Tom Clancy's The Division

• Genre: MMOTPS
• Släppdatum: 8 mars 2016                    
• Utvecklare: Ubisoft Massive
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: PC/PS4/XB1

Med en rekordbeta för ett nytt IP i ryggen - 6,4 miljoner betatestare - och titeln som det bäst säljande spelet under releasedagarna i Ubisofts historia så kan man lugnt säga att The Division är en veritabel succé. Personligen får det mig att tänka på masshypen under E3 2013, i synnerhet när den klassiska bildörrstängaranimationen ägde rum. Man hade på känn att The Division skulle lyckas på förhand, även om utvecklingen kantats av idoga förseningar och omstruktureringar.

Spelets succé är alltså ett faktum, men hur är själva spelet? En blandad historia, tycker jag.

The Division handlar om att spelaren iklär sig rollen som en namnlös agent från The Division, en elitstyrka under USA:s regerings kontroll som endast aktiveras när samhällsordningen hotas på grund av diverse kriser. I detta fallet har en smittkoppspandemi utbrutit, och de ledande länderna har slagits ut. Epicentrumet tros vara i hjärtat av Manhattan, vilket föranleder spelarens entré i ett kaosartat och raserat New York. Spelets huvudberättelse bygger på att spelaren ska ta reda på var smittan började och varför, medan man bygger upp en statlig kontroll över området på samma gång.

Berättelsen får inga pluspoäng från mig direkt. En rätt slätstruken historia som egentligen bara tjänar som plattformen för spelets MMO-natur. Man kommer att få spela om uppdrag flera gånger i jakt efter loot och exp, så vad spelet egentligen handlar om utöver grundpremissen förloras rätt fort. Lite synd då jag som casualspelare kan känna att man behöver något förutom spelets upplägg (som för övrigt är väldigt bra, men mer om det längre ned) för att hålla mig intresserad. Det kanske utökas till senare expansioner dock.

Staden som aldrig sover målas upp som en ruinerad, apokalyptisk spökstad, och sceneriet är bland det mest tragiska och vackra jag sett i ett spel, på flera sätt. Övergivna, stridsskadade, och långa avenyer varvas med ruffiga och slitna områden. Tunnelbanorna är strödda med kraschade tåg, försjunken infrastruktur och lik. Finansdistrikten och Times Square är majestätiska men ödsliga samt spöklika, en stark kontrast mot de södra, regeringskontrollerade och upplysta områdena. Stadens autenticitet i sig hjälper till att skapa en tung, apokalyptisk atmosfär. Tar man sig tid att långsamt vandra fram genom gatorna så kan man sugas in i den deprimerande synen av ett snöigt, övergivet Manhattan, som endast kan skryta med utsatta, desperata gäng i fejd med andra gäng över mark och kontroll som dess invånare.

Den grafiska biten är mer eller mindre The Divisions största styrka, och förutom Manhattans avbildning är animationer, ambienta effekter (såsom rök, eld, etc) och övriga grafiska komponenter extremt välgjorda. Man kan exempelvis skjuta sönder det mesta som finns i spelvärlden, vilket är imponerande för ett så storskaligt spel. Allt för att skapa en till synes sömlös och visuellt gripande upplevelse i en MMO-värld. Jag hade dock velat ha mer anpassningsmöjligheter till mitt karaktärsporträtt, då editorn är rätt barskrapad.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på att Manhattan är snäppet för öde, för en stad som tidigare innehållit åtta miljoner invånare. Förutom skriptade events är kartan tom på interaktion, förutom en eller två grupperingar av fiender som alltid är på samma platser. Får mig att tänka lite på Far Cry 2 och vakttornen faktiskt. Brrr.

Det gör i vilket fall som helst att man till slut finner sig i att springa till olika platser fram tills dess att man låser upp safe houses och uppdrag. Vill man göra sidouppdrag och encounters, eller hitta collectibles (i princip bakgrundsfluff för den som är intresserad av berättelsen) så får man gott jogga omkring i flera tiotals kilometer runtomkring Manhattan, vilket blir rätt jobbigt då sidouppdragen är många, långt ifrån varandra och kartan stor. Stadens vackra pjäser räcker till slut inte till, och det blir snabbt repetitivt. Man kan hoppa direkt till olika platser, men där kommer de långa laddningstiderna in, och det känns knappt som man sparar in tid på att hoppa runt istället för att manuellt hoppa till sin destination.

The Division följer Far Cry-modellen, kort förklarat. Man börjar med en bas i centrala Manhattan som kan uppgraderas allt eftersom, och för detta krävs det att man genomför huvuduppdrag, sidouppdrag, och så kallade encounters. Encounters är i princip miniuppdrag som antingen handlar om att gå till A och skydda A tills man kan göra B, och tar kanske fem minuter max att göra. Alla uppdrag bär med sig belöningar i form av XP, vapenritningar och poäng till de olika avdelningarna. De tre olika avdelningarna är medicin, teknik och säkerhet, och är i princip ens skill tree. Som namnen föreslår så bär de med sig olika inriktningar - medicin är typiskt för healers, teknik är för supports och säkerhet är för tanks/bruisers.

