Wolfenstein: The New Order

1. Genre: FPS
2. Släppdatum: 20 maj 2014
3. Utvecklare: MachineGames
4. Utgivare: Bethesda
5. Plattform: PC/PS4/PS3/Xbox One/Xbox 360

Du föddes för att döda nazister, skriker min kompis Fergus från pilotsätet när vi cirklar runt en ödelagd bro i väntan på att få peppra ännu fler nazister. William ”B.J” Blazkowicz, en hängiven soldat, polskfödd i USA men med ett mer ariskt utseende än tyskarna själva, ironiskt nog. Man spelar som en legend. I mina ögon är han en modern Duke Nukem, men i detta spelet blir han mänsklig, eller så mänsklig man kan bli när man överlever en granat i ansiktet, bland mycket, mycket annat. Om ni trodde att Nathan Drake var svår att döda har ni inte sett något.

Jag tror jag får hålla med min gode man Fergus. B.J är en nazistmördarmaskin, kort och gott. I The New Order dödar man nazister, nazisttränade kampnazisthundar, nazistrobotar, nazistdrönare och nazistrobothundar. Det brukade vara lättare, säger Blazkowicz för sig själv medan han hämtar andan under en strid mot en fem meter hög gående tank, ni hade inte en robotarmé och jag hade backup av militären.

Nassarna har nämligen lyckats få tag i teknik på 1940-talet som vi bara kan drömma om idag, och således slår de med eftertryck ner jänkarna under WW2, och alla andra nationer som försöker stå upp mot dem. Detta är väl dokumenterat i brev och artiklar som man hittar under spelets gång. När Blazkowicz vaknar upp 14 år senare är Tyskland världsherrar, det är de som åker till månen och de regerar som den enda supernationen. Nazismen har spridit sig globalt och ingen vågar göra uppror. Det är ”fred”.

Fuck that noise, säger B.J. Kriget kommer till Tyskland igen i form av en hämndlysten enmansarmé.

Jag kan inte riktigt minnas när jag sist spelade ett så bra singleplayer-FPS som Wolfenstein. Det har varierade miljöer (allt från ett koncentrationsläger i Kroatien till en ubåt och mer därtill), ett bra tempo, förutom mot absoluta slutet när de faller i den klassiska fällan av att bara slänga fiender mot en, feta vapen med gott om ammo och en lång story. Framförallt så har det en välgjord berättelse, något som man inte ser i många FPS. Istället för att allt sker i själva spelet så presenteras den i mellansekvenser med lite bättre grafik än i spelmotorn och det görs mycket bra. Karaktärerna fläskas ut ordentligt och man får tycke för dem. Ni kommer bli förvånade över hur bra presenterad storyn är och musikens samspel med det som händer, bakgrundsmusiken är mycket inlevelsefull.

Dialogen är också den ambitiös, alla utom B.J och hans pals pratar tyska vilket gör mycket för inlevelsen. I så många spel skiter de i detta och låter folk bryta på engelska istället så det är klart uppskattat. Problemet är bara att volymen är så låg att man knappt hör vad de säger, den drunknar i allt annat ljud. Undertexterna är ganska små dessutom. Så, kass ljudmix, men välgjord dialog.

Ett roligt inslag är att man har perks, vill man exempelvis smyga sig fram och döda i tystnad, vilket går utmärkt under stora delar av spelet, så kan man få fördelar genom att klara av diverse mål. Som att döda bakifrån 10 gånger för att få en extra kniv. Personligen gillade jag att smyga runt med knivarna och slänga dem för onehitkills, men då och då måste man ta fram pickadollerna och låta kulorna tala. Spelet bestämmer i stort sett när det går att göra vad, men man har ofta valfrihet. Det gäller dessutom att döda befälhavarna innan de kan slå larm och få in förstärkning, så att smyga kan vara fördelaktigt. I och med att man kan ändra svårighetsgraden när som helst så går det dock bra att spela precis som man vill.

Något annat jag tänkte på är att hälsosystemet är lite okonventionellt, eller oldschool. Man regenererar bara hälsa i steg, som i Resistance. Upp till 20, 40, 60, 80, 100... för att få upp hälsan finns medpacks som ligger och skräpar som förr i tiden. Det finns också armor som gör att man tar klart mindre skada. Systemet funkar bra och är faktiskt att föredra framför konventionell regenerering i mitt tycke. När man går och samlar massa hälsa och armor förstår man att något snart kommer, det känns som rummen inför bossarna i gamla Doom. Finns också påskägg som dessa eller att man kan spola i toaletten och se hur B.J reagerar som påminner om Duke Nukem.

Grafiskt tycker jag det ser ut som ett snyggt PS3-spel. Röken från skorstenar är speciellt välgjord av någon anledning men texturarbetet överlag är suddigt och bildkvaliteten lider av jaggies. Frameraten är dock helt mjuk i 60 FPS. Och animationerna när man rör sig i trappor eller upp för stegar osv har de verkligen nailat.

Bör också sägas att det är rätt blodigt, man kan skjuta skallen av folk och skjuta hål i dem, och vissa scener där nazisterna torterar och koncentrationslägret där.. ja.. inget för barn om det nu inte var självklart.



Slutsats: Är man ute efter ett FPS med fokus på story och lite orealistiska inslag så har man inte fått mycket på de senaste åren som är värt att hänga i granen. Då är Wolfenstein räddningen, det är mycket mer ambitiöst än jag trodde att det skulle vara. Synd på ljudmixen, men det var länge sedan jag spelade något lika bra i genren, bara att köpa.

8/10 – Mycket bra