Ryse: Son of Rome

• Genre: Actionäventyr
• Släppdatum: 10 oktober 2014
• Utvecklare: Crytek
• Utgivare: Crytek/Deep Silver/Microsoft
• Plattform: Xbox One/PC

Det tidigare Xbox One-exklusiva Ryse släpps nu även på PC. I Ryse tar du dig an rollen som den romerska soldaten Marius som i spelets inledning ser sin familj mördad av brittiska barbarer. Marius ser förstås väldigt rött och spelet går därefter ut på att hämnas... men är allt verkligen så svart och vitt som det ser ut?

Ryse visar upp två sidor av Crytek, vad de är bra på och vad de är sämre på. Grafik kan de göra, det vet vi sedan tidigare. Ryse är inget undantag, det är fenomenalt läckra kulisser man springer runt i. Inte särskilt interaktiva, men tekniskt extremt snygga. Ansiktena är bland det bästa jag sett vilket gör att känslor och minspel ser ruskigt bra ut. Vegetationen är tjock och rör sig naturligt, solen blänker i den vältexturerade rustningen som är uppbyggd av separata delar med egen fysik, lakan och flaggor rör sig naturligt när man går på dem och det finns inte en jaggie så långt ögat når. Skuggor, ljussättning, animationer, allt är av högsta kvalitet. Det är det tekniskt snyggaste spelet jag spelat hittills och screenshotknappen gick varm!

Det är dessutom väloptimerat. Jag har en I5-processor, 16 GB RAM och ett GTX 780 med 3 GB VRAM och håller nästan konstant 60 FPS i 1080p med dippar ner mot 50 vid ett fåtal tillfällen, med max på alla grafikinställningar förutom supersampling (som drar ner frameraten till runt 20, utan att göra någon märkbar skillnad).

Det har även ett bra soundtrack, röstskådisar och presentation. T o m storyn är intressant nog att följa med i, mer välgjord än jag trodde, även om den är förutsägbar och känns lite som en ripoff av Gladiator.

Men sen... striderna. Man använder ett och samma svärd genom hela spelet. Inga nya attacker låses upp och det finns inga combos. Man möter samma fiender. Fiende med svärd, yxa eller pilbåge, fiende med sköld, stor fiende med tyngre attacker. Och vad som är ännu märkligare är bristen på modeller. Jag har mött och dödat samma tjocka man med sköld och långt svart hår tusen gånger. Ibland har jag mött han och hans tvillingar samtidigt. Det ser bara sjukt ut med den grafiken att man ska behöva möta kloner hela tiden, hur verklighetstrogna ansiktsuttryck de än gör när man sätter svärdet i halsen på dem.

Striderna blir oändligt repetitiva när varken fiender, vapen eller attacker förändras nämnvärt. På Xbox 360-gamepaden alternerar man mellan svärd- och sköldattack, X Y X Y X Y, och blockerar med A, utan något krav på tajming. Starkare attacker kan man rulla undan med B eller precisionsblocka, vilket egentligen bara är ett krav vid ett enda tillfälle i spelet. Man kan dessutom göra brutala slowmo-avrättningar när fienden försvagats, vilket både ser snyggt ut och ger tillbaka hälsa om man vill. Tyvärr ser man dock samma attacker upprepas ofta trots att det finns ganska många olika.

Jag körde på det svåraste som gick och det är inte så utmanande i och med att man kan få tillbaka hälsa via avrättningar. Ibland omringas man dock av många fiender och då får man se upp så man är med på att blockera och rulla undan då de inte står och väntar på att man ska köra en mot en. De mer utmanande uppdragen är när man ska skydda ens medsoldater, beskyddaruppdrag usch...

Då och då avbryts de vanliga striderna med att man ska rycka fram i formation med andra soldater och akta sig för pilar bakom sköld, vilket är både lätt och fullkomligt meningslöst, en relik från tiden då det skulle bli ett Kinectspel uppenbarligen. Ibland ska man skjuta ballista, vilket är fruktansvärt tråkigt och overkligt, man bara sprutar ut pilar i de framrusande dumma massorna.

Det finns också multiplayer, men ingen PvP. Istället spelar man själv eller med en annan i coop i gladiatorarenan och möter vågor av fiender för att levla upp sin gubbe och få ny utrustning. Eftersom jag tröttnade på striderna redan av det hyfsat korta singleplayeräventyret (6-8 timmar, beroende på hur mycket man dreglar av grafiken) så tilltalade det inte mig. Här ingår dock allt multiplayer-DLC som släpptes till Xbox One.



Slutsats: Ryse känns som ett bortslarvat koncept. En story som är en kliché men ändå lätt att hänga med i och väl presenterad i mellansekvenserna gjorda i spelmotorn, vackra miljöer, bästa grafiken som finns idag och bra ljud. Men striderna är så ruskigt enformiga. Linjärt till tusen också. PC-versionens möjliga 60 FPS, högre upplösning och stabila framerate gör den till det bättre valet, men bör man köpa? Beror på, ni vet om förutsättningarna. Mediokert gameplay, urläcker grafik. Själv tyckte jag det var värt att spela igenom för grafiken och storyn, men jag skulle vänta tills det gått ner i pris.

6/10 – Godkänt