Remember Me

• Genre: Action/Äventyr
• Släppdatum: 2013-06-07
• Utvecklare: Dontnod Entertainment
• Utgivare: Capcom
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360/PC

Remember Me var ett av de där spelen som man såg fram emot innan den nya generationen skulle komma med alla sina überspel. För mig personligen seglade det upp bland Watch Dogs, GTA och liknande stora titlar i fråga om hype när det först visades. Men alla kan ha fel i sina prioriteringar och jag fick snabbt erfara att det här inte riktigt var det spelet jag tänkt mig när jag såg den första trailern.

I Remember Me är året 2084 och vi befinner oss i Neo-Paris som Nilin, en f.d. minnesjägare som blivit fråntagen sina minnen. Neo-Paris är en futuristisk dystopi som styrs av Memorize, ett företag som samlar in, tar bort och erbjuder övriga minnesrelaterade tjänster där 99% av stadens kundkrets ingår. Frankrike är därmed en övervakningsstat där alla pratar engelska och en rebellgrupp vid namn (T)errorists kämpar mot tanken att göra minnen till public domain. Nilin har en koppling till Memorize som företag och räddas av Edge, gruppens ledare, och erbjuds störta företaget en gång för alla.

Det är här den absolut största styrkan, tillsammans med ljudet, ligger. I berättelsen och estetiken. Remember Me är ett atmosfäriskt spel med bra grafik, ett intressant koncept, en fascinerande aspekt av dystopisci-fi och engagerande dramaturgi. Problemet som jag kan se är att Nilin, som protagonist, är förskräcklig. Dels faller hon in i ”Tomb Raider”-facket – dvs att hon gör en hel 360 kring etiken att döda (hon mår dåligt över att driva en man till självmord medan jag precis splattrat sönder oskyldiga människors hjärnor med deras egna minnen, och hon lämnar sin polare till att sprängas när hon känner att hon vill överleva till varje pris), dels så känns hon så osympatisk, och hon är britt i Frankrike (varför överanvända brittiska? Vi befinner oss i Frankrike – det förstör känslan om det inte känns språkligt autentiskt). Vidare har hon flera logiska felslut vilket bara gör henne skum som ”hjälten” i berättelsen; jag sympatiserade mer med antagonisterna och kände att de utvecklades mycket mer än vad ”jag” själv gjorde som hjälte. Hela biten kring minnen som faktiskt betalningsmedel är dock fascinerande och oerhört ambitiöst.

Tyvärr är det dock så att det är svårt att bedöma det här spelet då det faller in ett fack som gör att det betygsätts orättvist hur det än går, för det är ett visuellt och musikaliskt mycket bra spel men fallerar totalt på den speltekniska biten.

Med speltekniken menar jag att plattformingen, som är den största delen av spelet, är riktigt tråkig. Det är enkel plattforming där man ska hoppa från A till B, backtracka, lösa intetsägande pussel och annat som man redan sett förut, medan man handleds av spelet var man ska hoppa. Det är liksom inget som inte gjorts förut och det är så hiskeligt oengagerande. Jag såg det nästan som laddningstider eller transportsträckor mellan minnessekvenserna som är det starkaste kortet i spelet.

För det är minnessekvenserna som är grädden på moset och anledningen varför jag först blev hypad på Remember Me. Nilin har förmågan att gå in i andras minnen och manipulera deras ihågkomster för att på så vis helt förändra hur de kommer ihåg det som redan skett, vilket förändrar deras livssyn radikalt. Man leds igenom en minnessekvens som spelas ut som en liten kortfilm och kan därefter steg för steg ändra på och flytta småsaker som kan leda till att antingen döda något, skada något eller få det att framstå som något helt annat än vad som egentligen hänt har skett. Det är en fruktansvärt häftig gimmick och något som jag tycker att spelutvecklarna skulle utgått ifrån, men fyra sekvenser på tio timmar är beklagligt lite och istället lämnas man till att spela väldigt ointressant plattforming och fighting.

Fightingen kan också diskuteras och även om den är tungt inspirerad av Batman-serien så känns den aldrig riktigt spännande eller flytande. Fienderna är ganska så endimensionella, man tvingas i princip göra samma slag hela tiden och flytet störs jämt och ständigt i och med att man måste undvika slag bakifrån, vilket sker i princip hela tiden. Det ”framstående” med fightingsystemet är att man kan skapa en combokedja som kan hela, göra slag starkare eller lägga till cooldown så att dina specialegenskaper blir tillgängliga snabbare. Ganska konstig modell då man inte får skapa en combo hur man vill utan man måste i princip fylla ut en fördisponerad kedja genom att gå upp i level och ”köpa” sig till nya knappkommandon (X/Y).

Specialattackerna är visserligen ganska häftiga men de blir snabbt one trick ponies som bara används till ett syfte snarare än att ha olika användningsområden. Du kan gå in i ett raseri så du slår hårdare och snabbare, skapa en EMP-chockvåg så alla blir immobiliserade, omprogrammera robotar för att slåss för dig, lägga en bomb på en fiende så alla i en radius nära honom sprängs, eller gå osynlig och direkt spränga någon med deras egna minnen istället för att göra två-tre combokedjor och sedan ”memory overloada” dem. Problemet med dem är som sagt att de egentligen bara kan användas till en sak och oftast så behöver du inte de flesta specialattackerna alls under spelets gång.

Fighterna blir snabbt väldigt besvärliga och det är ett virrvarr av att skutta undan slag medan man får in ett, två slag innan man skuttar igen, använder specialattacker och vinner, ungefär. Bossfighterna är obehagligt lika varandra och det är liksom ingen variation eller originalitet. Man har ett spännande koncept med minnen och hur de kan manipuleras vilket man i princip inte använder på ett intressant sätt. Istället blir det en Batmankopia där man hoppar undan medan man väntar på specialattacker.

Musiken och rösterna (förutom Nilin och Tommy, usch) är fantastiskt välgjorda och förutom de orkestrala bitarna som är örongodis stundtals så har musikproducenten gjort ett bra jobb med att fånga den buggiga och diffusa känslan som man känner igen från både spel som glitchar och när minnet sviker. Bästa musikbiten tyckte jag skymtades när man möter eller jagas av Zorn, en mördarrobot.

 

Slutsats: Remember Me motsvarar kort sagt inte mina förväntningar (tydligen håller andra med) och hade kunnat bli något riktigt extraordinärt. Tyvärr erbjuder spelet en cinematisk upplevelse snarare än en spelteknisk sådan vilket gör det svårbedömt, men eftersom jag spelade klart det i princip enbart för storyns skull, då gameplay är olustigt svagt, så kan jag inte säga att det är mer än mediokert. En bra story och bra musik, visst, men hopplöst tråkig plattforming och fighting med väldigt begränsade val och innehåll gör Remember Me till en av de största besvikelserna i mitt tycke 2013. Ett tips – fokusera mer på er gimmick, Dontnod Entertainment, för remixandet var riktigt bra. Det skulle bara behövts mycket mer av det.

5/10 –  Mediokert