RPG-systemet är nämligen lite annorlunda. Man kan bli level 30, men level tjänar inget syfte mer än att man kan bära vapen som är låsta till en viss level. I övrigt styrs man av sin utrustning och hur mycket man uppgraderar sin bas, eftersom man därifrån kan få passiva samt aktiva egenskaper som kan användas i strid. Exempel är improviserade helningsstationer, turrets, bepansrade skydd, målsökande minor, och mycket mer.

Man har dock bara plats åt två aktiva talanger åt gången, vilket gör att man mer eller mindre får välja sin inriktning - hybrid mellan helare/bruiser, ren support eller något annat? Man får lov att experimentera en del då alla talanger går att bytas ut och testas, och man begränsas bara av hur ovillig man är att uppgradera sin bas.

RPG-systemet för dock med sig problem i mitt tycke; som level 30 kan man springa runt och ändå känna sig otroligt gimpad relativt till AI-fiender och övriga spelare i Dark Zone, eftersom man styrs av hur bra loot man hittar. Looten fungerar för övrigt som i Diablo eller Borderlands. Jag tycker dessutom att det är en onödigt seg process bakom att komma upp till maxnivå då man tvingas genomföra uppdrag i jakt efter poäng, istället för att naturligt gå upp i level och därifrån kunna välja vilken avdelning man vill uppgradera istället. Eller tja, varför man inte bara kör med ett skill tree överhuvudtaget?

Man har möjlighet att bära två primära vapen (själv växlar jag mellan automatvapen och hagelgevär/sniper) och ett sidovapen, granater av olika slag (allt från vanliga granater till EMP, tårgas och dylikt), medkits samt sina utvalda egenskaper. Jag har spenderat hela spelet med att använda en improviserad granatkastare som är bra mot stora grupperingar eller bossar, och en extra helningsförmåga. Andra kör med turrets, skyddsförstärkande förmågor, målsökande granater och en hel del annat, men jag tycker att min setup, förutom granatkastaren (de flesta verkar köra med turrets) är standard. Man har tre kärnvärden, Health, Damage och "Electronics". Jag tror inte jag har fokuserat på Electronics alls - utrustning med så bra Damage och Health som möjligt är vägen att gå i 9 gånger av 10 tycker jag.

Spelets kärna och tillika bästa del, stridssystemet, är dock grymt. En snortajt tredjepersonsshooter med ett välanpassat skyddssystem, okej AI och fantastiska stridsmiljöer - allt från öppna gator till övergivna butiker, lager, parkeringshus och mycket mer - gör att det mekaniskt sett är en fröjd att spela. Jag får känningar från bland annat Gears of War, och det är ett gott betyg i mina ögon. Häftiga strider och pulshöjande ögonblick utlovas, mycket tack vare hur mycket kontroll man känner att man har över slagfältet, samtidigt som man ständigt måste vara på tårna då AI:n gör sitt bästa för att flankera dig och tvingar dig att ständigt byta position.

Stridssekvenserna kan ibland bli speciellt minnesvärda, framförallt om man kör som en grupp. Några uppdrag har varit de svettigaste striderna detta decenniet med hjälp av valmöjligheterna man får som lag. Man kan flankera, nåla fast fiender med suppression, immobilisera dem med tårgas, flashbangs, granater och sina talanger.

Ett exempel från ett uppdrag var när vi inväntade en fiendegrupp som sprängde sig igenom en barrikerad dörr, medan vi stod på andra sidan bakom rummets reception. Min lagkamrat slängde snabbt fram en turret som fungerade som suppression, en annan i gruppen la upp ett portabelt medkitställ medan den tredje slängde granater i frenetisk takt. Under tiden sköt jag magasin efter magasin in i krutröken och fiende efter fiende föll.

Till slut kastade jag mig fram över receptionen, planterade mig bland det närmsta skyddet som var placerat intill de resterande fienderna som fastnat i turretens räckvidd varpå jag började mata med min shotgun tills alla resterande fiender föll till marken. Därefter sköt vi oss ut ur dörrarna som fienderna kom ifrån tills vi hade lyckats kämpa oss uppför en våning av fiender. Det var intensivt, vi var nära att dö flera gånger, men till slut lyckades vi fälla bossen.

Ett kärt mikroögonblick för bara ett uppdrag som kondenserade lite av det som jag tycker gör The Division till ett välfungerande MMO-spel - det känns verkligen som ett taktiskt TPS många gånger, och intensiteten i striderna parat med det spontana samarbetet spelare emellan gör att varje strid blir till något extra.

