Lightning Returns: Final Fantasy XIII

1. Genre: RPG
2. Släppdatum: 14 februari 2014
3. Utvecklare: Square Enix
4. Utgivare: Square Enix
5. Plattform: PS3, X360

Världen håller på att gå under. Kaoset som släpptes löst i slutet av XIII-2, för 500 år sedan, sväljer den långsamt. Allas vår favoritkaraktär Lightning har utsetts av gud att rädda alla själar hon kan till den nya världen och hon har bara 13 dagar på sig. Låter det lite långsökt? Mja, men så är det heller inget vi inte vant oss vid när det gäller FFXIII-serien där tidsresor och oförklarliga mysterium hör till vanligheterna.

Det kan inte vara lätt att vara Toriyama. Första spelet i Fabula Nova Crystallis-sagan, Final Fantasy XIII, som släpptes för fyra år sedan fick duktigt med kritik för att vara en enda lång linjär korridor utan några städer att interagera i. Så han lyssnar och ger oss i Lightning Returns stora städer med massor av NPC:s att prata med och enorma områden att utforska - och belönas med det sämst recenserade spelet i trilogin. Inte lätt att hitta balansen.

Men jag kan hålla med, det är för stort fokus på sidouppdrag och framförallt på fetch quests. Man får springa långa sträckor för att hämta/leta efter saker eller döda vissa fiender åt slavdrivarna i städerna. Du kan dessutom inte göra alla uppdrag när som helst, vissa kan bara utföras på bestämda tider. Sidouppdragen ger dock Lightning bättre stats och mer tid så det är bra att göra ett antal när man får tid över. Och faktum är att all dialog är röstinspelad vilket är ett plus även om karaktärerna man pratar med inte är i närheten lika detaljerade som de viktiga karaktärerna.

Precis som i gamla The Legend of Zelda: Majoras Mask så går spelet på tid. Du har ett visst antal dagar på dig innan världen går under. När tiden är slut går spelet in i slutfasen och allt du inte har gjort får du i så fall ta i en ny spelomgång, fast då återställs alla uppdrag. Det positiva är att nedräkningen inte är ett särskilt stort problem, man har rätt gott om tid på sig visar det sig.

Toriyama har ändrat så mycket att jag var helt lost i början, mycket att ta in. För det första spelar man enbart som Lightning, även i striderna. Striderna är numera i realtid, du blockerar, kastar magier, förflyttar dig och slåss som i ett actionspel. Fast allt du gör tas från en mätare så du kan inte bara spamma och det gäller fortfarande att få fienden i ”stagger” för att göra mest skada. Stridssystemet känns som en förbättring, det känns fräscht och 2014.

Istället för olika karaktärer så har man numera tre olika uppsättningar med utrustning, kallat schemata, som man kan byta mellan med ett knapptryck under striderna. Spelet innehåller 80+ kostymer till Lightning som man köper i butiker eller hittar, alla med ett unikt utseende och olika egenskaper. Man kan till och med anpassa färgerna efter eget tycke. Till det kommer acessoarer som kaninöron, solglasögon och mössor som gör varje spelare Lightning unik. Även sköld och svärd syns.

Kläderna är grymt designade, jag gillar att kunna anpassa min käraktärs utseende så detta föll mig absolut i smaken. Samtidigt ger det ett djup till striderna, man kan ha en schemata som fokuserar på magi, en på fysiska attacker och en på debuffs/buffs. Och så växlar man mellan dessa i striderna förstås.

Det finns fyra områden i spelet, två städer, en öken och en enorm grässlätt. Linjäriteten är borta, man kan göra uppdragen i vilken ordning man vill och områdena är rejäla. Det finns även ett tempel i öknen som är komplexare än något annat vi sett i FFXIII tidigare, med tidslåsta dörrar och flera lager av nivåer.

Jag spelar dock inte FFXIII främst för gameplayet, utan för storyn och karaktärerna som jag lärt mig gilla. För mig är behållningen mellansekvenserna, inte att hämta en förlorad boll åt en pojkvasker, leta efter svampar i en labyrintliknande skog eller springa runt över hela Luxerion och leta efter nummer på väggarna. Således satte jag svårigheten på easy från början och stred inte mer än vad som behövdes. Det gick bra ändå, för man får ju ändå ingen exp från striderna. Finns inte ens något skilltree, Lightning förbättras enbart genom att göra uppdrag eller hitta/köpa nya vapen (till det behövs dock pengar som man får från striderna så de har trots allt ett syfte).

Och storyn gav mig det jag ville ha, mer av Vanille, Fang och resten av gänget vi saknade i X-2. Ett häftigt slut och två läckra CGI-sekvenser. Även om storyn är något crazy och inte alltid logisk så är spelet japanskt, man får ta det med en skopa salt, det är trots allt fantasy.

Grafiskt är det hit and miss. Vissa platser, som Luxerion på natten, ser bedrövliga ut. Texturerna är groteskt dåliga på sina ställen, läs värre än N64, och trots detta hänger bilduppdateringen inte med. Sen finns platser som ser bättre ut, som öknen, fortfarande med tveksam framerate dock. Överlag ser väl spelet inte så hett ut, men karaktärerna är fortfarande välgjorda med imponerande hår, snygga uttryck och kläder som blåser i vinden och när man rör sig. De ska även ha kudos för natt-/dagcykeln som förefaller ske i realtid och för de stora områdena som man kan ta sig runt på utan laddningstider.

Musiken tycker jag alltid har varit bra i FFXIII och jag vete fasen om inte detta är det bästa soundtracket hittills. Många sköna och stämningsfulla låtar.



Slutsats: Avslutningen på trilogin är nog den spelmässigt sämsta i mitt tycke, med för stort fokus på rätt intetsägande sidouppdrag som får en att springa långa sträckor för tveksam belöning. Men storyn och mellansekvenserna är ändå såpass intressanta för mig att jag tog mig igenom det och jag ska inte säga att jag hatade själva spelet heller, det funkar. Toriyama har experimenterat rätt mycket i sista spelet får man ändå säga och har lyckats med en del, misslyckats med en del. Nya tag till XV nu som jag ser fram emot med stor förväntan. Själv kommer jag att se tillbaka på FF XIII-trilogin med ett nostalgiskt gott minne och förhoppningsvis återser vi dem någon gång i framtiden.

7/10 –  Bra