Middle Earth: Shadow of Mordor

• Genre: Action
• Släppdatum: 3 oktober 2014
• Utvecklare: Monolith
• Utgivare: Warner Bros
• Plattform: PS4/XB1/PS3/360/PC

Spel som bygger på Tolkiens universum är vi inte direkt bortskämda med, det är långt mellan släppen och de som väl släpps blir sällan något att minnas. Shadow of Mordor är det senaste försöket och det är ett open world-spel där man fritt får traska omkring i Mordor och dräpa orcher.

Man tar sig an rollen som Talion, en ranger (utbygdsjägare precis som Aragorn) vars familj kallt mördas inledningsvis och han själv hamnar av någon mystisk anledning mellan livet och döden. Han kan alltså inte dö, vilket innebär ett perfekt tillfälle att ta hämnd. Men han behöver information om mördaren och då kommer vi till det spelet går ut på, att infiltrera/förgöra orchernas hierarki av kaptener och ledare.

Monolith kallar det för Nemesissystemet och det är något helt unikt som inte har gjorts tidigare. Fienderna är uppdelade i olika rang och ”minns” dig. Varje orchledare känns dessutom unik med eget utseende och egen röst. För att ta ett exempel på hur systemet fungerar kan jag ta den som dödade mig första gången, Uruk Fat Hand, en någorlunda fet orch med spydig röst som sedan lyckades dräpa mig fyra gånger, ofta genom att anfalla när jag är upptagen med andra. Varje gång han dödar mig höjs hans status, han går upp i nivå, får fler perks och bättre rustning. Han blev t.ex. immun mot pilar, eld, fick upp liven när han höll på att dö. Han blev min rival, precis som systemet är gjort för.

Men de har även svagheter som man kan få reda på genom att ”förhöra” andra kaptener eller tjallare. Fat Hand var svag mot smygattacker och jag lyckades mörda honom med dolken av en slump. Visste inte ens att det var han. Slutet på hans gäckande tack och lov.

Trodde jag i alla fall, för när jag höll på med en klanledare kommer Fat Hand tillbaka. Han har metall i huvudet där jag högg honom, men nog känner jag igen hans fula nuna. Han hånar mig med att jag inte skulle lämnat honom utan att kolla att han verkligen var död och att hans undersåtar nu kallar honom för den ”skärrade”. Enligt hans beskrivning hatar han mig med passion. I slutändan lyckas jag döda klanledaren, men Fat Hand lyckas fly för att ge sig på mig en annan dag.

Varje klanledare har tre kaptener under sig och dessa är det tanken att man ska skaffa information om och döda innan man ger sig på klanledaren. Gör man inte det så kommer man få möta klanledaren plus alla hans kaptener OCH fotsoldater samtidigt, vilket kan bli rätt tufft eftersom de har immuniteter som man inte känner till såvida man inte skaffar info.

Jag gillar Nemesissystemet, det känns fräscht att man blir bestraffad för att dö med svårare fiender och det gör att alla spelare får en unik upplevelse med egna rivaler. Om man slänger in någon i en brasa bränns han och kanske kommer han tillbaka med brännmärke. Det är sådan beständighet jag gillar. Att de får olika rustning, hjälmar och utseende är också häftigt.

Inför varje fight med en kapten zoomar kameran in på kaptenen som då säger något stöddigt som ”men jag har ju redan dödat dig?” eller ”jasså, du kommer tillbaka för mer”. Det var ytterst sällan som jag hörde samma fras två gånger så variationen är bra. Och de har dessutom egna identiteter, jag såg en som hette någonting med trög och han kunde knappt prata, grymtade bara. En annan hette dreamy någonting och han lät som Hamlet. En annan hette något med fängelsevakt och såg då ut som en sådan. Häftigt!

Själva spelmekaniken känns dock inte särskilt fräsch, Nemesissystemet är det enda egna som Shadow of Mordor har. Stridssystemet är Batman, rakt av. Man klättrar som i Assassins Creed, man t o m går upp för saker när man inte vill som i AC. För att inte tala om en del gäspframkallande följa John-uppdrag som de borde ha skippat. Dessa moment var fräscha när spelen släpptes för en generation sedan, men nu blir det mycket been there done that.

Batmanstriderna är i början av spelet tröttsamma, man hamrar på X-knappen och flyger per automatik mot nästa fiende, mer automatiserat än i Batman. När en stor triangel visas är det dags att kontra, utan krav på tajming. Fienderna dör dock aldrig, de tål väldigt mycket stryk. När de ligger ner kan man ta kål på dem men det hinner nästan alltid upp någon som avbryter dig, tar för lång tid. Detta gör att varje strid med en grupp orcher blir långdragen.

