Shadow Warrior

• Genre: FPS
• Släppdatum: 24 oktober 2014
• Utvecklare: Flying Wild Hog
• Utgivare: Devolver Digital
• Plattform: PS4/XB1/ PC

Shadow Warrior är en reboot av originalspelet från 1997 av 3D Realms. Spelveteraner kanske minns det, jag spelade själv demot på 90-talet ett antal gånger. Det var ett FPS i samma stil som Doom, eller Duke Nukem kanske man ska säga, fast i Japan med katana och shuriken som komplement till de vanliga vapnen.

Rebooten släpptes till PC 2013 och kommer nu alltså även till PS4/XB1. Jag hade hört bra saker om det, en oldschool shooter som nya Wolfenstein, folk som utnämner det till årets spel och bästa shootern på åratal, etc. Så jag såg fram emot att pröva det själv.

Men när de sa oldschool trodde jag inte att de menade bokstavligt talat ”knappt förändrat sedan 1997”. För det är vad detta känns som, samma spel fast med snyggare grafik. Dock vill jag minnas att det fanns karta i både originalet och Doom, till skillnad från detta.

Ärligt talat, man går framåt, en fiendevåg kommer, dödar den, fler spawnas från magiska cirklar i luften, en fiendevåg till, dödar den, en till, upprepa resten av spelet. Med samma fiender dessutom, oftast helt berövade av överlevnadsinstinkt som bara springer rakt in i ditt svärd och man måste döda allt för att få gå vidare. Själv stod jag och tryckte på L2/R2 och hackade dem i bitar och fattade inte hyllningarna. Jag försökte tvinga mig att använda vapnen mer, men de är så ruggigt tråkiga att skjuta och träffa med. Hjälper inte heller att grafiken imo är bland det sämsta på PS4, det känns verkligen lågbudget, fullt med bloom också som förr i tiden.

Jag har hört att man bör gilla det om man gillar spel som Serious Sam eller Painkiller. Men Serious Sam har coop, stora ytor och vapen som är roliga att använda. Painkiller har bättre utsatta fiender och återigen, vapen som är roliga att skjuta med på varierade fiender. Det finns en handfull fiender i Shadow Warrior och när det väl kommer nya fiender efter många timmars slaktande av samma så är det av typen som hukar sig bakom sköld, fiender som återupplivar fiender, och fiender som bara kan besegras bakifrån. Den värsta typen av fiender i ett spel fullt av själlös repetition. Lägg därtill pussel, för vem tycker inte det är kul att hitta och förstöra tre olikfärgade artefakter på en väg kantad av fler spawnande fiender för att kunna öppna en dörr och möta samma fiender hundra gånger till bakom den?

Det enda positiva jag hämtar från Shadow Warrior är dialogen mellan huvudpersonen Lo Wang och demonen Hoji, den är faktiskt underhållande. Och att man kan hugga sönder det mesta i omgivningen, men det går lite långt när läskautomater och mopeder sprängs i luften för att man hugger på dem.




Slutsats: Wolfenstein har visat att det går att göra oldschool-spel bra i modern tappning, Shadow Warrior är däremot kvar i samma årtioende. Rolig dialog, men sanslöst repetitivt, dålig fiendevaration och AI, bossar med alldeles för mycket liv, tråkiga vapen och miljöer, undermålig grafik, ljudproblem och meningslösa ”pussel”. Kan verkligen inte rekommendera för egen del, men uppenbarligen finns det många andra som tycker det är roligt.

3/10 – Uselt