Titanfall

• Genre: FPS
• Släppdatum: 11 mars 2014
• Utvecklare: Respawn Entertainment
• Utgivare: EA
• Plattform: Xbox 360/Xbox One/PC

Titanfall markerar början på Respawn Entertainments, utvecklarlaget som består av tidigare anställda hos Infinity Ward (känd från Call of Duty-serien), nya projekt för EA och har fått mycket bra kritik sen dess release. Titanfall utmärker sig i den meningen att spelidén blandar det bästa från twitch-shooters som just CoD och mechkrigandet i bl.a. Hawken och skapar därmed en mellanväg.

Titanfalls berättelse som lägger grund för speluniversumet och spelreglerna är som sådan att människan till slut börjat kolonisera fjärran galaxer, och till slut bryter ett kolonialkrig ut på en planet, med bolaget IMC som boven i dramat medan faktionen Militia tvingas ta till vapen för att skydda sina hem, eftersom IMCs ekonomiska utsugning av planeten hotar att utplåna lokalbefolkningen pga repressiva åtgärder. Tyvärr följer berättelseformulan ungefär samma dramaturgi som CoD-spelen, vilket gör att det hela blir ointressant och förvirrande, även om själva universumet och atmosfären är häftig som få.

"Huvudläget" som kampanjen representerar tar fyra timmar att klara av, är tvunget i multiplayerläge och består av åtta banor á la 10-15 minuter som i princip spelas om då man får spela som både IMC och Militia. Incitamentet för att spela detta onödiga tillägg är att man får en titanmodell om man lyckas klara av vardera faktions uppdrag. Kampanjen är, förutom att den är kort, otroligt stel och dina resultat påverkar inte berättelsens gång alls. Du kan krossa motståndarlaget under ett av uppdragen och "berättelsen" kommer ändå ta det som en förlust. Knepigt? Ja. Var kampanjen nödvändig? Nej, inte det minsta.

I framtiden har dock människan börjat förlita sig på maskiner och man är själv en s.k. Pilot, en rigoröst tränad supersoldat som kan parkourklättra genom terränger och manövrera stora mechs. Titanfall blandar, som sagt, det mesta från olika shootervärldar då det är mestadels trånga korridorer (mycket CQC med andra ord), snabba matcher (fem olika spellägen, de traditionella helt enkelt - TDM, CTF, Domination, Mech vs. Mech, Last Man Standing), men också strider med mechs och dessutom ett objektivfokus som för tankarna till andra, "långsammare" FPS som typ, Battlefield.

Jag kan säga att jag fastnar för gameplayet direkt. Det finns någon strategi för alla, det är nybörjarvänligt eftersom i t.ex. varje TDM finns det AI bots som fungerar likt "creeps" i MOBAs, dvs, även den mest färska spelaren kan prestera bra i en match för lagets skull genom att ta ut så många bots som möjligt medan de kanske torskar rejält i strider mot andra spelare. Samtidigt kan du briljera genom att döda allting och spela tätt i formation med dina lagkamrater och riktigt gå loss med era mechs.

De olika spelkartorna tillåter många diverse spelattityder då man kan lönnmörda folk i stridens hetta, kontra, skärma av fiender från sidan, spela defensivt/offensivt och/eller röja loss i rent raseri med mechs. Att få en Titan innebär inte alltid att man är överlägsen alla utan Titans, dock - jag själv specialiserar mig själv på att röra mig så snabbt som möjligt på kartan, använda min Titan som distraktion och hoppa upp på Titans som i sin tur är distraherade och skjuta dem tills de förstörs/blir okontrollerbara, en akt som kallas "rodeo". Riktigt häftig funktion då även den minst delaktiga piloten kan fälla stora bestar.

Matcherna är rappa, adrenalinstinna och över väldigt fort - det skulle kunnas liknas vid en testosteroninjektion på 15-20 minuter. Känslan förstärks av att kartorna stödjer max tolv personer och jag kan säga att jag inte hade föredragit fler eller mindre, då antalet gör sig perfekt på de olika kartorna. Det blir väldigt kondenserat och intensivt. Kontrollen är polerad och ingen match är den andra lik egentligen.

