Mortal Kombat X

• Genre: Fighting
• Släppdatum: 14 april 2015
• Utvecklare: NetherRealm Studios
• Utgivare: Warner Bros
• Plattform: PC/PS4/XB1/PS3/360

Det går bra för Mortal Kombat och Netherrealm Studios nu. En miljon ex sålda and counting, en siffra som gör den tionde iterationen i spelserien till den snabbast säljande i dess 23-åriga historia. Om undertecknad får spekulera i varför så är det förmodligen på grund av den fantastiska cinematiska inramningen i ett annars självironiskt och goredyrkande spel. Utöver att Mortal Kombat i regel har en riktigt habil plattform att stå på spelmässigt så är det den filmliknande upplevelsen som väger tyngst i mina ögon.

Det är faktiskt bara Injustice, Netherrealms sidoprojekt, som konkurrerar om en så omfattande integration av en vettig berättelse och gameplay för de få (?) som numer spelar fightingspel för sig själva. Det kan tyckas överdrivet att jag väljer att lyfta fram en sån liten aspekt av ett så stort spel, men det kan inte applåderas nog faktiskt. Fightingspel behöver någon kontext och det är det Mortal Kombat varit så grymma på sedan rebooten med Mortal Kombat 9 2011.

Netherrealm med Ed Boon i spetsen har jobbat för att leverera en ganska snarlik upplevelse som föregångaren bjöd på, och visst fungerar det. X-rayattackerna, som i sig är befängda och helt i regel med spelets mörka humor, är kvar. Det finns numera även en sprintfunktion och bakgrunden på varje bana är nu också interaktiv, ett tillägg som känns bekant från Injustice. Varje karaktär har dessutom tre olika tekniker att välja mellan, en nyhet som möjliggör helt olika spelstilar med samma karaktär, och gör varje strid än mer komplex.

Nytt för denna gången är också Faction Wars, ett slags globalt system där man väljer ett av fem lag och som det är menat att man ska hjälpa att vinna vid varje veckoslut, ungefär som i Helldivers för er som spelat det. För att göra det så krävs det helt enkelt att man spelar spelet och som belöning för en eventuell seger för ditt lag så får du slumpmässiga priser, typ en lagexklusiv Brutality till en specifik karaktär.

Förutom berättelseläget finns det onlinemöjligheter, Test Your Luck (spela med slumpmässiga effekter inslängda under matcher, exempelvis att alla inställningar är inverterade), King of the Hill, Survivor och Living Towers (ett laddersystem där motståndare och omständigheter förändras per timma, vecka eller månad). Min spontana känsla är att MK 10 tagit sig an en partyaktig skepnad, fastän Tag Teams tyvärr är borttaget.

I vilket fall som helst så känns det mycket tätare denna gången – det är lättare att landa combos (eller kombos, heh), presentationen är ännu bättre och mer utförlig och det finns ett djup som är större tack vare de nya spelmässiga tillskotten. Att kunna använda omgivningen, ha olika spelstilar med samma karaktär och allmänt rappare kontrollrespons är enkla förändringar som förhöjer spelkänslan.

Rent konkret i gameplaysammanhang så andas animationerna och bristen på latens i rörelser next-gen på riktigt. Interaktiviteten i banorna gör att bakgrunden känns levande, man spelar inte längre på en fördefinierad kuliss.

Eftersom årets version utspelar sig 25 år efter föregångaren ges tillfället att introducera ett helt nytt stall av karaktärer, samtidigt som man behåller (äldre varianter av) de klassiska aktörerna. Många av de nytillkomna känns fräscha och intressanta och helt i led med spelets estetik. Att en tredjedel av 24 spelare är unika på riktigt är fascinerande och ett tecken på Netherrealms ambition att bjuda på något färskt och nytt.

Berättelsen är lika pålitlig som 2011 års version. Manuset är finfint skrivet, röstskådespelet otroligt bra (med dynamiska interaktioner mellan karaktärer!), grafiken fantastisk överlag, med allt från bitande kalla bergsscenarier till marknader pulserande av liv och de mest brutala scenerna jag sett detta decenniumet. Många stunder ville jag till och med lägga ifrån mig kontrollen och bara se på själva ”filmen”, för detta skulle nästan kunna fungera som långfilm. En sådan immersion som ett fightingspel lyckas prestera är beundransvärt.

När jag skriver att spelet är brutalt, då menar jag det verkligen. Det var det redan i nian men frågan är om det inte är ännu värre här, hur det nu är möjligt. Spelets fatalities, avslutningsattackerna efter ”Finish him”, är så blodiga att man frågar sig om utvecklarna är friska. Det är bara ett spel, men när Sonya Blade lägger en stryptråd runt sin motståndares hals, drar ner honom mot knät och knäar upp det avhuggda huvudet i luften, som sedemera blir sönderpepprat av Sonyas drönares kulsprutor innan Sonya sätter fast det runt midjan som en trofé, så blir man både äcklad och fascinerad. Och det är egentligen en av de snällare.

Det som väger ned det lite är en känsla av att berättelsen, som i sig är fantastisk, mattas av på grund av sin föregångares briljans. Berättelseläget är grymt, att slåss är roligt, men det är samma spel i mångt och mycket som nian, så man blir inte lika.. ja chockad som man närmast blev i nian av att ett fightingspel kan ha ett så bra storyläge. Så överraskningseffekten är borta.

En bonus är förstås att både Odjuret och Jason Voorhes är och kommer att vara med i ensemblen. Mer av sånt.



Slutsats: Mortal Kombat 10 lyckas där många misslyckas: en uppföljare som varken innoverar för mycket eller som drastiskt rör sig utanför spelseriens ramar, utan bara slipar på det som redan visat sig fungera. MK 10 är ett snyggt lir med en fullgod berättelse, väl fungerande gameplay och en brutalitet som särskiljer spelserien från sina konkurrenter.

8/10 –  Mycket bra