Army of Two: The Devil's Cartel

• Genre: TPS
• Släppdatum: 2013-03-29
• Utvecklare: Visceral Montreal, EA Montreal
• Utgivare: Electronic Arts
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360

Slagplatsen i den tredje delen av Army of Two är Mexikos drogkarteller. Rios och Salem är inte längre huvudpersonerna (men de är delaktiga i storyn), istället gör vi oss bekantskap med Alpha och Bravo som får i uppdrag att skydda en politiker, Cordova, som ämnar göra Mexiko till en bättre plats genom att ta ner drogkungen La Guadana. Man blir dock genast attackerad, tappar bort Codova och så är vi igång.

Det som händer de första 10 minuterna händer resten av spelet, som kändes extremt långt. Men det kan också vara en förvriden bild av verkligheten influerad av all repetition. Det enda du och din coop-partner gör, hela tiden, är att stå bakom skydd och skjuta hjärndöda motståndare som glatt springer ut och blir skjutna. Ibland får man ”breacha” en dörr tillsammans och skjuta i slowmotion, riktigt coolt...

Det finns en kraftigare ”brute”-fiende som tål flera skott (det är obligatoriskt i dessa spel) och det finns en fiende som går långsamt framåt med en polissköld. Och vi får absolut inte glömma helikopterstrider, turretsekvenser, biljakter med granatkastare där man ska skjuta sönder tiotals bilar som åker efter, osv. Alla de klassiska momenten som brukar finnas i denna typ av spel har hittat dit.

Det blir bara så enormt tjötigt efter ett tag för man får verkligen ingen vila från det, tempot är exakt detsamma varje bana. Jag är helt säker på att vi dödade minst tusen fiender (man har som tur är alltid gott om ammo), bara vid en enda checkpoint räknade vi till 70 stycken. Vid slutet säger bossen att det är lika bra att vi ger upp eftersom en hel armé är på väg som förstärkning. Vi bara tittar på varandra och konstaterar att vi har skjutit ned arméer på varenda bana sedan vi började spela...

Checkpoints är ganska långa, dör man så kan man få spela om mycket (läs skjuta många fiender). Det fanns iofs ett komiskt smyguppdrag där vi blev upptäckta för att den ene av två fiender hann se i någon sekund att jag knivhögg hans kompis innan han själv fick en kniv i skallen, men när vi under andra försöket dödade båda med pistol så var det okej, för vi skulle ändå bli upptäckta efteråt enligt storyn.

Det positiva är att det är bra coop (finns inte många alternativ ändå) även om hela skärmen tyvärr inte utnyttjas, bra musik, hyfsat intressant men förutsägbar story med helt okej mellansekvenser, och en väldigt bra anpassning av vapen och utrustning. Du går upp i level ju mer och ju snyggare du dödar (om du t.ex bland annat flankerar, skjuter headshot, eller om båda hjälps åt att döda samma kille så får man mer poäng) och detta kan sedan läggas på nya vapen som också kan pimpas, nya ansiktsmasker eller nya kläder.

Urvalet av allt detta är stort; kanske 30 olika vapen och ännu fler masker. Det finns flera snygga masker och en del roliga påskägg som t.ex. Isaac Clarkes mask. Det bästa är att man ser dessa masker och kläder i mellansekvenserna. En annan bra grej är att man kan prova vapnen smidigt och snabbt innan man köper dem.

Det fattas också en del i striderna. Att gå till och manövrera mellan skydd är inte helt klockrent jämfört med t.ex. Gears of War, dina vapen har ett äckligt klibbigt autoaim som gör att du bara behöver quickscopa på alla fiender (sikta ut och in och skjuta direkt), det är lättare än att själv försöka sikta och det går heller inte att stänga av i menyerna. Det känns inte heller särskilt bra när man skjuter fienderna, saknas någonting i träffen.

Några skratt blev det också tack vare dialogen som har sina gyllene stunder tack vare gnatet mellan huvudpersonerna och att spelet driver med sig själv och diverse spelnormer. Kan också noteras att laddningstiderna är störande långa när man ska gå till vapenbutiken och att spelet drivs av Frostbite 2, något som dock inte imponerar direkt annat än när det gäller att det går att göra sönder mycket i miljön.

Slutsats: I slutändan känns Devil´s Cartel tyvärr bara som en enda lång upprepning av de inledande 10 minuterna. Ingen utveckling utöver utseendet och vapnen, och vågorna av fiender tär ner ens psyke tills det känns som ett jobb mer än något annat. Spelet hade mått väldigt bra av färre fiender och kortare speltid, eller mer variation helt enkelt. Är man dock ute efter ett hjärndött dudebro-spel med coop som man kan slappspela med en polare så kan man testa det vid tillfälle, det var okej nog för att spela igenom i mitt tycke sålänge vi inte sträckkörde.

5/10 –  Mediokert