Titanfalls matcher kan också delas in i olika faser - den inledande fasen är väldigt trevande och har mycket gemensamt med en vanlig CoD-match, men runt mid game då Titans, som man kan kalla in efter en stund, kommer in i bilden förvandlas alltid matcherna till riktiga slugfests som skapar den där nya känslan av en fusion mellan gammalt och nytt i genren. Titans kommer med flertalet vapen och specialiteter som man kan välja och som skapar intressanta kombinationer och öppnar för häftiga strider. Gillar du att skjuta från avstånd med din mech medan dina polare flankerar din distraherade fiende? Ta gevärskanonen och skölden som plockar upp alla projektiler under en stund. Vill du vara mitt i smeten och straffa de som får ner din Titan? Kör på automatgeväret, sätt din Titan på nukleärsjälvmord och stöt ut från sätet upp i luften medan du njuter av hur flertalet Titans och piloter sprängs i luften av din atombombskamikaze.

Titanfalls version av kill streaks kallas här burn cards och skiljer sig i den meningen att de kan förbättra lite vad som helst (bättre kartöversyn, starkare vapen, mer XP när man dödar AI...), ges slumpmässigt oavsett din prestation under matcher, och kan användas när som helst under striderna upp till tre gånger. Det blir då en fråga om när du ska använda dina cards, vilket tar bort hysterin att få så många kills som möjligt.

Titanfalls största problem torde vara att matchmakingen, trots flertal försök att balansera det, är rätt så kass och uppmuntrar ojämna matcher. Jag vet inte hur många matcher jag fick spela mot folk som prestigeat (nått maxlevel och börjat om) flera gånger när jag själv började spela. Samma grej skedde till min fördel när jag väl hade spelat en hel del. Fortsättningsvis är lobbyn rätt barskrapad då man inte kan anpassa sin "grupp" om man har ett gäng vänner som vill spela, utan vem som helst kan hoppa in från din vänlista. Det finns inga privata matcher. Om du möter en klan och stompar dem eller vad som helst så kan du inte be om en rematch, och det verkar inte finnas så mycket autobalansering.

Man kan heller inte anpassa sin karaktär eller sin Titan mer än att man kan byta kön, vapen, effekter (som cloaking, eller "stims" som gör en snabbare, mer benägen att se AI bots, etc..) och dylikt. Detta gör sig påmint när Titans ser identiska ut och man känner sig lite opersonlig - vid någon tidpunkt i spelet hade man önskat att man kunde göra sin Titan personlig när man gått igenom spelets version av helvetet och episka strider tillsammans.

För ett spel som har runt 30 av 50 GB dedikerat (bra komprimerat!) till ljudfiler så kan jag inte hävda att det känns som att ljudbilden fått någon särskild särbehandling. Musiken är klassiskt Infinity Ward-inspirerad och därmed otroligt styltig och intetsägande, röstskådespeleriet likaså, men det som Respawn lyckas pricka rätt är vapnen, det ambienta, tyngden av Titans samt AI bots och deras atmosfäriska tugg som man kan lyssna in på om man är uppmärksam.

Som en rolig ankedot måste Respawn hyllas för deras speciella antifuskpolicy! Alla fuskare som registreras av spelutvecklarna, som för övrigt anställer folk för att hålla koll på spelare med misstänkt KDA, får endast spela mot andra fuskare och bannas därmed inte. En genialisk lösning som verkligen definierar "elo hell" som finns i många andra kompetitiva onlinespel.



Slutsats: Respawn Entertainment har i Titanfall lyckats hitta en framtida kassako då den kombinerar det spelcommunityn älskar från traditionella twitch shooters, mechspel och andra, "långsammare" FPS. Många kan kalla det för "CoD med mechs", men det finns flertalet faktorer som särskiljer den från de gamla, trötta spelserierna i samma genre. Det finns bara mer att bygga på och just nu finns det inget FPS som ger samma utdelning för en otålig spelare på bara 15-20 minuter. Medan Titanfall dras med några trista element så är Respawns nytänkande ett tecken på att vi kanske kan få en förnyelse i en annars ganska konservativ spelgenre.

8/10 –  Mycket Bra