Castlevania: Lords of Shadow 2

• Genre: Actionäventyr
• Släppdatum: 28 februari 2013
• Utvecklare: Mercury Steam
• Utgivare: Konami
• Plattform: PC/Xbox 360/PS3

Dracula sitter på sin tron. Blodbägaren i handen kastar han i golvet i en klassisk gest när brödraskapets riddare bryter genom de fem meter höga portarna. Trummorna går igång. Dracula reser sig och vänder blicken mot inkräktarna. En blodig kamp senare ger han sig utanför slottsmurarna och möts av en mekanisk titan lika stor som slottet, med ett lysande kors där ansiktet borde vara. En guldbepansrad ängel med dubbla svärd kastar sig ned från titanen. Musiken når sitt crescendo. ”God is with me”. ”That will be your undoing”. Sedan brakar helvetet loss.

Att Lords of Shadow 2 börjar episkt är en underdrift och faktum är att spelet är fullt av sådana här bosstrider. Det är generationens kanske bäst presenterade bossar och bosstrider överlag, det finns ingen boss som är dålig och det finns dessutom många. De är en fröjd att spela och se på.

De ackompanjeras av förträfflig orkestermusik, den största orkestern som använts i ett spel någonsin, komponerad av Oscar Araujo, kompositör i första spelet. Detta är inte direkt någon dussinproduktion, musiken är helt fenomenal rakt igenom. Samma sak med grafiken. Alla som spelat Lords of Shadow vet hur bra den var och den är minst lika bra nu. Ansikten, effekter, ljussättning (bortsett från för mycket bloom ibland), allt ser bra ut och med helt stabil bilduppdatering. Designen är också grym precis som i första spelet så länge man spelar i ”dåtiden”, men den dras dessvärre ned av de moderna bitarna.

För man spelar nu som Dracula i den moderna världen. Industrikomplex, bilar, telefonkiosker och parkeringsplatser. Dessa områden är både tråkigast och fulast och det var nog inget bra drag att ha med dem, även om det leder till det positiva att fiendeutbudet blandas mellan moderna mekaniska fiender och uråldriga demoner. Storyn går i stort sett ut på att tillsammans med Zobek (Döden) hindra Satan från att återuppväckas och ta över världen och den var inte överdrivet intressant imo, dessutom full med hål.

Men den är ändå bara en ursäkt för att få slakta demoner och bossar på löpande band med ett stridssystem som är klart bättre än i föregångaren. Det påminner mig om Ninja Gaidens, man rör sig smidigt som en katt och skiftar mellan piskan, svärdet (som absorberar liv) och de kraftfullare kaosklorna. Fienderna är aggressiva, de står inte och väntar som i andra spel så det gäller att ha koll. När man lärt sig systemet klickar det perfekt, du kan jonglera upp en fiende i luften, slå ner honom till marken och tajma en perfekt blockering mot en motståndare som kommer från sidan för att följa upp med att kontra honom. Slå på honom lite grann och sedan dodga undan en tredje fiendes attack för att slutligen förvandla dig till dimma precis när den fjärde skjuter ett skott med shotgun som istället träffar två andra fiender som står bakom dig. Det är jäkligt bra och svarar direkt på kommandon. Och då har jag inte ens tagit upp de specialattacker man kan låsa upp, som isstormar och jordbävningar.

Så kommer vi till spelets aber, smygsekvenserna. Eller, egentligen är det små minipussel. Här förvandlar man sig till en råtta och smyger förbi odödliga vakter med granatkastare som annars krossar dig och skickar dig tillbaka till laddningsskärmen. Innan man fått grepp på hur dessa funkar kan de vara jobbiga och överhuvudtaget är de inte särskilt roliga, men det handlar om... fem, sex gånger under 12-14 timmar? En halvtimma/trekvart totalt? Dessa sekvenser borde inte ha varit med, men de är inte spelförstörande på något sätt som en del hävdar. Samma med den ökända smygsekvensen som kommer senare i spelet där man inte får gå på löv - bara man kommer ihåg att förvandla sig till dimma så går den lätt.

En annan sak, tänk på att stänga av QTE:s i Options. Bästa är förstås att inte ha QTE:s i spelet överhuvudtaget, men om de nu är med så är en sån här funktion guld värd. Att behöva spela om vissa delar av en boss för att man missar att trycka på X är sådär kul.

Slutligen är spelet lite småbrutalt, jag tappade hakan vid ett par scener. Särskilt sättet man avslutar en viss boss på, jösses. Inget för småbarn med andra ord, om någon nu trodde det.




Slutsats: Gillar man spel som God of War, Ninja Gaiden eller Devil May Cry så är Lords of Shadow (1 och 2) givna i samlingen. Tvåan är inte lika bra som ettan på grund av smyg/pussel som drar ned tempot, en rätt ointressant story, samt att de moderna miljöerna är trista, men det har sjukt episka bosstrider och musik, snygg grafik och ett väldigt bra stridssystem. Rekommenderas.

8/10 –  Mycket bra