South Park: The Stick of Truth

• Genre: RPG
• Släppdatum: 4 Mars 2014
• Utvecklare: Obsidian Entertainment/South Park Studios
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360/PC

South Park: The Stick of Truth har efter många om och men äntligen släppts efter att ha varit nära släpp sedan 2011. THQ gick i konkurs och stafettpinnen gick istället över till Ubisoft, och Obsidian får ännu en gång visa hur duktiga de är på RPGs, då de bl.a. ligger bakom KOTOR 2, en titel som jag håller som ett av de bästa RPGen som gjorts denna generationen. I ovanlighetens tecken är The Stick of Truth gjort i samma program som Matt Stone och Trey Parker använder när de gör South Park-avsnitten, och det är även dem som ligger bakom idéer och manus, och till skillnad från andra titlar är denna produktionen något som de har övervakat personligen. Tack vare det får vi ett spel som är stabilt, kul och helt i enlighet med South Parks bisarra satirkomik.

The Stick of Truth låter spelaren träda in i rollen som New Kid, eller Sir Douchebag om man så vill, en enigmatisk unge med ett mystiskt förflutet och oanade talanger som kastas in i en lajvarrivalitet mellan människorna, ledda av Cartman, och alverna, dito av Kyle. Stick of Truth är föremålet för de båda faktionernas ögon då den påstås kunna kontrollera tid och rum, men den är såklart bara en vanlig pinne. Men ingenting är så simpelt i South Parks universum, och saker flippar mer eller mindre ut omedelbart efter introduktionen, som sig bör. Douchebag finner sig snart i att avgöra jordens framtid mitt bland nazizombies, utklädda småungar, kanadensare i 2D, foster och analprobing.

Många skratt, sjuk humor och ren och skär underhållning med flertalet blinkningar till både South Park-relaterade saker från tidigare avsnitt och populärkulturella referenser utlovas. Spelet gör sig väl även om man inte är en South Park aficionado, dock så kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden lite extra medan jag nynnade på "Taco Taco", "Lets fighting love" och "Sexual Harrassment Panda" som dök upp lite då och då i utvalda platser. Jag kunde inte låta bli att skratta åtskilliga gånger då den berömda censureringen gör sig påmind i flera scener; men det sköts på ett lättsamt sätt där scenen beskrivs ordagrant och det blir någon slags surrealistisk sketch utav det. Kort sagt ett smidigt sätt att kringgå censureringen och ändå inte förta upplevelsen från spelaren. Bravo.

Spelupplägget är som sådant att man slåss i turbaserade strider á la Paper Mario, med möjligheten att förstärka slag/magier/specialattacker med knappkombinationer och skydda sig mot attacker på samma vis. Utanför striderna köper man saker för att bli starkare, samlar vänner till sin Facebook (som representerar menyn och interfacet i största mån) för att på så vis få perks, som utöver uppgraderingar vid level ups skänker spelaren ytterligare förmåner, som att man slår hårdare vid första slaget i en strid, exempelvis. Mycket av problemlösningen består utav att Douchebag är en "legendarisk" fisare och har en omänsklig kontroll över sitt rektum, vilket gör att han helt enkelt kan prutta hur, när, var och vad han vill. Ett av de mest absurda "tricken" som också är en av de magier som finns är Nagasaki, en atombombsliknande fisning.

Traditionella klasser finns och man får i början välja om man vill vara en riddare, tjuv, magiker eller.. jude. Jag tog jude bara för ovanlighetens skull, och tydligen är det en klass som blir starkare ju mer skada den tar... vilket är passande. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta; i själva verket skrattar jag medan jag skriver denna meningen.

Om jag skulle beskriva spelupplägget och framförallt striderna så skulle jag säga att det känns väldigt rättframt och enkelt. Inte nödvändigtvis dåligt eller något i den stilen, utan bara stabilt. Konceptet känns mer eller mindre ooriginellt men eftersom det utförs så bra så vållar det inga problem, utan det hela blir en sällsam historia istället. Det jag framförallt skulle klaga på är att det är relativt enkelt att bli stark och oövervinnlig - jag tror knappt jag dog genom mina spelomgångar och det kändes som att fienderna var dåligt anpassade efter inlärningskurvan. Man blev också snabbt rik som ett troll, vilket ledde till att jag investerade i att plastikoperera mig själv till att likna David Hasselhoff..

Med svårighetsgraden i åtanke kan jag komma in på min fundering kring The Stick of Truth som spel överhuvudtaget, då jag alltmer behandlade den som ännu ett avsnitt i South Park-serien, vilket antagligen är meningen. Grafik går inte att bedöma exempelvis då motorn som används till att göra tv-avsnitten står för det visuella. Mycket av ljudbilden tillhör det som skapas i TV, men den musik som är specialskriven för spelet är relativt bra och är överhuvudtaget väldigt bombastisk och "Skyrimig", då det märks att influenser tagits från episka äventyrsspel som Skyrim.

Spelet håller ett hyfsat bra tag, runt 8-10 speltimmar, men det känns som ett South Park-avsnitt med den där magiska "bara ett uppdrag till.."-känslan som antagligen många mmorpg-spelare känner igen sig i. Omspelsvärdet är inte massivt då det är ganska linjärt och jag lyckades klara av alla uppdrag, inkluderat sidouppdrag. Det skulle i så fall vara att man vill prova nya klasser, men eftersom inga föremål är klassexklusiva så känns det ganska onödigt.



Slutsats: The Stick of Truth är med andra ord ett specialavsnitt signerat South Park-studion och Obsidian vars innehåll och helhetsintryck är riktigt bra och väl värt sin vikt i guld, då jag hade sjukt trevligt med det under mina spelkvällar. Visst kan det kännas lite plant, och den generella känslan av gameplayet jag får är att det bara "existerar", men med tanke på kvalitén, de resurser som finns att tillgå, tilldragande faktorer som gör att man vill fortsätta spela, en unik och härlig humor samt att det i grund och botten är en hyllning till South Park-universumet och en fortsättning på densamma gör att jag gladeligen kan rekommendera det till fans och nyfikna likväl.

8/10 –  Mycket Bra