The Legend of Zelda: A Link Between Worlds

• Genre: Actionäventyr
• Släppdatum: 22 november 2013
• Utvecklare: Nintendo
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Nintendo 3DS

Året var 1993. Jag fick låna ett spel med guldfodral av min bästa kompis. Jag hade egentligen ingen koll på vad Zelda var utöver att jag sett spelen på NES, så Zelda: A Link to The Past blev mitt första Zelda. Sedan dess var jag fast och trots att jag har spelat en handfull 2D-Zelda efter det har inget överträffat ALTTP. Förrän nu.

A Link Between Worlds är en ”uppföljare” på ALTTP. Det utspelas i samma Hyrule med samma världskarta så man känner igen sig och nostalgifaktorn är hög. Men det är ingen remake utan ett helt nytt spel med tillräckligt mycket nytt för att det ska kännas fräscht. Alla dungeons är t.ex. helt nya, även om en del bossar återkommer, blandat med nya. Många fiender känns igen, en del är nya. Samma sak med föremålen. Och i en direkt jämförelse kan man bara säga att allt ALTTP gör, gör ALBW bättre.

När jag hörde att de skulle förändra Zeldaformulan (in i tempel, hitta item, lös tempel med item, gå till nästa tempel) blev jag skeptisk. I ALBW är du för det första fri att välja tempel i vilken ordning som helst och för det andra så får du inget nytt föremål i själva templen, utan dessa hyr du av den mystiska karaktären Rovio för en viss summa. Du kan hyra alla föremål direkt om du vill. Låter det för lätt?

Kruxet är att om du dör, så förlorar du alla föremål. Detta är game changern som gör att man 1) försöker undvika att dö, det ger lite, lite av Dark Souls-känsla eftersom man inte vill förlora så mycket rupeer, och 2) pengar betyder något för en gångs skull. Du vill samla rupeer i så hög grad som möjligt för att kunna köpa alla föremål permanent och därmed inte tappa dem om du skulle råka dö. Det gör stor skillnad.

Det gör också att svårighetsgraden blir olika beroende på vart du går. Vissa tempel är svårare än andra och när man har fyra-fem hjärtan i början och en cyklop tar fyra hjärtan med ett slag och vissa bossar dödar på en träff så kan det bli utmanande. I den ordning jag spelade var det tveklöst det mest utmanande Zelda hittills även om det inte är ”svårt”. Men en god dos utmaning som gör att man går ut ur templet och sparar innan man tar sig an bossen.

Templen är för övrigt väldigt välgjorda, några av de bästa i serien. Bra tankenötar men inte omöjliga, det är belönande när man väl kommer på vad det var man skulle göra, man får tänka till. Detsamma gäller för övrigt ute i världen, det är inte linjärt så man måste leta i varje hörn och prata med byborna i Kakariko Village för att fundera ut hur man ska samla olika grejer, i spelet är det som vanligt hjärtbitar och rupeer men även Maimais, typ bläckfiskungar, man samlar (100 stycken) och dessa kan vara gömda på finurliga ställen. Maimais piper när man är i närheten så då gäller det att lista ut var de är och hur man tar sig till dem, inte alltid lätt. När man levererar dem till Mother Maimai får man uppgraderingar till sina föremål (t.ex. pilbågen skjuter tre skott istället för ett) som är väl värda att skaffa.

Det jag gillar med templen är att de inte är linjära. I ex Skyward Sword finns det en enda lösning i varje givet rum, dvs du löser pusslet och sedan tar du dig till nästa rum i en rak linje. I ALBW har du ofta olika alternativ, du kan öppna dörren med nyckeln du precis fått eller gå till höger, eller vänster, eller upp, eller ner, osv. Templen har höjdskillnader också vilket gör det än svårare. Och sedan avslutas de med bossar som ger mer utmaning än de vanliga Zeldabossarna, ex. de i Wind Waker är ett skämt i jämförelse.

Det ”nya” i ALBW, idéen som fick dem att göra spelet, är att Link bokstavligt talat kan gå in i väggen och röra sig där genom att bli en hieroglyf. Detta ger en extra dimension till pussellösningarna eftersom du då ser spelet ur en annan vinkel, du kan t.ex. ta dig runt till andra sidan av en vägg genom att vandra längs väggen runt hörnet. Och precis som i ALTTP finns en dark world, en värre och svårare version av Hyrule där allt gått fel, som du kan transporteras till och från genom mörka springor i väggarna.

Sen, musiken. Oh man, musiken är så bra. Remixar av nostalgiska Zeldalåtar som ger orgasm i öronen. Ett jäkla grymt soundtrack. Grafiken är även den helt okej, vilket man kanske inte kan tro från bilderna, men det är den. Och det bästa är att spelet är i 60 FPS så t.ex. svärdsvingandet känns väldigt mjukt och snabbt. Det kanske inte låter som en stor grej men det är det. Allt känns som det går smidigt.

En annan förbättring är att man på världskartan kan spara när man vill via fågelstatyer som också fungerar som fasttravelpunkter, något som är nödvändigt för att ta sig fram snabbt och enkelt i världen med korta laddningstider så fort man låst upp dem.

Om det är något jag har att klaga på så är det att jag inte fattar hur man tar feer i flaskorna eftersom man inte kan ”svinga” med flaskorna, men framförallt stör jag mig på hur man väljer föremål. Detta görs från undre skärmen och man kan när som helst pausa och mappa två föremål till två av knapparna. Men det finns även ett snabbalternativ där man trycker på föremålet för att välja ur en lista av sex förinställda föremål som man placerat längst till höger i inventoryt, de föremål man använder mest frekvent. Detta fungerar jättebra, MEN det är en bugg som gör att föremålen då och då faller ur de sex platserna längst till höger så de inte längre går att välja i snabbvalet, vilket är enormt störande när man väl behöver ett föremål snabbt. FIXA!

Det är dock det enda jag kan klaga på. Det finns även minispel, bland annat ett där man skulle akta sig för flygande hönor på en mindre yta som är väldigt utmanande, och ett arenaliknande torn där man möter svårare och svårare fiender över flera nivåer för att få ett pris i slutet om man klarar det.

Slutsats: Nintendo har förnyat Zeldaformulan, vilket är väldigt vågat i sig, men de har gjort det med bravur. Det är ju Nintendo EAD, tvivla aldrig på deras förmåga att ge oss spel som är underhållande att spela, där gameplay sitter i centrum. Jag ville aldrig egentligen lägga ner ALBW, jag kände alltid ett sug att fortsätta spela, och när jag blev klar efter 20+ timmar med alla Maimais samlade kan jag bara konstatera - det bästa 2D-Zeldat jag spelat är ett faktum. Ni som spelade och gillade ALTTP förr i tiden behöver en 3DS och A Link Between Worlds - igår.

10/10 –  Världsklass