Det som fäller inlevelsen och själva känslan i stridsupplägget är egentligen två saker:

1) Varje faktion är i princip identisk - det finns mig veterligen fyra faktioner, och alla fyra har fem klasser som alla är av samma skrot och korn. Det är repetitivt och en aning fantasilöst.

2) Egentligen varje uppdrag värt namnet går till på samma sätt - hitta uppgift A, slåss i ett slags horde mode i avdelning B, C, D och E tills du kommer till boss F som vaktar uppgift A. Rinse and repeat. Detta hade inte varit ett problem om inte varje fiende var en bullet sponge (glöm one hit KO om du inte har överlevlade vapen) och du inte hade behövt spela mer än kanske fem uppdrag. Det är extremt variationsfattigt och blir snabbt tröttsamt, trots det roliga stridssystemet.

Ett plus går ut till matchmakingen förresten - det går fort att hitta folk och det är en väldigt enkel process att leta och hitta andra spelare. Bara att välja uppdrag och sedan trycka på en knapp, sen hittar man förr eller senare en grupp. Inga uppkopplingsknussel och inget tjafs, precis så förenklat och välsmort som ett MMO på den här skalan behöver.

Till sist har vi Dark Zone, som man skulle kunna säga är ett spel i spelet - här får man den bästa looten och möter de svåraste fienderna, samtidigt som själva upplägget är PvPvE - du löper med andra ord risk att bli fälld av andra spelare. Dark Zone har ett eget XP-system och valuta som du använder för att låsa upp och köpa loot i DZ-butikerna vid gränskontrollerna intill själva DZ-området. Väl i DZ kan du hitta loot som är kontaminerat och som måste skeppas ut via transport. Problemet med att hitta och skeppa ut loot är att det är synligt för alla, och att transportplatsen är tillgänglig för var man, vilket har resulterat i både en och annan strid spelare emellan.

Personligen är jag kluven till Dark Zone. Jag tycker det är ett häftigt koncept som lystrar till den opportunistiska sidan i människor, inklusive mig själv. Man kan gå in som grupp eller para sig ihop med andra för överlevnadens skull, dock löper man risk att bli förrådd av de som man "rekryterar" längs vägen. Samtidigt blir man snart till en av de där som hugger någon i ryggen i jakt efter värdefull, smaskig loot.

Första gångerna, eller ja, än idag, är jag något rädd för Dark Zone - det är en kuslig plats där jag våndas inför att stöta på andra människor. Man kan nämligen förlora XP, pengar och loot som man tjänat ihop i DZ om man dör. Nio gånger av tio så slutar det i en konfrontation där man själv eller den man möter dör och segraren tar den andres loot, vilket jag fått erfara många gånger. Alltför ofta.

Det är faktiskt ett verkligt problem - det finns ingen negativ aspekt i att griefa (förstöra för andra) och bli en mördare. Jag har blivit spawnmördad av folk som jagat mig genom Dark Zone flertalet gånger, tills jag ledsnat och inte orkat komma tillbaka igen. Det spelar ingen roll att du brännmärks som en förrädare och mördare i Dark Zone - blir du det, så kan du bara springa ut, och komma tillbaka igen, så är du rentvådd. Och så kan du fortsätta att griefa.

Dark Zone fungerar som ett okej end game för ett spel som annars inte erbjuder alls mycket i fråga om end game (dagliga utmaningar på redan existerande uppdrag), och är gastkramande på flera sätt - men kan också bli extremt frustrerande. Jag kan inte få bättre loot eftersom jag aldrig haft turen att överleva länge nog att hitta någon loot. Alltså är jag för svag för att hävda mig i Dark Zone. Ett val att göra är annars att gå in i en grupp innan en DZ-räd och på så vis öka chansen för överlevnad och loot.




Slutsats: The Division är ett mycket snyggt MMO i TPS-format med en trevlig kampanj som jag klarade på ca 15 timmar. Kampanjens story är inte särskilt engagerande, men loot- och stridssystemet är å andra sidan riktigt roligt. Det blir dock ändå till slut repetitivt med samma typer av encounters/sidouppdrag och ovarierade fiender vars livmätare bara höjs och höjs, inte olikt Destiny vid launch.

När man är klar med kampanjen har man inte mycket till val i nuläget än att gå till Dark Zone och farma bättre utrustning och då måste man stå ut med att riskera att bli huggen i ryggen av andra spelare. Att spela i DZ själv är inte rekommenderat, men i grupp blir det desto roligare. Även Dark Zone blir dock repetitivt och frågan nu är hur The Division kommer att förändras i framtiden för att behålla spelarna som Destiny har gjort. Jag är ändå nöjd med min tid i The Division och tycker det är bra, men inte ett måste.