Hitman: Episod 1

• Genre: Stealth/Action
• Släppdatum: 11 mars 2016                   
• Utvecklare: IO Interactive
• Utgivare: Square Enix
• Plattform: PC/PS4/XB1

Agent 47 och hans lönnmördande fortsätter i årets Hitman, som ovanligt nog för den här typen av spel delas in i episoder. Den första släpptes nyss och resterande kommer att släppas som uppdateringar under resten av året och tar oss till Sapienza, Marrakesh (där bland annat svenska konsulatet blir inblandat), Thailand, USA och Japan. Man köper antingen episodvis eller hela paketet.

Episod 1 innehåller prologen som utspelas 20 år i det förflutna där Agent 47 kommer till ICA (organisationen International Contract Agency alltså, inte matvarubutiken) för första gången och består av ett par simulerade träningsuppdrag där man lär sig spelet, samt ett uppdrag i nutiden på en modéshow i Paris.

Parisbanan är också den klart mest imponerande i episoden. Det är en enorm herrgård med flera våningar, väldigt många rum och även en trädgård. Det är lätt den största banan i ett Hitmanspel hittills och även den snyggaste och mest detaljerade. Verkligen snygga rum med mycket inredning och en galen mängd gäster som får det att se levande och autentiskt ut. Man är fri att göra vad man vill och det finns ett hisnande antal tillvägagångssätt att ta ut sina mål på.

Det är också det som spelidén bygger på, att spela samma bana om och om igen men testa olika saker och lönnmörda på olika sätt. Det finns en mängd utmaningar och eskalationsuppdrag för detta ändamål som man kan klara för att få erfarenhet och låsa upp nya föremål och startplatser. Mycket av omspelsvärdet ska även komma från de kontrakt som communityt lägger upp.

Så första gången man spelar kanske man bara skjuter målet ifråga, andra gången kanske man förgiftar, tredje gången kanske man dränker. Att hitta lösningar och hela tiden göra det smidigare och snyggare är alltså poängen. För alla lönnmördarvirtuoser där ute kan det ge 20 till 40 eller fler timmar av sandboxlekande.

Jag personligen brukar inte riktigt spela Hitmanspelen på det sättet, utan brukar ta en mer... direkt approach. Dvs, jag försöker spela dem som en professionell mördare som snyggt smyger sig fram och lägger råttgift i soppan för att målet ska gå på toa där jag dränker honom, men i själva verket så urartar det för att någon frågar mig varför jag är skallig eller att jag ska se mig för vart jag går och det brukar sluta med att jag letar upp och avrättar alla personer på kartan.

Således är det stora abret för mig med årets Hitman att det är fruktansvärt dålig skjutmekanik. Den glädje jag kände över att kunna sätta headshots som värsta Legolas i Far Cry: Primal byttes ut mot förtivlan när jag inser att Agent 47 siktar som en stupfull pensionär som aldrig sett och än mindre rört ett vapen. Jag kan knappt rikta in siktet på huvudet på någon som ligger och sover. Varje gång jag försöker röra siktet så känns det som det är en fördröjning och små nätta rörelser är omöjliga att göra. Vilket leder till att man med fördel spelar under täckmantel istället för som Rambo.

Till råga på allt så känns det inte särskilt förlösande att döda i Hitman. Det känns nästan som ett barnspel, där man skjuter dockor, för det finns knappt något blod att tala om (om det ens finns) och inga lemmar att skjuta av. Trasdockefysiken är under all kritik, det ser märkligt ut när jag spränger en bomb mitt bland en grupp på 20 pers och de flyger iväg någon meter i en ryckig explosion tagen från förrförra generationen.

Det som är roligast är snarare att använda närstridsvapen som köksknivar, svärd eller brandyxor, antingen för att hugga ner dem i tysthet eller slunga dem mot huvudet, vilket kan leda till roliga dödsfall när de vacklar mot olika objekt. Det är alltså klart enklare att slänga en kniv i huvudet på någon än att skjuta dem i huvudet.

Sen lider det också lite av samma problem som Just Cause 3 hade. Man spelar online och servrarna lägger ibland av för folk (hände bara mig en gång dock) så att de tas tillbaka till huvudmenyn. Det inför också lite lagg i menyerna, och laddningstiderna när man dör är under all kritik. Att det tar en halv minut är inte okej, det gör att jag inte experimenterar lika mycket som jag hade velat. Att man inte kan spara precis när man vill är också märkligt.

Ljudet har också en del problem, musiken är för hög så jag fick sänka den. Saknar Jesper Kyds underbara toner från tidigare spel. Dialogen mellan NPC:erna är däremot underhållande och ofta humoristisk att lyssna på. Även deras skrik när de inser att de kanske kommer att dö eller ber för sina liv är.. eh, hyfsat verklighetstrogna, antar jag =P. Det var en dam som var bland de sista överlevande kvar på yachten som ringde till sin dejt och sa att hon skulle bli sen, vilket utvecklades till ett samtal om hur han trodde att hon bedrog honom med någon annan, haha. Någon annan pratade om att en psykopat sprang lös men det måste vart en bugg eller nåt för jag träffade då inte på någon psykopat.

I slutet av Parisuppdraget hade jag dödat 143 personer så jag fick inte så många poäng efteråt. Eller jag fick 0 poäng rättare sagt, för man ska inte vara riktigt så mordisk. Men tbh så lade jag band på mig när jag insåg att jag inte skulle ha skott nog att döda alla ändå, det kryllar av dem. En fördel med den nya generationen helt klart att det finns fler offer NPC:s. Men det är synd att de inte gör det tillfredsställande att döda dem. Jag hade gett mycket för några handgranater, ett goresystem och realistisk förstörelse.



Slutsats: Om man är ett Hitmanfan som gillar att testa sig fram med olika lönnmördarmetoder så är Hitman 2016 det bästa Hitman hittills med sina stora, fria och detaljerade kartor och många tillvägagångssätt och kommande kartor lär bli lika stora eller större. Då kan man lägga många timmar redan på första episoden.

Om man bara är ute efter att spela igenom storyn en gång däremot så kommer man att klara första episoden på ett par timmar högst innan det blir till att vänta i månader på nästa. Så det beror helt på hur man brukar spela spelen. Jag är dock besviken på skjutmekaniken och blodnivån, det känns inte som ett mörkt Hitmanspel direkt, mer som James Bond. Hade de delarna varit bra så hade jag fått mycket mer omspelningsvärde, för det är roligt att utforska kartan och leka runt i allmänhet. Men nu väntar jag bara på nästa storyepisod, som dock verkar lovande.