man vill utforska alternativa vägar.

Slutsats: Som spel lämnar Bioshock i mitt tycke mycket att önska då jag alltmer tröttnar på dessa fiendevågor vi matas med och som jag inte anser att spelbranschen behöver. Det är också enda anledningen till att jag sänker betyget. Som berättelse är det ett rörande mästerverk som jag i efterhand gärna sitter och läser diskussioner om och jag är helt övertygad om att jag nyss spelat en klassiker som vi kommer att prata om i flera år och ta upp som referens för bra berättelser i framtiden. Jag trodde recensenterna överdrev med sina betyg och utlåtanden, men det gör de faktiskt inte. Om jag bara fick rekommendera ett enda spel i år så är det Bioshock: Infinite. Allt annat har ni redan spelat förut.

9/10 –  Fantastiskt