Thief

• Genre: Stealth
• Släppdatum: 28 februari 2014
• Utvecklare: Eidos Montreal
• Utgivare: Square Enix
• Plattform: PC, PS4, Xbox One, PS3, Xbox 360

Mästertjuven Garrett är tillbaka när Square Enix återupplivar den gamla klassiska smygspelserien Thief efter ett helt decenniums vila sedan Deadly Shadows släpptes. I Thief ska du, föga förvånande kanske, smyga runt och stjäla saker och att ge sig in i strid är inte att rekommendera. Närstridssystemet är för övrigt förmodligen det sämsta jag sett ur förstapersonsvy (R1, R1, R1, R1, R1, ducka, R1, R1, R1), men det är ändå inte grejen med spelet så det har jag överseende med, man är en tjuv och ska smyga. Helst ska man helt ghosta genom banorna utan att ens bli sedd.

För mig finns det dock alldeles för mycket dåligt med spelet för att jag ska kunna njuta av själva smygandet. Tekniskt är det en röra. Jag spelade på PS3 där grafiken inte var särskilt tilltalande, minst sagt. Mycket popups, särskilt i de hackiga mellansekvenserna där saker ritas upp synligt framför en. Ljuset är uppenbart förgjort. Ansiktena ser ut som något från början av 00-talet, ironiskt nog har Garrett själv kanske det sämsta ansiktet, i god kamp med hans kvinnliga protege. Frameraten håller inte heller upp särskilt väl.

Och så alla laddningstider. Upplevelsen blir rejält hackig eftersom allt är indelat i små zoner som måste laddas in. Det blir en väldigt segmenterad upplevelse utan flyt och många korta väntetider. Och så de längre väntetiderna när den genomusla storyn hela tiden avbryter. De går iofs att skippa men det ska man inte behöva känna att man vill och faktum är att det är första gången på jag vet inte hur länge som jag känt så. Fuse hade bättre story.

Ljudet är en annan grej som är viktig att få rätt i smygspel och här har man misslyckats totalt. Det viktigaste, att kunna lokalisera fienden med hjälp av ljudet, går inte. Om en vakt kommer från vänster kan det låta som att de kommer från höger. Om någon pratar inifrån ett hus, eller fem meter bort så låter det som att de står precis bredvid dig. Det är helt hopplöst.

För att inte tala om dialogen, röstskådisarna gör ett oinspirerat jobb. Garrett låter som en lågmäld emokille. Stadens invånare och vakter upprepar konstant samma meningar så man blir galen. Det finns ingen minnesvärd musik att tala om. Bland det första jag gjorde var för övrigt att sänka musiknivån eftersom den överröstade allt annat så jag inte hörde om någon kom. Kanske inte optimalt i ett smygspel. Och så ljudbuggarna... ibland försvinner ljudeffekter, ibland hackar ljudet. Hela ljudet ger ett ofärdigt intryck.

Men själva smygandet då? Ja, om man bortser från att vakterna går på autopilot i sina förprogrammerade rutter och glömmer av att de sett dig för att du springer iväg eller gömmer dig i ett skåp framför ögonen på dem, så är själva smygmekaniken helt okej. Men det är inget vi inte sett förut, inget nytt introduceras. Man planerar sin rutt, där ens valmöjligheter ändå är rätt begränsade, och beroende på hur mycket OCD man har kan man sno en massa gömda extrasaker. Men man får ju inget för det.

Att sno överhuvudtaget känns meningslöst, det tar bara tid och ger mig inget. Jag kan köpa uppgraderingar, ammo till pilbågen eller föremål för pengarna jag stjäl, men det finns inget som förändrar spelupplevelsen nämnvärt. Det finns inget som ger mig incitament att stjäla. Snarare känner jag mig som en glorifierad looter, där varje rum ska sökas igenom efter en myriad med små värdelösa saker som var för sig inte är värt mer än några cent. Till råga på allt så visas en animation varje gång man tar något, vilket gör arbetet, för det är vad det känns som, att leta igenom fem byrålådor för att kanske hitta en sax till något som känns som slöseri med tid. Såvida man nu inte har den där genen som säger att man måste hitta allt så ser jag inte poängen med det.

Man ges inte särskilt mycket frihet. Markeringar på väggarna visar vart du kan klättra, allt är kontextbaserat. Rep-pilen kan bara användas där utvecklarna vill. Alllting är egentligen en ganska linjär historia där du ges illusionen av frihet. Man kan inte ens hoppa. Däremot finns ett gäng sekvenser där man ska klättra i tredjeperson som i Uncharted, bara för att. Och så förstås, att öppna fönster med hjälp av QTE:s (varför dör inte detta otyg ut? Vem gillar det ens?).

En sak som skiljer Thief från många andra spel dock, särskilt på konsol, är att du kan skräddarsy din upplevelse som du vill ha den. Utöver de tre svårighetsgraderna finns ett ”custom”-läge där du kan ta bort siktet från pilbågen, ställa in så att man inte får bli upptäckt, int döda, inte uppgradera, inte ta skada, osv. Finns t o m en där man får starta om hela spelet om man misslyckas med ett uppdrag.




Slutsats: Meningarna skiljer sig åt om Thief, jag tycker dock inte det var bra. Stealthmekaniken är som sagt helt okej, men det räcker inte. Inte när resten av spelet dras med rejäla tekniska besvär, särskilt ljudet, och en story och karaktärer som inte är det minsta intressant. Gillar man smygspel så är förvisso marknaden rätt begränsad och om man enbart är ute efter att planera rutter, gillar att samla allt och gå igenom hela spelet utan att bli upptäckt så kan man ju chansa. Vem vet, det finns de som ser det som Game of the Year, men för mig var det här ett bottennapp.

4/10 –  Dåligt