Bayonetta 2

• Genre: Action
• Släppdatum: 24 oktober 2014
• Utvecklare: Platinum Games
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Wii U

När Bayonetta 2 utannonserades var det många arga Bayonettafans som uttryckte sin besvikelse (hat, påhopp, dödshot) över att de inte får spela uppföljaren till ett spel som kom till Playstation och Xbox. De bad på bara knän och skrev under petitions till den grad att utvecklarna lessnade. Grejen är dock den att spelet hade inte ens existerat om inte Nintendo gick in och sponsrade. Det var ingen annan distributör som ville. Detta trots att Nintendo vet att Bayo 2 inte kommer bli någon megahit försäljningsmässigt, detta är enbart fanservice. Det är såna här projekt gamers borde stödja. Att det första spelet inte sålde överdrivet bra är för mig obegripligt, det är en av förra generationens juveler.

Och det var väl för väl att Nintendo räddade projektet med facit i hand. Äventyret börjar med att den nykippta Bayonetta, hennes bästa vän Jeanne och den komiska italienaren Enzo är ute och julshoppar när helvetet plötsligt bryter loss. Efter mången actionsekvenser dras Jeannes själ ner i underjorden och naturligtvis måste Bayonetta hitta vägen till helvetet för att rädda henne från evigt lidande. På den långa vägen dit stöter hon på nya vänner och fiender och dras in i en större kamp mellan gott och ont än att bara rädda Jeanne. En intressant story med grymma röstskådisar och Matrixinspirerade mellansekvenser som får en att baxna. Bayonetta har lika fantastisk brittisk karisma som i första spelet, men ännu mer självsäker nu när hon inte har minnesförlust, och den mörkhyade demonen Rodin är löjligt badass i sina solglasögon, skinnrock och cigarr.

Innan prologen är över har man slagits mot änglar på ett attackflygplan i full fart, på taket av ett rusande tåg medan bron man åker på rasar ner i vattnet bit för bit bakom en, och bekämpat demondraken Gomorrah i ett race upp till toppen av en skyskrapa. Prologen. Så fortsätter det i stort sett i 16 kapitel, där episka absurda actionsekvenser och mängder av bossar, både gigantiska och humanoida, avlöser varandra. Jag vill inte spoila men man slåss verkligen i alla möjliga miljöer och det mixas upp med lite andra sekvenser för variation precis som i ettan. Även fast jag själv föredrar de mer traditionella banorna.

Sen är stridssystemet mer eller mindre perfektion, flytande, djupt och tillfredsställande. Tonvis med olika fiender, vapen, bossar och combos och det bygger precis som i Bayonetta 1 på att undvika fiendeattacker på ett vältajmat vis för att aktivera Witch Time där tiden går långsammare och man kan göra mer skada. Och så belönas man med en medalj efter varje fight som betyg på hur bra man har spelat. Men det är imo ännu bättre, förfinat. Det är så bra att jag fortsatt spela många timmar långt efter att jag klarat kampanjen.

Jag lirade första varvet på 3rd Climax, det svåraste som går från början fram tills man låser upp infinity mode och det ger bra utmaning, särskilt om man som jag försöker undvika att använda items eller om man vill satsa på höga medaljer. Vissa fiender kan bryta din kombo och de telegraferar inte sina attacker tre sekunder innan som i många andra spel, här gäller det att man har snabba reaktioner och lyssnar efter ljuden. De andra står inte heller och tittar på när du slåss mot en enstaka fiende, de attackerar hänsynslöst i grupp vilket testar ens simultanförmåga. En del bossar kan dessutom undvika dina attacker, bryta din combo och teleportera. De är snabba och har mängder med olika attacker, både från distans och i närstrid.

Efter att jag hade klarat 3rd Climax genom att främst använda enkla combos genom hela spelet så gick jag in och läste lite i importtråden på Neogaf och hittade de videos jag länkar nedan. Detta öppnade ögonen på mig, jag hade ju spelat som en nybörjare. Kolla in vilka combos man kan göra. Lär er hur man gör Dodge Offset (som inte förklaras i spelet men som är viktigt för att hålla igång en lång kombo) och kolla mot slutet av videon hur hon dansar fram som en ostoppbar mördarmaskin. Det är beundransvärt och det fick mig att vilja kunna spela så, eller åtminstone bättre än jag gjorde.

Jag gick tillbaka och spenderade några timmar på att träna in nya combos och Dodge Offset. Efter detta blev spelet ÄNNU roligare, nu dominerade jag sånt som förut gav mig problem och belönades ofta med Pure Platinum, vilket man får om man inte tar någon skada samtidigt som man klarar det snabbt och får hög combo. Detta visar bara hur djupt Bayonettas stridssystem är och vilken utvecklingspotential som finns.

