Divinity: Original Sin - Enhanced Edition

• Genre: RPG
• Släppdatum: 27 Oktober 2015             
• Utvecklare: Larian Studios
• Utgivare: Larian Studios/Focus Home Interactive
• Plattform: PS4/XB1/PC

Det har varit ett par roliga år för Larian Studios nu. Från att vara ett gäng ganska anonyma spelutvecklare till skapandet av Divinity: Original Sin, RPG:et som i princip på egen hand återupplivade CRPG-genren, som varit mer eller mindre ignorerad sedan Baldur's Gate satte ribban skyhögt redan 1998. Hyllningarna har trillat in, en efter annan, och en uppföljare är redan på gång.

Nu har den förbättrade versionen kommit till konsolerna, och det är en riktigt bra port från PC, med vettiga samt välgjorda förändringar som förhöjer spelupplevelsen ytterligare. De tydligaste förändringarna är förbättrad grafik, röstskådespel till i princip alla (!) karaktärer i spelet och nya och uppdaterade spells.

Divinity följer en typisk drakar & demoner-berättelseformel – spelaren tar över två ”source hunters” som landar i en port någonstans i Rivellon, på jakt efter misstänkta ”Sourcerers” som använder sig av den farliga magikällan ”Source”. Det går inte lång tid förrän mystiska intriger hopar sig, och snart finner sig protagonisterna indragna i en omfattande kamp mellan gott och ont där hela världen står på spel.

Huvudkaraktärerna räddar världen i en vacker spelvärld som bjuder på många miljöer, allt från astronomiska portalvärldar, till bedårande skogar, trollska gläntor, frostiga istempel och gnistrande lavagrottor. Kort sagt så ryms mycket i Rivellon där Divinity utspelar sig, och spelets karaktärsgalleri är lika roligt och unikt som bakgrunderna är atmosfäriska.

Spelet bjuder på stundom lättsamhet och stundom allvar i sin framtoning som får mig att tänka tillbaka till mina spelsessioner i penna-och-pappersrollspelet Pathfinder, och berättelsen är välarbetad. Inte nog med att huvudberättelsen följer en mysigt arketypisk D&D-formel med särskild trohet, spelet i sig är enormt innehållsrikt och räknar man in sidouppdragen som är genuint stundtals fantastiska så får man vänta sig en speltid som når över 100+ timmar.

Divinity skiner som starkast i själva stridsmomenten – striderna utspelas i en klassisk isometrisk turbaserad vy med traditionella regler, med den stora nyheten att element och strategi spelar en stor roll. Varje strid är olik den andre eftersom både miljö och förutsättningar ständigt förändras – ena gången kan du slåss på en strand mot ett gäng orcer, andra gången kanske du är i ett vattentungt träsk mot giftbaserade skelett och spindlar som du kan spränga med en dos eldmagi. Det finns helt enkelt oändligt med sätt att tackla varje situation, baserat på vilka magier du har, vilken typ av fiende du möter och hur miljön ser ut.

En gång blev jag tokmördad för att eldmagikerna jag mötte hade fångat mig i en veritabel pöl av gift som de helt sonika sprängde upp. Jag har immobiliserat en helt dödskult genom att skapa regnpölar som jag sedan laddat med elektricitet. Ibland slår det bakut, som när jag glömde av att jag hade ett svärd med eldattribut som jag använde mot en grupp giftbaserade fiender i en ”roundhouse”-attack – jag sprängdes ihjäl och det enda som var kvar på slagfältet var till slut aska från allas lik.

Många strider bjuder på oförglömliga ögonblick – Divinity har lyckats förnya ett vilande koncept genom att lägga sin egen personliga touch på genren.

Övergången till konsol är bra – jag har testat till både PC och konsol och jag kan säga att kontrollerna konverteras bra till Xbox One och förutom den ökänt bångstyriga inventariehanteringen så är knapplayouten helt klart godkänd och förvånansvärt väl komprimerad. Det enda mindre bra i konsolversionen är att jag skulle vilja kunna zooma ut kameran ännu längre, för den är för nära så till den grad att det är svårt att få en riktig överblick över striderna ibland.

Något som både är avskräckande och intressant är dessutom att spelet vägrar hålla din hand. I många fall får man Dark Souls-vibbar, då både svårighetsgraden och bristen på handhållning gör att allt ter sig mycket svårare. Något jag skulle kunna klaga på, förutom föremålshanteringen, är att spelet gör sitt yttersta för att vara så otydlig som möjligt när det kommer till uppdrag. Jag vet inte om det är meningen eller ej, men jag hade önskat att det var något klarare, då man oftast finner sig i att backtracka och vara allmänt förvirrad över vad nästa uppdrag är och hur man fullföljer det. Det gäller att man lyssnar ordentligt på karaktärerna och läser loggarna som uppdateras för att veta vart man ska härnäst.

Slutligen går det faktiskt att göra något så ovanligt som att samarbeta genom hela kampanjen i ett hundratimmarsrollspel. Mycket imponerande och det fungerar utmärkt vare sig man vill spela tillsammans i soffan på delad skärm, där kameran delas som i Legospelen om man går ifrån varandra, eller var för sig online. Då styr man var sin eller ett par gubbar från partyt vardera under striderna och ibland när man inte håller med varandra i dialogvalen så är det sten-sax-påse (på riktigt, i spelet) som gäller för att få fram vems åsikt som ska föras fram i slutändan. Vilket i och för sig är en fånig gimmick som vi gjorde en gång och sedan höll vi med varandra för att undvika det.

Man behöver inte slåss tillsammans eller ens vara på samma del av kartan. En kan göra ett uppdrag medan den andre gör ett annat så det är total frihet. Efter några timmar får man en artefakt som gör att man kan teleportera till varandra direkt, vilket är bra eftersom man springer lååååångsamt i förhållande till de stora ytorna. Sen tycker jag det är rätt dumt att man måste vara i närheten av ens partner för att höra vem han pratar med. Laddningstiderna är dessutom hemska för ens coopartner om man skulle dö, något som tydligen även fanns i PC-versionen.

Slutsats: Om man är ute efter ett gammalt klassiskt rollspel i stil med PC-spel som Baldurs Gate och Neverwinter Nights eller brädspel som Pathfinder, så är Divinity ett överlägset alternativ som traditionellt sett inte ens görs till konsol. Det är djupt, komplicerat och oförlåtligt, men samtidigt fascinerande och medryckande, ett spel man lätt kan lägga över hundra timmar på och som dessutom kommer med coop genom hela kampanjen.

Larian Studios har inte legat på latsidan och bara släppt en port av PC-versionen; konsolversionen är helt anpassad till handkontroll och dessutom förbättrad på en mängd plan, bland annat med bättre grafik och röster till all dialog. Ett av de senare årens bästa rollspel om man gillar genren.