Det är inte förrän man börjar låsa upp fler färdigheter genom att spela huvudstoryn som systemet blir lite mer intressant. När man kan bygga upp sin hitstreak och sedan avlossa specialattacker, kasta dolkar, teleportera på en fiende så kan man börja röja snabbare... men att det tar sån tid att låsa upp dessa är till spelets nackdel. Särskilt som det inte finns combos och man spelar med samma svärd och båge genom hela spelet. Förvisso får man runor av varierande klass av de kaptener man dödar, den bästa jag fick var en episk runa som gav mig 50 % mer skada med båge. Men de förändrar inte striderna nämnvärt.

Att det exempelvis tar halva spelet innan man låser upp branding, som gör att man kan hjärntvätta orcher (även kaptener) att slåss för en är helt fel. Det borde ha funnits med mycket tidigare eftersom det är en riktigt bra funktion som kan användas till att infiltrera hierarkin inifrån.

Mycket av Mordor är upplagt för att man ska smyga också, många uppdrag börjar med att man ska döda ett visst antal fiender utan att bli upptäckt. Smygsystemet fungerar bra, inte minst eftersom Mordors invånare har ett begränsat synfält och är ganska sena med att upptäcka dig.

De har lyckats med att få Mordor att verka hyfsat levande, de man tar över förblir övertagna när man återvänder en halvtimme senare och man kan lyssna på samtal mellan orcherna. Orcher blir dessutom ibland attackerade av andra av Mordors varelser, som caragors, stora vargar som man även kan rida på för övrigt, och Mordors version av Rancorn från Star Wars, graugs.

Men miljömässigt är Mordor en tämligen tråkig värld att springa omkring i. Man har sett allt efter tio minuter, finns inga landmärken som man känner igen sig på. Känns som någon har suttit med en editor och lagt in efter en automatiserad modell, en buske här, en klippa, lite gräs. Och när man senare får se ett nytt område så är det i stort sett samma område fast med mer gräs. Spelet är hyfsat snyggt, särskilt när det regnar och regnet studsar mot marken som om det vore hagel och gräset blåser omkring. Mellansekvenserna ser grymma ut och det gör även orchkaptenerna vars modeller har mycket detalj och variation.

Hur utmanande spelet är beror mycket på hur man spelar. Smyger man och samlar information om kaptener och dödar dem en efter en för att sedan ge sig på ledaren så är det tämligen enkelt. Om man smyger mindre och struntar i att döda kaptener så får man det klart tuffare. Det är inte helt lätt att möta fem kaptener, 50 fotsoldater och en klanledare samtidigt som jag gjorde mot slutet, där jag heller inte hade någon aning om vad de var svaga mot. Fotsoldaterna attackerar, kastar spjut och skjuter pilar mot dig samtidigt som vissa ledare anfaller med giftvapen som dränerar din hälsa. Då måste man hålla sig i rörelse och hitta på någon fegtaktik, för att bara gå in i gröten och slåss Batmanstyle funkar inte. En mot en är ingen strid svår i Shadow of Mordor, det är bara att stunna och köra finishers. Men de kompenserar det, aningen fegt, med att man möter många fiender samtidigt.

Två saker jag irriterade mig på; att man inte kan starta om ett uppdrag utan måste gå tillbaka till startpunkten om man t.ex. blir upptäckt under ett smyguppdrag utanför main storyn. Samt rörelseschemat, som är i stort sett binärt. Som standard går man, långsammare än man smyger, oavsett hur mycket man trycker fram spaken. Man måste hålla in X för att springa och springer då i en konstant hastighet. Analog kontroll är överlägset så förstår inte varför de inte körde på det.

Måste även nämna karaktäriseringen av Gollum som har en liten roll i spelet, felfri insats av Liam O´Brien som gör rösten och Gollum ser ut precis som i filmerna, med lite mindre detalj förstås. Det känns mest som Sagan om Ringen i dessa sekvenser, önskar att de hade mer sånt.

De höga betygen, nior och tior, som Shadow of Mordor fått håller jag inte med om, förutom Nemesissystemet gör det inget nytt. Få vapen, inte särskilt stor fiendevariation, en ointressant miljö och ett kopierat stridssystem (fast sämre). Det är däremot väl sammanställt, har bra mellansekvenser, total frihet och gav mig en helgs underhållning.

Vad som hände med Uruk Fat Hand? Efter jag varvat spelet var han klanledare och lvl 20. Jag hittade och högg huvudet av honom. Kände att jag behövde avsluta den delen av mitt liv och log lite småförnöjt när jag såg hans livlösa blick medan huvudet voltade omkring i slowmotion. Men det var inte alls personligt, nej nej nej...



Slutsats: Shadow of Mordor börjar trögt men tar sig ju fler egenskaper man låser upp och storyn har sina roliga stunder. Nemesissystemet är fräscht och ger spelet dess identitet, medan striderna, smygandet och klättrandet är något man redan gjort tidigare om man spelat Batman eller Assassins Creed. Man kan köra klart storyn på 8-10 timmar men det finns även många sidouppdrag och oändligt med kaptener/ledare att döda om man inte har tröttnat på repetitionen vid det laget.

7/10 – Bra