Jag kör ytterst sällan igenom spel två gånger men jag drog även igenom den högsta svårighetsgraden Infinity Climax. Att man kan låsa upp fler karaktärer att spela som och att dessa har en annorlunda spelstil gentemot Bayonetta ökar också omspelsvärdet, jag låser fortfarande upp saker.

Det fina är dock att om man inte vill ha det svårt kan man köra på 1st Climax och bara få storyn och spektaklet och kanske arbeta sig uppåt därifrån. Låt inte svårighetsgraden avskräcka.

Sen, det finns massa grejer att låsa upp. Items, attacker, vapen, utstyrslar, karaktärer, tillbehör. Kläderna är i sig inte att leka med, här har Nintendo haft ett finger med i leken och att kunna låsa upp och spela som Bayonetta iklädd Links/Samus/Peach kläder är inte dumt. Link har till och med mästarsvärdet och skölden medan Samus har ett särskilt laddat skott och kan rulla runt i bollform! Finns ännu fler dräkter än så och man kan gå in och kolla 3D-modellerna i galleriet när man har klarat storyn. Man kan även lyssna på all musik där, som för övrigt är riktigt välgjord. Storslagen stridsmusik komplett med stråkar, trummor och massor av körsång.

Även grafiken briljerar. Karaktärsmodellerna i mellansekvenserna är detaljerade, bara att kolla Bayonettas ögon och ansiktsuttryck. Spelet körs i 60 FPS och trots att mycket händer samtidigt på skärmen upplevde jag aldrig störande slowdowns, vilket är ett måste när så precis tajming krävs.

För att låsa upp alla grejer behöver man pengar och man får mer pengar ju bättre/snyggare man spelar. Det ultimata läget för att samla pengar är dock Tag Climax som är ett ”coop”-läge, där två spelare kan samarbeta online på förbestämda banor. Det går till som så att ena spelaren satsar pengar på att de ska klara en viss bana (ju mer man satsar desto svårare fiender och mer skada tar man) och den som får bäst poäng på den banan får då de pengarna samt fördelen att välja nästa bana. Innan man kan lösa in pengarna måste man dock klara sex banor på raken så man får inte dö någon gång emellanåt. Här får man inte använda items så det gäller att inte bli övermodig och satsa för mycket. I slutet kan man sedan raka in stora summor beroende på hur mycket man satsat och hur många gånger man blivit bästa spelaren.

Detta är lite av ett missat tillfälle enligt mig. Jag har spelat mest med japaner eftersom jag haft spelet sedan en månad före lanseringen i EU/USA, och så gott som alla lägger ner efter en omgång. En eller två har rage quittat mitt i omgången till och med (och då tar CPU:n över). Den spelare som ville spela längst med mig var en japan med bästa rankningen i spelet, S-rank, som tröttnade efter två förlustomgångar.

Varför? För att de flesta spelar Tag Climax för att skaffa pengar och om man förlorar mer än man vinner är det inte direkt värt det. Så det är ingen större mening för de sämre att spela med en bättre. Jag vet inte om jag skulle kalla det coop, visserligen kan man återuppliva varandra (vilket dock kräver kyla och snabbhet) men hela syftet borde vara att man ska samarbeta för att båda ska få pengar, även om jag också förstår varför de gjort som de gjort – för att man inte ska kunna åka snålskjuts. Men ett äkta coopläge hade varit kanon.

Sen ska det sägas att det hade väl inte varit något problem så sett att byta spelare efter varje omgång – om det inte vore för att det tar evigheter att hitta en ny spelare! Men det beror förhoppningsvis på att spelet inte är släppt i skrivande stund.

Tycker också det är dumt att det finns massa gömda rum i storyn, små utmaningar som att döda alla utan att bli träffad eller utan att nudda marken. Emedan dessa är roliga att göra så hittar jag långt ifrån alla vilket påverkar vilken medalj jag får totalt för banan. Skulle gärna försöka mig på ett platinum run på olika svårighetsgrader men då krävs en guide.

Det ska tydligen gå att spela spelet med touchgester på gamepaden, men jag har faktiskt inte testat. Jag hade inte en tanke på att köra med något annat än procontrollern och den är underbar till detta.

De har för övrigt även gjort den bästa versionen av Bayonetta 1 till Wii U som medföljer om man köper Special Edition. Ett bra tillfälle för er som missat det att slå två flugor i en smäll.



Slutsats: Efter 40+ timmars speltid kan jag konstatera att jag håller Bayonetta 2 som ett av de bästa actionspelen genom tiderna, topp tre. Det är nästan som att spela Ninja Gaiden när det kom på Xbox. Alla som gillar spel som God of War, Lords of Shadow eller Devil May Cry behöver detta spelet, så är det bara. Och om ni är osäkra så finns ett demo. Det enda jag tycker är tråkigt är att det inte ska komma något DLC.

10/10 – Världsklass